I dag förväntas vi ofta fungera som vanligt, även när livet just gått sönder.
Förr var det normalt, nästan förväntat, att bära sin sorg även på utsidan.
Kanske har du sett just ett sånt kännetecken någon gång: ett tunt svart band på ett kavajslag, eller en svart armbindel på en idrottares arm.
En alltmer ovanlig symbol som visar att man bär på sorg och saknad.
Bild: Utlånad av Sveriges Begravningsbyråers Förbund
Det svarta bandets historia
Förr i tiden var det självklart att bära en svart armbindel runt vänster arm på sin kappa eller rock efter ett dödsfall i släkten. Denna symbol för sorg bars från ett par veckor innan begravningen till 3-6 månader efter dödsfallet. Ibland bars sorgbandet ända upp till ett år.
På 1960-talet kom det tunna sorgbandet som bärs på kavajslaget.
På 1970-talet kom sorgknappen, en knapp ofta klädd i svart tyg som även den bärs på kavajslaget.
På 1980-talet började användandet av sorgband och sorgknapp att försvinna och idag är det relativt ovanligt att se någon bära en symbol för att visa att de är i sorg.
Den svarta armbindeln lever kvar inom sporten där idrottare kan bära den för att visa att de själva, laget eller att sporten i stort har mist någon.
Varför just färgen svart?
Svart har länge varit den färg som vi här i Sverige och stora delar av övriga Europa, Nordamerika och Australien kopplar samman till just död, förlust, sorg och saknad.
Färgen symboliserar ofta formalitet, slut, “inget” och förstås sorgeprocessen.
Om du tycker det är intressant hur vi använder färger i mötet med döden så kan du läsa mer om hur världen sätter färg på det som ofta inte kan beskrivas med ord i blogginlägget ‘Sorgens färger’ som du hittar HÄR.
Vill du bära en symbol för din sorg?
De klassiska tunna sorgbandet finns att köpa hos begravningsbyrån och hos Sveriges Begravningsbyråers Förbund:s nätbutik som du hittar HÄR.
Svart armbindel för idrottare finns hos de flesta sportbutiker.
Vett och etikett för sorgbandet: Vem? Hur? Var? När?
Alla som befinner sig i sorg har rätt att bära sorgband.
Idag är det vanligast att bära sorgbandet vid begravningen men det är helt upp till dig att avgöra hur länge du bär bandet.
Sorgeprocessen är sällan enkel och fri från bakslag, så det är alltid tillåtet att plocka bort och plocka fram sorgbandet efter hur din sorg känns just den dagen eller stunden.
Du kan själv anpassa hur framträdande sorgbandet är med färgen på din klädsel. Mörka kläder gör bandet mer dämpat medan ljusa kläder gör det mer iögonfallande.
När du möter någon som bär sorgband
Visa lite extra omtanke. Ge personen lite mer tid och utrymme.
När man är i sorg är det inte alltid så enkelt att tänka och agera kvickt. Man känner sig ofta i otakt med resten av världen, så lite extra hänsyn från utomstående kan underlätta mycket.
Samtidigt är det viktigt att inte ta ut svängarna så mycket att den sörjande känner sig ”pestsmittad”, att folk vänder bort blicken och flyr fältet så fort de kommer i närheten.
Att fråga hur personen mår eller hur det går med allt som har med sorgen att göra kan vara ett laddat ämne. Då kan det vara enklare för båda parter att du som utomstående säger: “Jag lyssnar gärna om du vill prata.”, då kan den sörjande själv välja hur mycket den vill berätta utan att känna sig tvingad att svara eller som att dennes tunga känslor drar ner ditt humör.
Jag hoppas att det kan bli vanligare igen att visa öppet att man är i sorg. Det känns som för stora känslor för att människor ska behöva “gömma undan” ute i samhället.
Att sörja är inte fult eller ett tecken på svaghet – det är mänskligt. 🖤
Tycker du sorgband, eller andra symboler för sorg, bör bli vanligare igen?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Att våga vara ledsen”
Berättad av Quinley
Det var inte ofta jag såg det på caféet men det gjorde mig alltid lika berörd.
Tänk vad mycket ett så litet band kan berätta. Eller en liten knapp för den delen.
En lugn eftermiddag satt jag och pratade med Herrow om olika blommors symbolik vid död och begravning. En helt vanlig kaffestund på Coffinfolk med andra ord.
Den lilla klockan ovanför dörren plingade till när en gäst kom in och sökte skydd från vinterkylan. När hon drog av sig mössan kände jag igen de stålgrå lockarna med lila slingor.
“Hej Emelie, kom, slå dig ner. Vill du ha det vanliga?”
Emelie nickade kort och satte sig i soffan intill Herrow medan jag gjorde iordning en kopp med svart kaffe med exakt en och en halv tesked socker.
“Tack, raring.” Hon tog emot koppen med ett litet leende.
När jag satte mig på min plats i soffan mitt emot såg jag det svarta sorgbandet som satt fastnålat på hennes tröja. Emelie följde min blick och ryckte bort bandet och kastade det på bordet. Hon blängde på det som om det hade förolämpat henne.
“Vill du prata om det?” lirkade jag försiktigt och tog en klunk från min egen kopp.
Emelie vände sig till Herrow som för att söka efter stöd eller räddning.
Liemannen sträckte fram en benig hand och la den över hennes.
“Alla känslor är välkomna här. Du kan tala fritt, min vän.” Hans mjuka, raspiga röst fick Emelies axlar att slappna av en aning. Med en suck vände hon sig tillbaka till mig.
“Det… Det kändes fint att bära det på begravningen.” hon pekade mot det svarta bandet på bordet “Nästan alla gjorde det. På något sätt kände man sig mindre ensam utan att behöva säga något.”
“Men…?” fortsatte jag lirka.
“Nu känns det– Det känns som att jag är brännmärkt. Som att folk jag möter ser det och tänker: ‘Åh nej, hon sörjer! Fly!’ Som om sorg är en farlig smitta. Som om jag borde hålla mig undan tills jag är glad igen…” Emelie snyftade till och torkade bort en tår innan den hann falla.
Jag sträckte mig över kistan som vi använde som soffbord och tog Emelies fria hand i mina.
“Du har inte gjort något fel. Att visa öppet att man är i sorg kräver både mod och styrka.”
“Då är jag väl en svag fegis…” svarade Emelie med en fnysning innan en ny snyftning fick henne att skälva till.
“Försök inte vrida på det jag sa, tanta!” snäste jag tillbaka med ett snett leende. “Att andra inte vet hur de ska bete sig är inte ditt fel. Sorg är svår att navigera, oavsett på vilken sida av den man själv står.”
“Jag vet inte hur det känns att sörja som ni dödliga gör, men jag kan relatera till hur det är när många av dem man möter är rädda eller blir obekväma så fort man kommer på tal.” flikade Herrow in med ett torrt skratt.
“Hur hanterar du det?” Emelie vred sin hand och flätade ihop sina fingrar med Herrows.
“Jag är vem jag är. Jag kan inte förändra det för att vara andra till lags.” Liemannen ryckte på axlarna med ett mjukt klickande ljud. “Jag hoppas att det kan bli lättare för folk när det är mer accepterat och normalt igen att se mig, att prata om mig. Eller till och med dricka en kopp kaffe tillsammans.” Herrow klinkade sin kopp emot Emelies.
Jag plockade upp det lilla svarta bandet från bordet.
“Efter att farmor gick bort så bar jag alltid mitt sorgband. Det kändes bra att det ofta kunde säga det jag inte alltid orkade: ‘Jag är skör just nu.’ Det var som en sköld. En liten sköld gjord av sidenband.”
“Jag önskar att jag kunde dela den känslan–” Emelie tystnade tvärt när den lilla klockan över dörren skvallrade om att vi hade fått sällskap.
Ännu ett bekant ansikte här på caféet. Katarina svarade med ett leende när jag hälsade henne välkommen in i värmen. På kavajslaget var det svarta bandet tillbaka igen. Det var ett par veckor sen jag såg Katarina bära det nu.
Emelie la också märke till det. De två kvinnorna nickade kort till varandra men gesten var mer än bara en hälsning, det var som att de bekräftade varandra: “Jag vet hur sorg känns.”
Katarina satte sig vid ett bord längre in i lokalen och medan jag gjorde iordning hennes kopp med chai-te hörde jag Herrow viska till Emelie:
“Det kan vara mer än bara en sköld. Det kan också vara en fyr när det känns som att man driver runt ensam på öppet hav.”
Emelie gav Herrow en lång blick.
“Du är klok du. Kan du hjälpa mig att få min fyr på plats igen?”
Herrow skrockade och fäste med flinka fingrar det svarta sorgbandet på plats igen.
Emelie följde med mig när jag serverade Katarina som gärna ville ha sällskap vid sitt bord.
Tillbaka på min plats i soffan gav jag Herrow ett brett leende.
“Tänk om det alltid kunde vara så här? Tänk vad en bit sidenband och en kopp kaffe kan göra.”
Herrow nickade och ställde ner sin kopp.
“Ett möte i taget. Ibland behöver man en sköld att gömma sig bakom, ibland behöver man en fyr som visar att man inte är ensam. Det viktiga är att det finns utrymme för både och.”