Att dela sitt liv med ett husdjur ger tusentals fantastiska dagar och en av de absolut värsta dagarna i ens liv när man tvingas säga farväl.
När det älskade djuret har vandrat över Regnbågsbron är det dags för kroppen att läggas till sista vilan med en jordbegravning eller kremering.
I det här inlägget hittar du svar på de där frågorna som de flesta djurälskare inte vill tänka på innan de måste ta ett beslut om hur djurets kropp ska tas om hand.
Begravning av smådjur
Till skillnad från begravning av människor har du fler valmöjligheter när det kommer till var eller hur du vill begrava din älskade vän.
Kista eller svepning är inget måste
Det kan ge en känsla av både omtanke och värdighet att begrava kroppen i en kista – hemsnickrad eller köpt – men det går lika bra att svepa in kroppen i en duk eller lakan.
Använd gärna nedbrytbara material som är snälla mot naturen.
Om det känns mer passande, eller mer naturligt, att lägga ned kroppen i jorden utan kista eller svepning så kan du välja det också.
Att lägga kroppen i en låda eller filt kan underlätta hantering och transport till begravningsplatsen.
Platsen för den sista vilan
Du kan begrava ditt djur på din egen tomt. Om den perfekta platsen finns på någon annans mark, måste du först be om markägarens godkännande.
Runtom i landet finns också speciella djurkyrkogårdar, om du vill ge ditt djur en mer klassisk gravplats.
Viktigt! Reglerna för begravning av husdjur kan skilja sig mellan olika kommuner, exempelvis hur djup graven måste vara eller avstånd till närmaste bostadshus och så vidare. Läs på vad som gäller i din kommun. Reglerna kan man ofta hitta på kommunens hemsida.
Kremering av smådjur
Även här har du fler valmöjligheter gällande vad du vill göra med djurets aska; spara, begrava eller sprida den efter kremeringen.
Enskild och gemensam kremering
Om du vill få tillbaka askan efter ditt djur så är det en enskild kremering du ska beställa.
En gemensam kremering (även kallad samkremering) innebär att flera djur kremeras tillsammans, deras aska sprids eller begravs sen av krematoriet i en minneslund eller på en annan naturskön plats.
En urna är inget måste
Som vid jordbegravning är inte heller en urna ett måste när man begraver askan.
Det kan vara väldigt vackert med en urna eller ett annat kärl, men du ska välja det som känns rätt för just dig.
Askan ligger i en plastbehållare när du får hem den från krematoriet. Om du väljer att begrava askan så var snäll mot naturen och flytta över askan i en nedbrytningsbar behållare.
(Det är ofarligt att hantera askan. Den ser ut som lätt sotat finkornigt grus.)
Begravning eller spridning av askan
Även askan får du begrava eller sprida på din egen tomt eller någon annans mark om du får markägarens godkännande.
Om du vill sprida askan på annan plats behöver du inte tillstånd från Länsstyrelsen, men hör dig för med markägaren eller kommunen först. Om du föreslår en plats och tidpunkt som tar hänsyn till dina medmänniskor så ökar chanserna för ett godkännande.
Viktigt! Reglerna för begravning eller spridning av aska efter husdjur kan skilja sig mellan olika kommuner, exempelvis hur djup graven måste vara eller avstånd till närmaste bostadshus och så vidare. Läs på vad som gäller i din kommun. Reglerna kan man ofta hitta på kommunens hemsida.
Förvara askan hemma
Du kan spara askan hemma om du vill det.
När du får hem askan från krematoriet ligger den i en plastbehållare som i sin tur ligger i en enkel urna av kartong.
Många djurkrematorium erbjuder andra typer av vackra urnor i keramik, trä, glas eller metall.
Det finns också mängder av urnor att beställa på nätet om du inte vill göra en egen.
I väntan på begravning eller kremering
När en veterinär varit med och avlivat ett djur brukar denne också kunna hjälpa till med både beställning av kremering och transport till krematoriet.
Om djuret självdog hemma eller om du själv vill beställa kremering, kan du förvara djurets kropp i ett mörkt, torrt och svalt utrymme som källare eller garage. Mindre djur kan läggas i en låda medan större djur kan svepas in i en presenning för att undvika läckage från kroppen. Flera djurkrematorium erbjuder hämtning av djuret i sin service.
Om du vill vänta på att tjälen går ur marken för att kunna begrava ett djur är det mer lämpligt att lägga ned kroppen i en frysbox för att undvika att kroppen bryts ned.
Har du inte själv möjlighet att förvara djurets kropp kan du alltid höra dig för med din veterinärklinik om de kan hjälpa dig eller hänvisa dig vidare.
Mina katter och hundar fick en gemensam kremering. Det kanske låter opersonligt men det kändes fint att de kremerades i sällskap med en ny flock tills vi möts igen.
Min moster kremerade sin katt separat och la ner behållaren med aska i ett stort gosedjur, vilket var en unik och fin idé, tycker jag.
Hur har du begravt dina älskade husdjur? Eller hur tror du att du vill göra när den där oundvikliga dagen kommer?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Trädgårdspanterns sista vila”
Berättad av Quinley
Bibbi, eller Baronen von Schnurrheim und Tassendorf, som han egentligen hette, hade inte fötts med silversked i mun. En gråmulen höstkväll hade han hittats i en låda dumpad vid vägkanten långt utanför stan.
Det var ren tur, slumpen eller Ödet, att det var just Cissi som hittade honom. Från den dagen var hon en stolt medlem av hans hov och hennes hem var nu hans hertigdöme.
Jag var en av de få lyckligt lottade som inte bara tolererades utan som också fick klappa aristokraten klädd i svart päls.
Hans liv må ha börjat fattigt men han var helt klart medveten om sin status och förväntade sig inte att bli bemött som annat än den närapå kunglighet han var, trots sin förra ägares stora svek.
Åren gick och Bibbi styrde med lika delar visdom och rättvisa över sina skyddslingar.
Den där gräsliga turkosa fåtöljen som jag hjälpte Cissi att släpa hem bad helt klart om att få tjänstgöra som klösbräda, trots Cissis stora förtvivlan. Likaså hjälpte Bibbi till att hålla antalet flugor och spindlar till ett minimum, vem vet, de kanske var spioner från främmande makt?
Under somrarna unnade sig Bibbi att ligga utsträckt på gräsmattan och lapa sol eller att gå på lustjakt i buskagen. Han fångade aldrig något, det verkade vara spanandet och smygandet som var det verkliga nöjet.
Ibland när Cissi och jag satt ute och drack kaffe kunde jag känna hur någon tittade på mig. Inne bland de gröna bladen syntes bara ett par gula ögon kika fram inifrån mörkret.
“Min lilla trädgårdspanter.” gullade Cissi när Bibbi tassade fram och blev en vanlig huskatt med tjusig titel igen, och krävde att få bli kliad bakom vänster öra. Nåde den som försökte börja bakom höger öra.
Så småningom kom samtalet som jag hade bävat för. Cissi kunde inte längre blunda för att Bibbi blivit en gammal herre. Han hade behövt dra ut ett par tänder, synen började bli sämre och hans stela leder gjorde det allt svårare att leka panter. Cissi hjälpte honom med pälsvården och man såg tydligt att det var under Bibbis värdighet.
När Cissi bad mig att vara med när veterinären kom för att ge Bibbi den sista sprutan var svaret ett självklart “Ja”.
Utanför fönstret sken vårsolen och småfåglarna kvittrade. Vi satt på golvet i vardagsrummet, Bibbi låg och spann i Cissis knä. Hon kramade min hand så hårt att jag kände hur de små benen gneds mot varandra men jag klagade inte. Vid min andra sida hade jag Herrow som en tyst, betryggande närvaro.
När veterinären gjorde iordning sprutan som skulle skicka Bibbi till foten av Regnbågsbron, viskade Herrow till mig:
“Vill du se något magiskt?”
Jag var den enda människan i rummet som kunde se Herrow, så jag svarade med en kort liten nick. Liemannen satte sina beniga händer framför mina ögon. Först tänkte jag skaka bort honom för att jag inte ville blunda för Bibbis sista sekunder i livet men jag kunde se oväntat bra genom gliporna mellan Herrows fingrar.
Bibbi reagerade inte på nålsticket utan fortsatte spinna som en liten symaskin under Cissis strykande hand. Så hände något. Något magiskt.
Jag såg hur en ljus, skimrande skepnaden av en katt reste sig från Bibbis kropp och sträckte på sig som efter en lång tupplur. Den tittade upp mot något intill veterinären. En till Herrow.
Skepnaden tog ett språng och klättrade smidigt upp för den svarta kåpan och satte sig på Herrows axel. Jag kunde nästan höra hur Liemannen skrockade och katten spann när den stångade pannan mot Herrows kindben och strök sig mot hans käkben medan svansen ringlade sig runt hans hals som en tunn halsduk. Herrow sträckte upp en hand och kliade katten bakom vänstra örat. De vände sig bort och löstes upp som röken efter ett utblåst ljus.
Herrow lyfte bort sina händer från mitt ansikte och jag såg på honom med stora ögon, min egen hand för min mun så jag inte skulle råka haspla ur mig något som skulle bli svårt att förklara för min sörjande vän och veterinären.
Jag hjälpte Cissi att svepa in kroppen i tyg innan vi la den på plats i den lilla kistan som hon beställt av Gustav, en man som av en slump blivit känd som kistbyggare inne på Coffinfolk.
Kistan bars ner till garaget där den fick stå i väntan på begravningen dagen efter.
Gustav hade också erbjudit en gravplats inne i skogen han ägde. När Cissi fått se foton av platsen hade den känts perfekt för Bibbi.
Nu när vi närmade oss platsen och Cissi såg den grävda graven verkade allt bli på riktigt på ett annat sätt. Hon brast ut i tårar och kramade mina axlar. Jag försökte krama henne tillbaka med kistan i famnen.
Utan att vi behövde be om det kom Gustav fram och tog kistan i sin famn.
“Ta all tid ni behöver.” viskade han och gick ett par steg bort.
Efter ett par minuter kände sig Cissi redo att fortsätta.
Vi spelade upp musik från min mobil medan Gustav och jag la ner kistan i jorden.
Cissi läste upp ett fint tal till sin älskade vän och jag fyllde i med ett par av mina favoritminnen från Bibbi. Ett exempel var att jag hoppas han får en ny gräslig turkos fåtölj att klösa sönder varje dag, vilket fick Cissi att skratta.
Tillsammans grävde vi igen graven och Gustav hämtade något han gömt bakom ett träd.
“Jag, ehm, jag tog mig friheten att göra det här efter Quinleys beskrivning av Bibbi. Du kan byta ut den till något eget senare såklart.” Gustav höll fram ett gravkors i trä, på vilket han fäst ett målat porträtt av Bibbi, halvt gömd inne bland gröna löv.
“Det är perfekt. Vila i frid min lilla trädgårdspanter.” snyftade Cissi och gav Gustav en hård kram.
Jag kände en bekant sval, benig hand på min axel.
“Vem vet, om du kommer hit och känner att någon tittar på dig, är det kanske en skogspanter som spanar från sitt gömställe.”
“Mm, älgen har fått konkurrens som skogens konung nu.” viskade jag tillbaka, samtidigt som det rasslade till i buskarna bakom mig.