Tibetansk himmelsbegravning är en av världens mest fascinerande och samtidigt mest missförstådda begravningstraditioner. Inte för att den är exotisk, utan för att den bygger på en helt annan syn på kroppen, döden och livets kretslopp än den västerländska. En tibetansk himmelsbegravning, på tibetanska jhator (”att ge allmosor till fåglarna”), är en traditionell begravningsrit inom tibetansk…
När jag promenerade förbi den lilla båthamnen här på orten, såg jag ett äldre par lägga i sin båt efter vintervilan. Det var en söt liten segelbåt och det fick mig att tänka på de stora eleganta fartygen bakåt i historien som korsade haven för både handel, utforskning och krig.
Under 1500-1800-talet när en sjöman tog farväl av sin familj innan avseglingen, visste de alla att det kunde vara sista gången de sågs i livet. Missgynnsamt väder, skador, olyckor och sjukdomar var en del av livet till havs och kom alla med risken av dödlig utgång.
Trots riskerna hade det öppna havet en nästan magisk dragning. Det var inte bara en arbetsplats, det var ett andra hem.
För den som miste livet ute till havs, kunde det också bli deras grav.
I det här inlägget kan du läsa mer om vad som hände efter ett dödsfall ombord under segelfartygens tid.
Blommor har en självklar plats när vi firar livets början och dess milstolpar, men också när vi samlas för att ta farväl.
I det här inlägget kan du läsa om vad de vanligaste blommorna vid en begravning symboliserar.
Kremering blev lagligt i Sverige 1888 men det dröjde fram till mitten av 1900-talet innan det hade blivit en accepterad norm, likt kistbegravning. Därefter har det ökat stadigt i popularitet, främst i städerna men också ute på landsbygden.
Under 1990-talet valde cirka 60% av svenskarna att kremeras, nu under 2020-talet ligger siffran på cirka 83-86%.
Så varför har kremering blivit det givna valet för så många?
I dagens moderna samhälle, där det mesta har en logisk förklaring, bär kyrkogårdar fortfarande på en nästan magisk, smått övernaturlig aura.
Kanske är det något du gör – eller inte gör – på ren instinkt, som om det är något vi fått med oss i vårt arv och inte behövt lära oss är rätt eller fel.
När jag besökte “min” kyrkogård häromdagen kom jag att tänka på de oskrivna regler de flesta av oss lydigt följer på en sådan plats, fast vi egentligen vet att det inte skulle få några negativa följder om vi skulle bryta mot dem.
…men varför chansa och riskera att stöta sig med någon som eventuellt har all tid i världen?
Den 17 februari 2026 startade firandet av det kinesiska nyåret och vi gick in i Hästens år.
I den kinesiska kalendern kombineras djuren med ett av de fem elementen, och i år är det Hästen och Eld, “Eldhästen”.
Eldhästen förknippas med stark energi och driv, självständighet och mod, snabba förändringar, optimism och framtidstro.
Perfekta egenskaper när vi jobbar på att acceptera vår egen dödlighet och lever livet fullt ut,
trots vetskapen om att döden alltid följer oss i spåren, ibland i full galopp.
I det här inlägget får du läsa om hästar från religion och folklore som travar intill både gudar och människor genom myt, liv och död.
Transi, även kallade cadaver tombs eller cadaver monuments var ett sätt att smycka gravplatsen med en skulptur som skiljde sig avsevärt från den typen av gravskulpturer som vi idag är vana vid att se på kyrkogårdar eller i gravvalv.
Istället för en avbildning av personen som vilar fridfullt är det en skulptur av den avlidnes ruttnande lik eller skelett. Det var både en grafisk påminnelse om livets bräcklighet och människokroppens förgänglighet, och en mer skrämmande påminnelse om vad som väntade efter döden: skärseldens plågor.
I dag förväntas vi ofta fungera som vanligt, även när livet just gått sönder.
Förr var det normalt, nästan förväntat, att bära sin sorg även på utsidan.
Kanske har du sett just ett sånt kännetecken någon gång: ett tunt svart band på ett kavajslag, eller en svart armbindel på en idrottares arm.
En alltmer ovanlig symbol som visar att man bär på sorg och saknad.
För många är julen en tid av gemenskap, värme och glädje.
Så hur blir det med julfirandet när man själv är i djup sorg?
Hur kan man som medmänniska stötta den som sörjer?
I det här inlägget finns råd och stöd för hur man kan möta en jul i sorgens tecken.
Paris, sent 1880-tal. En ung kvinna hittas död i floden Seine. Inget ovanligt i sig, floden har skördat många liv, både genom olyckor, brott och självmord. Något som tyvärr sker än idag.
Det som gjorde denna anonyma kvinna så speciell var hennes ansikte. Så rofyllt att det nästan såg ut som att hon bara sov.
I det här inlägget kan du läsa om den okända kvinnan från Seine som gick från att vara ett anonymt drunkningsoffer till en konstikon och ett av världens mest kyssta ansikten.
