Paris, sent 1880-tal. En ung kvinna hittas död i floden Seine. Inget ovanligt i sig, floden har skördat många liv, både genom olyckor, brott och självmord. Något som tyvärr sker än idag.
Det som gjorde denna anonyma kvinna så speciell var hennes ansikte. Så rofyllt att det nästan såg ut som att hon bara sov.
I det här inlägget kan du läsa om den okända kvinnan från Seine som gick från att vara ett anonymt drunkningsoffer till en konstikon och ett av världens mest kyssta ansikten.
Döden som trend och underhållning
Det här var en tid då döden inte bara var en naturlig del av livet, den hade också stort inflytande på konsten och litteraturen. Speciellt döende eller döda vackra kvinnor hade både en stark poetisk och ibland erotisk laddning.
Den drunknade kvinnan var så pass vanligt förekommande i olika skrivna och målade verk att den skulle kunna klassas som en stereotyp.
Karaktären Ofelia från Shakespeares pjäs Hamlet blev något av en förebild för kvinnlig skönhet. Speciellt den avlidna Ofelia som hon avbildades av konstnären Millais (1851-52); blek och mager. Kvinnor försökte efterlikna Ofelia genom att pudra sig bleka i ansiktet och svälta sig själva. En del kvinnor drog det så långt att de avled i sviterna av sin ätstörning.
I viss mån var döden också en form av fascinerande, makaber underhållning. Paris offentliga avrättningar lockade alltid en stor publik och likaså stadens bårhus.
Fönstershoppa kadaver på Paris bårhus
Kroppar som inte hade identifierats lades upp för allmän beskådan i hopp om att en anhörig skulle träda fram och göra anspråk på kroppen. Det var dock inte bara de som sökte en saknad familjemedlem eller släkting som besökte bårhuset.
På andra sidan av glaset som skilde de döda från de levandes nyfikna blickar köade vissa dagar tiotusentals personer för att få sig en titt på nyinkomna kroppar, speciellt kvinnor som drunknat.
Ett av dessa oidentifierade kadaver var “L’inconnue de la Seine”, eller “den okända kvinnan från Seine”.
“Självmordets Mona Lisa”
Efter att hennes kropp hittats i floden fördes hon till Paris bårhus vart patologen inte fann några spår av yttre våld eller skador på kroppen och därför drog slutsatsen att hon tagit sitt liv genom drunkning.
En person som drunknat, eller vars kropp spenderat en tid i vatten, kan vara svår att identifiera till följd av svullnad och deformering av huden men den här unga kvinnan liknade mer en sovande levande person än ett drunkningsoffer. Hon såg hälsosam och frisk ut med antydan till ett litet leende på läpparna i det fridfulla ansiktet. Det gav henne med tiden smeknamnet “Självmordets Mona Lisa”.
En man som arbetade på bårhuset vart så tagen av hennes rofyllda skönhet att han beställde en dödsmask för att bevara denna unika vision av döden innan hennes kropp började brytas ned av den naturliga förruttnelseprocessen.
En anonym bästsäljare
Skulptören som anlitades för att ta fram avgjutningen till dödsmasken av kvinnan behöll formen efter att han slutfört sitt uppdrag och började sälja kopior i sin egen butik.
Hennes mystiska ansiktsuttryck i kombination med den spännande historien om henne var ett riktigt framgångsrecept. Tillverkningen av replikor ökade till en massiv skala och snart kunde både Parisborna och turister köpa fotografier, teckningar, vykort och skulpturer i olika format med kvinnans ansikte.
“Den okänd kvinnan från Seine” blev ett måste hemma hos både konstintresserade som trendmedvetna över stora delar av Europa och till och med andra delar av världen.
Hon blev både ett kultobjekt att hänga på väggen och ett skönhetsideal.
Tyvärr gick det som alltför ofta för långt hos vissa och en rad självmord där unga kvinnor dränkte sig tillskrivs denna trendfeber.
Hennes okända bakgrund och öde ger än idag inspiration för konstnärer, poeter, författare och musiker. För att inte tala om internetdetektiver som försöker spåra vem hon faktiskt var.
För bra för att vara sant?
Så, hade Parisborna funnit en levande, nu avliden, version av den ideala Ofelia?
Många trodde det. Ett par tillskrev henne till och med magiska förmågor. Någon som kan möta döden med en sån sinnesro måste ju varit övermänsklig, inte sant?
Som du läste i stycket om hur skulptören tjänade en rejäl hacka på kvinnans dödsmask och den spännande historien runt den så talar det tyvärr för att det är just en skulptur med en spännande historia. En påhittad historia.
I boken Cours de dessin av Charles Bargue, en kursbok från 1867 som visar hur man tecknar statyer, finns ett väldigt bekant ansikte på sidan 77 under titeln “Ung kvinna”.
Du hittar boken i sin helhet i PDF-format HÄR.
Boken med en bild av dödsmasken kom ut 1867 och legenden om den okända kvinnan från Seine tar sin början vid hennes påstådda självmord i slutet av 1880-talet. Med andra ord hade “dödsmasken” redan funnits i närmare 20 år innan hon hittades avliden och kunde avbildas.
Ett av världens mest kyssta ansikten
År 1960 presenterade norrmannen Åsmund S. Lærda sin första modell av sin HLR-docka, numera också känd under namn som Rescue Anne, Resusci Annie och Little Annie, en docka som skulle hjälpa till att utbilda både yrkespersonal och privatpersoner inom hjärt- och lungräddning.
Lærda valde en kvinnlig docka då en manlig version skulle kunna vara avskräckande för män att “kyssa”, det vill säga ge mun-mot-mun-metoden. Mun-mot-mun-metoden är också kallad “the kiss of life” (“livets kyss”) på engelska, därav kyss-referensen.
Dockans ansikte baserades på den okända kvinnan från Seine. Hennes feminina drag och fridfulla ansiktsuttryck ger dockan ett mänskligt uttryck och en symbolisk tyngd i att återuppliva den som – enligt legenden – avled.
Lærdas HLR-docka har nu utbildat över 500 miljoner människor världen över, någonstans mellan 2-5 miljoner människor får lära sig HLR varje år och dessa kunskaper har kunnat rädda uppåt 2,5 miljoner liv.
Med andra ord har den okända kvinnan blivit ett av världens mest kyssta ansikten.
Om du, liksom jag, sitter och nynnar på Michael Jackson’s låt Smooth Criminal just nu så kommer raderna “Annie, are you OK? Are you OK, Annie?” just från HLR-kurser i USA där deltagarna fick lära sig att kontrollera om Annie återfått medvetandet genom att fråga “Annie, are you OK?” (Annie, är du okej?”).
Det började som ett spännande säljknep som sen fick ett eget liv som en ikon i kulturhistorien och idag hjälper till att rädda liv världen över.
Du kanske tänker att det här inlägget är märkligt att posta nu inför jul men min julklapp till dig, förutom vad jag hoppas är intressant läsning här på bloggen, är en uppmuntran att gå en HLR-kurs hos till exempel Röda Korset.
Det finns både kurser på plats och webbkurser.
Önskar dig en god – och trygg – julhelg!
Kan du ge HLR? Har du någon gång behövt använda de kunskaperna?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Ett av världens minst kyssta ansikten”
Berättad av Quinley
Allt hände så fort.
Jag och Herrow stod framför en av bokhyllorna inne på caféet. Jag hade precis ställt upp ett vykort jag ramat in från en vän som numera bodde i Paris. Vykortets motiv var “L’inconnue de la Seine“ eller “Den okända kvinnan från Seine”.
Jag hade skickat en bild av mig där jag stolt höll upp mitt diplom som visade att jag genomgått en kurs i HLR hos Röda Korset och min vän svarade med ett kryptiskt: “Jag vet precis vad jag ska skicka till dig! Du kanske precis har fått ge en konstikon “livets kyss”!”
Ett par dagar senare damp vykortet ner i brevlådan.
Liemannen hade just börjat berätta om människors syn på döden under 1800-talets slut i Paris när vi hörde oroliga röster bakom oss, följt av ett brak och ett skrik.
När jag vände mig om låg en äldre herre utslagen på golvet, hans hustru på knä intill honom på golvet.
“Peter? Peter!” Hon klappade honom på kinderna men fick ingen reaktion. “Han- Han andas inte! Hjälp!”
Jag rusade bort till mannen. Ingen andning. Ingen puls.
“Ring ambulans.”
Kvinnan nickade och med skakande händer började hon rota efter mobilen i sin handväska. En annan gäst hjälpte henne upp så hon kunde prata med larmoperatören medan jag ropade ut i lokalen om någon kunde HLR. Ett dussin par ögon såg på mig och sen varandra som om de väntade för att se om någon annan skulle ingripa. Från ett hörn reste sig en man och skyndade över till oss.
För ett ögonblick blev jag nervös att han skulle tveka att ge en annan man mun-mot-mun-metoden men han satte sig vid mannens huvud utan att tveka.
“Börja ge kompressioner så byts vi av.” Han lät så lugn. Jag kunde knappt höra min egen röst när jag räknade högt för att mitt hjärta bultade så högt i mina öron.
“5, 6, 7…”
Min blick drogs bort till bokhyllan vart Liemannen stod kvar där jag lämnat honom.
Över hans axel såg jag vykortet med den unga kvinnan. Kontrasten mellan den som hämtar liv och den som räddar liv vart så otroligt påtaglig i stundens allvar. Herrow’s ansikte var lika orörligt som alltid medan kvinnans mjuka leende på vykortet nästan talade till mig utan ord: “Fortsätt, ge inte upp. Hjälp är på väg.”
Mannens hustru hade avslutat samtalet och vände sig också till Herrow.
“Du rör honom inte, hör du det!” Hon tog ett par ostadiga steg emot Liemannen innan en annan gäst gick emellan och ledde bort henne till en stol.
Jag visste att Herrow inte hade makten att varken rädda eller ta ett liv. Hans jobb var att hämta och ledsaga.
Det kändes som att jag och min medhjälpare jobbade med den äldre mannen i timmar istället för minuter innan vi hörde ljudet av sirener närma sig.
När ambulanssjukvårdarna kom in och tog över stapplade jag bort till kassadisken för att ge dem fritt utrymme. Gästen som hjälpt mig vilade en hand på min axel. Jag kände värmen från hans stadiga hand medan alla röster var bara ett sorl.
Jag minns inte vad jag försökte säga när mannen rullades ut på en bår tätt följd av hustrun.
Ett par minuter senare kom Harley inrusande och slog armarna om mig.
“Jag kom så fort jag hörde vad som hänt. Är du okej?” Jag nickade långsamt men jag darrade fortfarande som ett asplöv. “Det är adrenalinet, du kommer att krascha sen när det släpper och kanske behöva en tupplur. Vill du att jag ringer en taxi åt dig?” Åka hem? Inte en chans.
“Jag stannar här.” Min ton lämnade inget utrymme för diskussion. Harley nickade.
“Bra, då kan jag hålla ett öga på dig.”
Det var inte bara min chef som vakade över mig där jag satt uppkrupen i en av sofforna med en kopp varm choklad och en bok. Grimmy, vår lille kyrkogrim, satt som ett plåster på mig hela eftermiddagen. Ett svart, lurvigt, kurrande plåster. Hans stora bärnstensfärgade ögon följde mig så fort jag lämnade soffan för att fylla på min kopp eller hämta en ny bok. Inte ens doften av varma muffins kunde få honom att lämna min sida, och det säger inte lite det. Jag kliade den mystiska varelsen mellan öronen, vilket fick honom att knorra som en liten traktor.
Men det var en annan mystisk varelse som saknades. Jag hade inte sett till Herrow efter att ambulansen kom.
“Herrow?” viskade jag ut i luften intill mig. “Herrow, kom tillbaka. Snälla?”
Jag kände hans bekanta doft först. Syrén och gamla böcker. Sakta började han ta form bredvid mig i soffan. Jag tog en av hans tunna händer mellan mina. “Skräms inte sådär.” Mina händer kramade om hans hårdare.
“Jag var orolig att det var just vad jag gjort. Att döden kom lite för tätt inpå, att du behövde distans till… det jag är, det jag gör.”
Jag skakade långsamt på huvudet.
“Är han död, gästen?” Jag bävade för svaret.
“Han lever. Öm och medtagen, men han lever.”
Det var som att en sten föll från mitt bröst. Han klarade sig!
Jag lutade mig fram och gav Herrow en puss på pannan. Liemannen vred på huvudet, tydligt konfunderad.
“Vad var det där för?”
“Hon är ett av världens mest kyssta ansikten och har räddat miljoner liv.” jag nickade mot vykortet i bokhyllan. “Om vår gäst inte hade kunnat räddas, visste jag att han var i trygga händer och gott sällskap. Du som hämtat miljarder liv förtjänar inte att vara ett av världens minst kyssta ansikten. Jag försöker bara jämna ut siffrorna lite grann.”