I dagens moderna samhälle, där det mesta har en logisk förklaring, bär kyrkogårdar fortfarande på en nästan magisk, smått övernaturlig aura.
Kanske är det något du gör – eller inte gör – på ren instinkt, som om det är något vi fått med oss i vårt arv och inte behövt lära oss är rätt eller fel.
När jag besökte “min” kyrkogård häromdagen kom jag att tänka på de oskrivna regler de flesta av oss lydigt följer på en sådan plats, fast vi egentligen vet att det inte skulle få några negativa följder om vi skulle bryta mot dem.
…men varför chansa och riskera att stöta sig med någon som eventuellt har all tid i världen?
En plats där gränsen mellan världarna är extra tunn
I många europeiska länder ses kyrkogården som en plats där gränsen mellan de levande och dödas värld är väldigt tunn. Under rätt omständigheter kunde de döda komma tillbaka till de levandes dimension.
Vid kyrkliga högtider som till exempel Allhelgonahelgen eller runt midnatt var det extra viktigt att vara försiktig när man besökte kyrkogården. Annars riskerade man att störa de döda eller fånga en rastlös andes uppmärksamhet. Anden kunde då följa med hem och hemsöka personen.
Ropade man en avlidens namn så riskerade man att få svar från den döde.
…och de var inte alltid villiga att säga “Adjö” igen.
Likaså ska man inte vissla. Det kan också vara ett sätt att kalla på onda andar, störa de dödas gravfrid och anses respektlöst i många kulturer. Tryggast att lyssna på fågelsången eller egen musik i hörlurar istället.
Se upp med vart du sätter fötterna
Många kulturer ser det som respektlöst att gå över en grav, då det stör den som vilar där.
Det kan också betyda otur, bringa olycka eller i vissa fall påskynda ens egen, eller någon annans död.
Att snubbla vid en grav anses också det som ett dåligt omen.
Gå försiktigt, både för din egen och de dödas skull.
Kyrkogården ska vara en rofylld plats så stressa inte, rör dig i den takt som din kropp behöver.
Gåvor och minnessaker till kyrkogården – inte ifrån den
Många av oss har lämnat blommor eller tänt ljus vid en grav. I andra kulturer lämnar man ibland också gåvor i form av mynt eller mat och dryck.
Däremot att ta med sig något hem från kyrkogården är något som sällan händer.
Oavsett om det handlar om jord, stenar, prydnadsföremål eller gåvor så tar det emot att ta bort något från en grav, eller ännu värre att stjäla från någon annans viloplats.
Det har länge inte bara setts som något respeklöst utan också en handling som bringar olycka över dem som tar sakerna.
Om känslan är väldigt stark hos dig att du inte vill ta hem saker som en gång dekorerat graven så passa på att använda saker i naturliga material som kan brytas ned om du vill gräva ner dem på lämplig plats efter att de har fyllt sitt syfte vid gravstenen.
Väktare och beskyddare
Nu har det varit mycket otur och elände, men det finns goda krafter som hjälper till att hålla det onda på avstånd – som kyrkklockorna vars ljud kallade församlingen till gudstjänst och jagade bort onda andar.
Idegranarna står gröna året om och är inte bara en symbol för själens odödlighet, de livskraftiga, robusta träden sägs också ge ett skydd mot onda krafter.
Kyrkogrimmen är en annan beskyddare som kanske fortfarande stryker omkring på kyrkogården. Den beskrivs ofta som en stor svart hund med röda ögon. En del historier berättar om en ryslig best som man inte vill reta upp.
Du kan läsa mer om kyrkogrimmen HÄR.
Tecken som tröstar i sorgen
Att se djur som fjärilar eller fåglar landa på gravstenen eller ens egen hand kan ge en känsla av närvaro från den man saknar. Likaså när en ljuslåga fladdrar till fast det är vindstilla, ljuslågan slocknar snabbt eller om ljuset brinner ovanligt länge kan det tolkas som ett tecken från andra sidan.
Försök att inte leta aktivt efter dessa tecken, hjärtat talar om när det händer.
Jag är inte religiös men det känns ofta som att något eller någon vakar över mig när jag går runt på en kyrkogård.
En trygg, omhändertagande känsla på något sätt. Ömsesidig respekt.
Om det är människor på andra sidan, idegranarna eller kyrkogrimmen, låter jag vara osagt.
Kanske är mycket av vidskepligheterna runt kyrkogården en påminnelse om att visa vördnad för dem som vilat där längre än vi har levt?
Är du vidskeplig när du besöker en kyrkogård?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Kyrkogårdens väktare”
Berättad av Quinley
Kyrkogården såg så annorlunda ut i dagsljus jämfört med igår kväll.
Jag hade aldrig varit en av dem som tycker att den här platsen är skrämmande vare sig i skenet från solen eller månen, den har bara lite olika “känsla”.
På dagen var den som en lugn oas från stadens trafik och folkvimmel.
På natten var den… Min räddare i nöden.
Håret reste sig i nacken när jag tänkte på vad som hände – och vad som kunde ha hänt – om de höga järngrindarna varit låsta.
“Vem som än valde ut din gravsten–” jag kisade för att tyda den väderbitna texten på stenen, “Henrik, så vill jag säga tack.” Buketten med rosa tulpaner såg nästan malplacerad ut mot den mossiga gamla stenen som nog stått här sen långt innan min farmor föddes. Årtalet var för slitet för att tyda ordentligt.
“Är du så förtjust i män i uniform att du till och med uppvaktar de som sedan länge varit döda?” den hesa rösten som skrattade vid min sida kunde bara vara en person, eller ett väsen. Jag såg upp på Herrow som uppenbarade sig vid min sida.
“Uniform?” Jag sneglade på gravstenen. “Var Henrik militär?”
“Polis. Omkom i tjänsten.” Herrow’s svar kändes som en sval hand som kramade mitt hjärta.
“Åh. Han fortsätter att skydda sina medmänniskor även i graven.”
Herrows halskotor knäppte till när han vände sig till mig så snabbt att jag knappt hann uppfatta rörelsen.
“Vad hände?”
“Jag var på väg hem från bion. Någon började följa efter mig och jag kunde inte skaka av honom. Jag tog en omväg förbi kyrkogården, smet in genom grinden och gömde mig här bakom stenen. Tackolov följde han inte efter mig in här.”
“Bra gjort. Även de som har otur när de tänker verkar kunna respektera kyrkogårdens frid.” Han sträckte ut en benig hand och hjälpte mig upp på fötter. Jag tog ett snedsteg och trampade över graven.
“Oh, förlåt mig!” Herrow flackade med blicken mellan den välskötta gräsmattan och mig.
“Jag tror inte han misstycker.”
“Det känns fel ändå.” Jag ryckte på axlarna och gick som på en osynlig lina mellan Henrik och hans grannes gravplats tillbaka till grusgången.
Vi gick långsamt längs med stenmuren som omgärdade kyrkogården. En sval bris bar med sig den friska doften av idegran och Herrows egen doft av enbär och syrén.
“Herrow… Finns det något här som vaktar eller beskyddar platsen? Jag menar, något som du, något som är mer än bara det man tänker på som en ‘närvaro’.”
“Känns det som att det är någon som håller ett vakande öga på dig här?” Jag nickade långsamt.
“Jag känner mig aldrig ensam här, även om det inte är några andra människor i närheten. Men det är alltid en trygg känsla, aldrig misstänksam eller hotfull.”
“Du rör dig med respekt och agerar med vördnad. Sånt går inte obemärkt förbi.”
“I så fall måste Herr Lind ha tagit ordentligt illa upp när jag råkade snava på hans gravplats, för efter det kändes det som att jag otursförföljd i tre dagar…” muttrade jag och såg bort på gravstenen vars nederkant var nästan gömd i gräset och som gjord för att sätta krokben för folk.
”Åh, det var nog bara ett olyckligt sammanträffande. Men för att vara på säkra sidan kanske det är bäst att ta en omväg om du behöver passera Herr Lind. Om inte annat för din egen skull så du inte gör dig illa.”
Längre bort på kyrkogården såg jag en kvinna gå från en grav till en annan. När hon plockade upp en ljuslykta och gick bort med den till den första graven slets jag mellan att rusa bort och skälla ut henne efter noter och reglerna att respektera platsens stillhet.
Jag blängde på henne, frusen där jag stod. Hon måste ha känt sig iakttagen och tittade upp.
När hon såg mig fick hon bråttom att vända på klacken och gå mot en av utgångarna med långa kliv.
Jag skyndade bort till gravstenen som blivit dekorerad med stöldgods och plockade upp ljuslyktan.
“Det är inget personligt. Den var bara inte lämnad för dig.”
Jag marscherade bort och ställde tillbaka den där den hörde hemma.
“Så, ordningen återställd.”
Jag hoppade till när vi hörde ett brak utanför kyrkogården. Jag ställde mig på tå för att se vad som hänt och det var svårt att inte le av skadeglädje när jag såg att kvinnan kört omkull med sin cykel. Hon var snabbt på fötter igen och hoppade tillbaka upp på cykeln.
“Haha, det kanske inte alltid bara är olyckliga sammanträffanden trots allt.” Herrow vände sig till mig. “Respekt är en märklig kraft. Den skyddar dem som visar den, och påminner dem som glömmer.”