Färjkarlen Charon

Charon, färjkarlen i den grekiska mytologin som förde den dödes själ till dödsriket Hades.
Var han ett trevligt resesällskap? Vad hände om man inte kunde betala för färden?

Här kan du läsa lite mer om figuren som skeppade själar mellan världarna, men till skillnad från färjkarlens transportservice, är det helt gratis.

Bild: ’Charon Crossing the Styx’ målad av Joachim Patinir 1520-1524

Den gamle slitvargen vid rodret

Han beskrivs ofta som en gammal man med ovårdat rufsigt hår och buskigt skägg. Hans kläder är slitna och hänger likt trasor över hans utmärglade kropp.
Det monotona, oftast otacksamma, arbetet har gjort honom trött, butter och efter influenser från romarna ibland rent av skrämmande.
Vilka var hans föräldrar? Hur fick han arbetet som färjkarl? Vad hade han för relation till de andra gudarna?
Ingen vet, och det kanske var så Charon ville ha det. ”Sköt du ditt, så sköter jag mitt.”

Färjkarlen; liemannen som sjöfarare?

Nej, inte riktigt, men nästan.
De två figurerna är båda psykopomper (grekiska för “själaförare”), det vill säga en varelse vars uppgift är att ledsaga den avlidne till livet efter detta. De dömer inte och har inget att säga till om när det kommer till vad som händer med personens själ i livet efter detta. Vem du än var i livet så får du samma bemötande av dessa varelser.

Skillnaden är att liemannen kommer till personen när denne dör och hämtar (eller “skördar”) dennes själ medan färjkarlen väntar vid strandkanten på att den dödes själ ska kliva ombord.

Liemannen kommer till dig, du får komma till färjekarlen.
Liemannen gör sin uppgift gratis medan färjkarlen förväntar sig en betalning.

Du kan läsa mer om liemannens historia HÄR.

Enkelbiljett till Dödsriket

En av de mest kända detaljerna om Charon är nog den att man fick betala honom för färden över till Hades.
Vid begravningen placerades ett silvermynt, kallad en obol eller karonsmynt, i munnen på den avlidne. Den döde fick med sig detta mynt för att kunna betala färjkarlen och få komma över till Dödsriket. 
Senare började man lägga två mynt över ögonen, en tradition som levde vidare i Europa och andra delar av världen. Det var då inte längre bara för att betala färjkarlen utan också för att hålla den avlidnes ögon stängda. Än idag använder man små vikter som fyller samma funktion, även om andra metoder blir allt vanligare i västvärlden.

Så vad hände om man inte kunde betala?
Själen fick vandra längs stranden i 100 år. Själarna var hemlösa, rastlösa och kunde inte finna ro. De ropade, klagade och kände en innerlig längtan efter att få komma in till Hades.
Därför var det väldigt viktigt att en avliden fick en begravning och sitt karonsmynt.
Att bli strandsatt mellan världarna var inget man ville utsätta en älskad familjemedlem för.

---

Jag tror vi alla har träffat på en karaktär som Charon, i levande form. Den gamle arbetshästen som gör sin uppgift år ut och år in. Den där arbetaren som alla är beroende av men som lätt glöms bort till den dag då han inte är i tjänst och allt blir kaos.
Nästa gång vi träffar “Charon”, ska vi försöka muntra upp gubben lite?

Nu när du lärt känna Charon lite bättre, skulle du vilja utforska din egen personifiering av Döden? Läs mer HÄR.

Novell med Quinley & Herrow

Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner: 
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.

Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR

“Den bortglömda färjkarlen”
Berättad av Quinley

🎶 Don’t pay the ferryman
Don’t even fix a price 🎶

Chris de Burgh’s 80-tals dänga som spelade i mina lurar kändes så passande där jag satt med färjans motor bullrande under mig, på väg tillbaka till fastlandet, eller “De levandes rike” som min kompis kallade det.
Sabina förstod inte hur jag kunde vara avundsjuk på att behöva resa med båt för att komma in till staden, speciellt inte nu under vintern som kom med tillräckligt många prövningar utan att blanda in sjöfart också.

När jag och en handfull andra passagerare klev ombord hälsade kaptenen oss välkomna med en ton som lät som att orden sen länge hade tappat sin innebörd för honom.
Han måste ha gått igenom varje moment hundratals, kanske tusentals gånger. Jag skulle inte bli förvånad om han kunde köra den här rutten i sömnen.
Mina medresenärer verkade också tycka att resan tappat sin charm där de satt och scrollade på sina mobiler, bläddrade i en tidning eller passade på att ta en tupplur.

Jag sjönk ner djupare i sätet och såg ut på det vita landskapet där dagsljuset långsamt övergick till vintermörker.
En bekant doft av syrén, enbarr och gamla böcker kittlade mig i näsan. När jag sneglade mot det tidigare tomma sätet mittemot mig såg jag att jag fått sällskap. Jag pausade musiken och drog av mig hörlurarna.
Herrow lyfte ett benigt finger till sin mun. Han sträckte fram sin andra hand och lät två fingrar försiktigt stänga mina ögonlock.
“Passa på att vila lite, Quinley.” Herrows mjuka raspiga röst lät nästan som en del av vinden som susade utanför fönstret. Det tog bara någon minut innan vågornas mjuka gungande vaggade mig till sömns. 

---

Långt borta hörde jag mitt namn. Någon ruskade lätt på min axel.
Jag tvingade upp mitt ena ögonlock. En bekant dödskalles tomma ögonhålor tittade tillbaka.
“Dags att vakna, du är snart i hamn.”
“Tack.” viskade jag tillbaka och sträckte på mig.
“Haha, det ordet hör jag inte så ofta i mitt arbete.” skrockade Herrow och lutade sig tillbaka i sätet medan jag drog på mig min mössa och knäppte kappan.
“Du borde få höra det oftare.” När jag stack ner handen i fickan för att fiska upp mina vantar fick jag istället tag i en bunt med visitkort. Det gav mig en idé.

Kaptenens trötta stämma ropade ut färjans nästa stopp.
Jag lät de andra passagerarna gå av före mig. Ingen bytte så mycket som en blick med den gamle mannen som stod ihopsjunken intill relingen och såg till att alla kom iland tryggt och säkert.
“Tack. Du ska veta att du är uppskattad.” Jag räckte fram ett visitkort från Coffinfolk tillsammans med en kupong för en gratis kopp kaffe.
“Jahaja… Man tackar.” han sträckte fram en hand märkt av ett liv av arbete i väder och vind.
När han vände ryggen till och lunkade tillbaka till styrhytten skakade han på huvudet medan han mumlade något ohörbart och stoppade ner kortet i fickan på sin slitna rock.

Efter ett par steg på fast mark vände jag mig om och vinkade.
Kaptenen vinkade tillbaka och jag kunde svära på att jag såg ett litet leende under det buskiga skägget. Tillbaka på sin post vid rodret där han med van hand skeppade människor både till och från “De levandes rike”.

Herrow la sin arm runt mina axlar när vi gick vidare in mot den sömniga staden.
Jag drog på mig mina lurar igen och tryckte på ‘play’.

🎶 Don’t pay the ferryman
Until he gets you to the other side 🎶