För många är julen en tid av gemenskap, värme och glädje.
Så hur blir det med julfirandet när man själv är i djup sorg?
Hur kan man som medmänniska stötta den som sörjer?
I det här inlägget finns råd och stöd för hur man kan möta en jul i sorgens tecken.
Julen kan vara en tid fylld med stress, krav och förväntningar så det här är min vädjan till alla som läser: Var snäll mot dig själv – och varandra. Julen kräver inte perfektion, bara närvaro.
Med närvaro menar jag inte att man måste vara fysiskt närvarande i en grupp, utan att du tillåter dig själv att bara vara och ta dagen som den kommer.
Råd för dig som sörjer
Om du vill fira
Ta dagen som den kommer
Om du känner att du inte orkar delta i ett uppstyrt firande när dagen kommer så är det alltid tillåtet att avboka.
Du behöver inte förklara dig om du inte vill. Vill du ge en anledning utan att nämna din sorg kan du alltid skylla på magsjuka.
Ha gärna en Plan B utifall att det blir för överväldigande att vara bland andra människor. Prata ihop dig med någon som kan köra dig hem om du inte har egen bil.
Sänk kraven! Det är värt att upprepa: det här är inte en dag då du ska prestera. Bara att du existerar är gott nog.
Ta det lugnt med alkoholen. Även om det kan vara frestande att försöka dränka sorgerna så kan det också ge alla känslor och tankar fritt spelrum och komma ut på helt fel sätt.
Ge sorgen utrymme
Om det känns fint eller läkande för dig så kan du tända ett ljus för den du saknar.
Likaså kan ett besök på kyrkogården vara både vackert och stämningsfullt mitt i all sorg och saknad. Tveka inte att fråga andra om de vill följa med dig, om du inte vill gå ensam.
Håll en tyst minut för den avlidna. Om det bara är du eller en del av sällskapet som vill göra detta, sök upp ett lugnt hörn och skänk den bortgångne en tanke.
Ge saknaden en plats vid bordet – bokstavligen. Att duka för den som inte kan närvara kan vara en fin symbolisk handling. Det kan vara en sittplats för den som inte kunde komma till firandet på grund av sjukdom, geografiskt avstånd, arbete eller just dödsfall.
Att inte närvara är inte detsamma som att vara utelämnad, det finns alltid plats för dem.
Tillfälle för nya traditioner
För många är just traditionerna och rutinerna en stor del av julfirandet, men det finns inget rätt eller fel sätt att fira jul på. Om det är något du skulle vilja prova men aldrig hittat utrymme för, varför inte ge det en chans nu?
Det kan vara både läkande och befriande att se julens firande med barnasinnets lekfullhet och nyfikenhet igen.
Något nytt behöver inte betyder att man förkastar det gamla. Julkänslan kommer inifrån trots allt, oavsett i vilken skepnad den syns utåt.
Ta en paus från sorgen
Det kan vara lättare sagt än gjort, men om du vill så är det fritt fram att göra det.
Du får ha roligt. Du får skratta. Du får njuta.
Vi kan ha två tankar i huvudet samtidigt så att skratta betyder inte att du förminskar eller förnekar sorgen och saknaden. Ibland måste man få hämta andan innan man fortsätter bearbeta de tunga känslorna.
Om du inte vill fira
Du är inte okej – och det är okej
Om bara tanken på julpynt, julbord och julklappar känns som att vrida om en dolk i hjärtat så bespara dig smärtan och hoppa över julen helt och hållet om du vill.
Om du hellre vill ligga på soffan i pyjamas, äta pizza och sträcktitta på gamla filmer och serier – gör det med gott samvete! Bara för att det står “jul” i kalendern betyder inte det att dagarna är mindre dina egna att göra vad du vill med.
Sällskap utan att träffa andra människor
Om du inte orkar vara runt andra människor betyder inte det att du måste vara ensam.
På forum eller sociala medier kan du hitta andra människor i en liknande situation som vill ha sällskap utan julbestyren. Du väljer själv om du vill kommunicera i text eller röst/videosamtal.
Råd för dig som medmänniska
Visa den sörjande att den är välkommen
När man sörjer är det lätt att tro att man är ett mulet moln på andras klarblå himmel och att man borde hålla sig undan för att inte förstöra den goda stämningen.
Därför är det extra viktigt att få känna sig inkluderad.
Fråga personen om hen vill komma på ditt julfirande, understryk att det är okej att avboka med kort varsel. Även om det troligen blir ett “Nej tack”, eller inget svar alls, så betyder det så mycket att bli inbjuden.
Verktyg för att kolla läget
För den sörjande gästen kan det kännas tryggt om någon stämmer av hur man mår då och då. Det är dock inte alltid så lätt att sätta ord på sina känslor, speciellt inte runt andra människor.
Ni kan prata ihop er om att använda “trafikljuset” som kodord.
🟢Grönt ljus – “Allt är bra. Jag har trevligt.”
🟡 Gult ljus – “Det är jobbigt, men hanterbart.”
🔴 Rött ljus – “Jag vill härifrån – nu!”
Handlingar kan väga mer än ord
Det är ofta svårt att veta vad man ska säga till någon som sörjer. En välmenad “God jul!”-hälsning kan nästan kännas som ett slag i ansiktet för den som sörjer.
Ibland är det inte ord som behövs, utan att istället finnas närvarande och bara lyssna.
“Säg till om jag kan göra något för dig.” är en fin sägning men det är inte alltid så lätt att faktiskt be om hjälp, även om man behöver den, när man sörjer. Prova istället att erbjuda något mer konkret:
“Vill du att jag handlar åt dig?”
“Jag kan passa barnen/djuren en kväll om du vill?”
“Vill du prata en stund? Jag kommer gärna över till dig.”
Om julfirande inte finns på kartan under sorgearbetet men du ändå vill ge personen något så kan en korg fylld med omtanke vara en uppskattad “inte-en-julklapp”-gåva. Du kan lägga ner något gott att äta, gärna plockmat som inte behöver kylas eller värmas. Något att distrahera sig med som en bok, en film, ett pussel eller en modellbyggsats. Det kan också vara ett uppskattat tidsfördriv att vara kreativ där det inte finns ett “korrekt” slutresultat som garn, modellera, skrivande eller måleri.
En digital version kan innehålla presentkort för spel, film, ljudböcker, eller streamingtjänster.
Ge bort något du vet går hem eller överraska med något oväntat.
Precis som julen så kommer sorgen i många olika gestaltningar.
Även om du inte förstår andras val så ber jag dig att försöka visa hänsyn och förståelse.
Ditt sätt att fira – eller inte fira – och sörja är inte mer rätt eller fel än mitt.
Jag hoppas att årets slut kommer med nya fina minnen, trots mörkret.
Hur påverkar din egen eller någon annans sorg ditt julfirande?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Ensam i gott sällskap”
Berättad av Quinley
Den lilla klockan ovanför dörren plingade till.
“Jisses, så det snöar nu!” Kvinnan stampade bort snön från sina skor och skakade av sin kappa. Hon sniffade i luften. “Vad är det som doftar så gott?”
“Varm choklad med chili. Harley’s eget recept.” Jag höll upp min kopp när hon kom över till kassadisken vart jag satt.
“Åh, precis vad jag behöver.” Kvinnan gick bort till ett av de lediga borden medan Harley gjorde iordning en kopp åt henne.
Jag såg ner på min uppslagna kalender. 24 december, julafton, var fortfarande lika tom. Det kändes mer och mer som att datumet hånade mig för att jag skulle fira julen ensam.
Jag slog igen kalendern med ett ryck när Harley kom och petade till mig med armbågen.
“Quinley, vill du spritsa pepparkakor med oss?” I sina händer höll han en bricka fylld med stora hjärtformade pepparkakor och spritspåsar i olika färger.
“Om en stund, kanske.” mumlade jag och tog en klunk av den värmande chokladen.
“Är allt okej?”
Jag tittade upp på min chef med ett leende som nog inte riktigt nådde mina ögon och nickade. Harley nickade tillbaka och klappade mig på axeln.
Det såg riktigt mysigt ut där Harley satt med Herrow och ett par andra gäster och småpratade medan de pysslade.
Intill Liemannen satt en äldre dam och dekorerade apelsiner med kryddnejlikor. Det doftade underbart.
Caféets dukar och filtar hade bytts ut från höstens färger till röda och gröna textilier och i fönstren hängde fina kransar av granris. Det var en mysig, lågmäld julkänsla utan all stress och hets. Mina fingrar trummade på kalendern. Jul. Ensam för första gången…
Jag visste att det bara var en tidsfråga innan frågan kom på tal.
“Vad har ni för planer för julen?” frågade kvinnan som satt med händerna om sin kopp med ångande chilikryddad choklad.
Sekunder passerade utan att någon sa något. Harley la ifrån sig sin spritspåse och kom bort till mig för att fylla på sin tekopp.
“Jag firar ensam, men i gott sällskap.” Han pekade med koppen åt Herrow. “Hösten 2015 förlorade jag min moster, mormor och farfar inom loppet av tre veckor. Det året vart det bara jag och min make den julen. Vi brukade fira med moster och mormor.” Harley lutade sig mot kassadisken. “Sen efter skilsmässan så började jag fira ensam. Jag och ex-maken pratade i telefon ett par gånger under dagen, så det var ändå lite sällskap på distans. Men… när han gick bort 2023 så vart jag ensam på riktigt så att säga.”
“Kära nån…” kvinnan slog en hand för bröstet och gav Harley en medlidsam blick.
“Det låter sorgligare än det var för mig. Jag har aldrig haft problem med ensamhet, inte ens när jag är i sorg. Men det är såklart olika för alla. Julen kan vara en prövning, på många sätt.” Harley sneglade på mig och jag undrade om han förstod mer än jag trodde. Jag hade ju berättat om att jag brukade fira högtider med mina närmsta vänner som nu flyttat utomlands men… Mannen som satt intill Harley vid bordet avbröt mina tankar.
“Jag tror jag skippar julen helt och hållet. Utan min Martina blir det ingen jul. Det är trevligt att vara här och pynta”, mannen svepte med handen över bordet “men hemma finns det bara saknad. Att plocka fram julsakerna var bara som att sminka en gris. Ett plåster på en skottskada.” Mannen tystnade och slog ner blicken. “Förlåt. Menade inte att förstöra stämningen…”
Den äldre damen la ifrån sig apelsinen hon var i färd med att dekorera med spiraler av kryddnejlikor och klappade på mannens underarm.
“Struntprat. Du har inte förstört något. Här är det fritt fram att prata om hur man känner. Inte sant, Harley?”
“Självklart. Här får man både skratta och gråta. Eller svära så att tapeterna rullar ihop sig om det får en att må lite bättre.” Harley kramade min axel.
“Ni skulle hört honom när han trasslade ut ljusslingorna igår kväll. Om dessa väggar kunde tala…” skrockade Herrow. Det fick oss alla att skratta.
Kvinnan fortsatte sitt arbete med apelsinen.
“Min make Olof fick en hjärtinfarkt på julafton. Jag vaknade som lyckligt gift och somnade som änka på en av årets finaste dagar.”
Jag följde med Harley tillbaka till bordet.
“Hur… hur…?” Jag hittade inte orden men kvinnan verkade förstå vad jag försökte fråga.
“Jag hatade att älska julen. Det har alltid varit min favorithögtid. När den tredje julen närmade sig efter Olofs död så var saknaden efter mitt julpynt för stor. Jag dammade av kartongerna och plockade fram allt jag hade. Först skämdes jag för att jag kände en sån glädje. Men hade Olof fått säga sitt så hade han nog jagat mig runt huset om jag fortsatte förbjuda mig själv att vara glad för hans skull. Han älskade att få mig att skratta.”
Hon skrattade till och torkade bort en tår. Herrow räckte fram en servett som hon tacksamt tog emot. “Julen behöver inte vara allt eller inget. Man får hitta sitt eget firande och ge sorgen det utrymme den behöver.”
“Sitt eget firande…” Harley gav Herrow ett snett leende innan han vände sig till mig. “Quinley vill du göra mig den äran att fira jul med mig och Herrow här på Coffinfolk? Om du inte har andra planer?”
“JA!” Jag klämde lite för hårt på spritspåsen så min snögubbe fick ett enormt öga. Nåväl, ingen är perfekt.
Harley skrattade och vände sig till de andra gästerna.
“Ni är såklart också välkomna om ni vill. Caféet är stängt för gäster men öppet för de som vill ha sällskap.”
Gästerna bytte blickar med varandra och nickade, vissa mer entusiastiska än andra.
“Kan vi ha knytkalas? Alla som vill kan ta med sig något gott att äta eller dricka.”
“…och det behöver såklart inte vara klassisk julmat.” fyllde Harley i. “Jag kan säkert få liv i webbkameran också om folk föredrar att stanna hemma men vill titta förbi digitalt.”
“Så är det en oskriven regel att man kan gå hem när man vill utan att behöva förklara sig.”
“Oh ja, absolut.” Harley nickade.
“Ska man klä upp sig?” frågade kvinnan vid bordet intill oss.
“Kom som du är, klä dig bekvämt.”
“Om ni försöker tvinga med mig att dansa runt granen så går jag hem.” muttrade mannen intill Harley. Hans leende skvallrade om att han inte var så tvär som han lät.
“Haha, oroa dig inte. Allt är frivilligt. Vill man sjunga och dansa så ordnar vi det, vill man sitta och läsa en bok så är det precis lika okej. Det här är vår jul, med våra regler.”
Damen la ifrån sig den färdiga apelsinen i högen av hennes andra skapelser.
“Jag har pussel och brädspel hemma som jag kan ta med mig.”
“Åh, vad roligt!” För första gången på vad som kändes som veckor log jag på riktigt igen.
Något petade mig på benet. Det kunde bara vara en person, om man kan kalla honom det.
Jag vände mig till Herrow. Han höll upp sin pepparkaka på vilken han hade ritat Coffinfolk’s logotyp; hjärtat där den ena bågen har konturen av en kista. Liv och död, kärlek och sorg, hand i hand.