Vi har alla en egen bild av Döden.
För vissa är den obehaglig eller rent av skräckinjagande, för andra tröstande eller till och med vänskaplig.
Från Netflix-serien The Haunting of Bly Manor kommer citatet ovan som fångar tanken med det här inlägget: att ge det otäcka – i seriens fall ett spöke – ett namn och en historia kan göra det mindre skrämmande.
Det är precis vad den här övningen vill hjälpa dig med – att utforska och kanske förändra din egen relation till Döden. Genom att ge Döden karaktär, en röst, en doft och till och med humor, blir den mindre abstrakt och mer personlig.
Svaren är bara för dina ögon, så tänk och skriv fritt!
Om du är i början av din resa att bli mer dödspositiv, svara på frågorna igen om ett par veckor eller månader. Kanske upptäcker du att din bild av Döden har förändrats – blivit mjukare, vänligare eller helt enkelt mer din egen.
Här kan du ladda ner ett eget arbetsblad att skriva ut.
1 Vad är Dödens namn?
Mytologiskt, vanligt, svårt att uttala?
2 Hur ser Döden ut?
Maskulin, feminin, ingetdera / både och? Mänsklig, djurisk, spöklik? Skepnad, klädsel?
3 Vilka färger förknippar du med Döden?
Svart, skymning, höst?
4 Hur gammal är Döden?
Evigt ung, gammal som tiden, i din egen ålder?
5 Rör sig Döden snabbt eller långsamt?
Snabb som en kastvind, långsamt som det stigande tidvattnet?
6 Kan Döden tala? Hur låter Dödens röst?
Ord, sång, mummel, ljud? Mjuk, raspig, ljus, djup?
7 Har Döden någon doft? Hur luktar den?
Väldoftande, illaluktande, doftlös? Blommor, röta, kryddor, gamla böcker?
8 Förknippar du Döden med en speciell symbol, föremål eller följeslagare?
En lie, lykta, timglas, blomma? En katt vid sin sida, en korp på axeln?
9 Vilken musik skulle passa som soundtrack till Döden?
Melankoliskt, uptempo, klassiskt? Jazz, folkmusik, heavy metal?
10 Dödens hem, hur ser det ut?
Ett bibliotek, en grotta, ett hus vid havet, ett café?
11 Vad har Döden för typ humor?
Torr, varm, rå, lekfull, obefintlig?
12 När Döden kliver in i ett rum, förändras temperaturen, ljudet eller ljuset?
Varmare, svalare? Tystnad, blixt och dunder? Bländande ljus, höljt i dunkel?
13 Vilken känsla väcker Döden hos dig när den stiger in i rummet?
Trygghet, oro, lugn, skräck, nyfikenhet, värme?
14 Vad har du och Döden för relation?
Vänner, kollegor, svurna ärkefiender? “Det är komplicerat”?
15 Om du skulle bjuda Döden på en kopp kaffe eller te, vad pratar ni om då?
Stora livsfrågor, små vardagliga ting, hemligheter?
16 Hur känns det att röra vid Döden? Hur känns det när Döden rör vid dig?
Kalla kårar, tryggt, stelt, tröstande?
17 Skulle du anförtro Döden något du inte berättat för någon annan?
Hemligheter, drömmar, farhågor?
Hur kändes det att svara på frågorna? Roligt, obekvämt, spännande?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Den Glada Änkan och Liemannen”
Berättad av Quinley
Jag stod lutad mot kassadisken när Harley, caféets ägare, kom ut från sitt kontor med en bunt papper i handen. Han visade upp de nya arbetsbladen medan jag tog ett bett från min bulle. Jag nickade och gav en tumme upp medan jag tuggade.
Bjällran ovanför dörren plingade när Herrow klev in. Liemannen nickade i hälsning och vi vinkade tillbaka.
Det är alltid lika intressant att se hur de andra gästerna reagerar – om de reagerar alls – på Dödens närvaro. Ett par av dem hejade och höjde sina glas och koppar i hälsning. Den gamla damen Rosie, som jag kallade för “Den Glada Änkan”, tittade upp från sin bok. Hon drog koftan tätare om sig och följde storögt Herrow när han kom fram till mig och Harley och gav oss varsin kram. För att vara ett skelett så ger Herrow riktigt bra björnkramar. I ögonvrån såg jag Rosie rysa till och lyfta kaffekoppen till munnen med en inte helt stadig hand.
Jag gav Herrow sin kopp med kaffe – svart som natten utan socker – innan han gick bort till sin vanliga plats i hörnet, lutade lien mot väggen och satte sig i soffan med en lätt suck.
Harley lutade sig närmare och viskade: “Hon rusar inte ut från lokalen så fort Herrow kommer hit, ett stort framsteg.” Jag plockade upp ett av arbetsbladen från disken.
“Tror du hon vill fylla i ett sånt här som nästa steg?”
Harley ryckte på ena axeln. “Vi kan alltid fråga. Hon vet själv när hon är redo.” Han tog arbetsbladet och gick bort till Rosie. Den gamla damen verkade uppskatta sällskap, mänskligt, levande sällskap. “Ett steg i taget.” tänkte jag för mig själv och satte mig på en pall och vilade armbågarna mot diskens slitna träskiva.
Det hade varit något av ett äventyr att hjälpa Rosie att hitta rätt skepnad av Döden för just henne så att hon kunde tolerera att överhuvudtaget titta på den.
Så som hon beskrev sin bild av Döden var riktigt ryslig, inte konstigt att den skrämde vettet ur henne vid blotta tanken.
Efter lite diskuterande så provade Rosie att se Döden som en vit häst men det var fortfarande för otäckt. Vacker, men för stor. Ett ljussken var för abstrakt och en dörr med texten “Nödutgång” kändes avdramatiserad men för stelt. Som Rosie sa: “Min bortgångne make var en riktig träskalle ibland. Hopplöst att försöka samtala med.”
Så jag tipsade om den klassiska skepnaden av Liemannen, så som jag ser Herrow. Rosie var lite tveksam men när jag insisterade på att hans lie varit slö sen flera hundra år tillbaka så gick hon med på att ge det ett försök.
Jag försökte kväva ett fniss när jag tittade bort mot bordet vart Rosie fyllde i arbetsbladet med Harley’s stöttning. Rosie tittade på Harley som om han tappat den sista skruven.
“Dödens humor? Jag säger då det…” muttrade hon och skakade på huvudet medan hon skrev men jag såg allt att hennes härliga leende var på plats igen. Ser ut som att “Den Glada Änkan” gjort ännu ett framsteg!
Jag hittade en penna och började fylla i mitt eget arbetsblad.
1 Vad är Dödens namn?
Herrow, smeknamn Hervan
2 Hur ser Döden ut?
Klassisk lieman; skelett i svart kåpa.
3 Vilka färger förknippar du med Döden?
Skymning och höst. Färgerna när dagen och naturen lägger sig för att vila.
4 Hur gammal är Döden?
Lika gammal som livet självt, men pigg för sin ålder.
5 Rör sig Döden snabbt eller långsamt?
Sakta men säkert, ingen brådska. Kan ta kvicka “genvägar” genom både tid och rum.
6 Kan Döden tala? Hur låter Dödens röst?
Han kan både prata och sjunga. Hans röst är mjuk men lite raspig, som att han inte använder den så ofta.
7 Har Döden någon doft? Hur luktar den?
En doft av syrén, enbär och gamla böcker. Som en vas färska blommor inne i ett gammalt bibliotek.
8 Förknippar du Döden med en speciell symbol, föremål eller följeslagare?
Hans lie som han alltid släpar runt på.
9 Vilken musik skulle passa som soundtrack till Döden?
Jazz och folkvisor. Han kan också gnola med i de senaste hitsen.
10 Dödens hem, hur ser det ut?
Han skulle bo ovanpå Coffinfolk Café i en liten lägenhet fylld med böcker från golv till tak. Fina tavlor med landskapsbilder från världens alla hörn och tidseror på väggarna. Taket är målat som en stor stjärnklar natthimmel.
11 Vad har Döden för typ humor?
Underfundig självironisk och ordlekar. Svart humor med dad jokes-twist.
12 När Döden kliver in i ett rum, förändras temperaturen, ljudet eller ljuset?
Näe, inte nämnvärt. Hans entré är oftast väldigt odramatisk.
13 Vilken känsla väcker Döden hos dig när den stiger in i rummet?
Trygghet och värme. Som att träffa en gammal vän, för det är vad han är.
14 Vad har du och Döden för relation?
Han är min vän, mentor och kollega. I den ordningen – oftast.
15 Om du skulle bjuda Döden på en kopp kaffe eller te, vad pratar ni om då?
Allt! Ibland kan vi umgås i tystnad men oftast har vi massor att prata om.
16 Hur känns det att röra vid Döden? Hur känns det när Döden rör vid dig?
Att röra vid honom är.. benigt. Varken mer eller mindre. Hans beröring är betryggande, jordande. En stadig hand och en trygg famn.
17 Skulle du anförtro Döden något du inte berättat för någon annan?
Oh ja! Herrow är min lev- ehm, ‘existerande’ dagbok, vän och livscoach.
Jag tog en klunk av mitt nu kalla kaffe med en grimas. Herrow hade fått sällskap av en äldre herre som nu med stor entusiasm visade upp ett gammalt fickur. En antik minnessak från en avliden släkting, kanske? Herrow nickade och lutade sig närmare för att se de små detaljerna farbrorn pekade ut.
Jag sneglade bort mot Rosie och Harley igen. “Den Glada Änkan” satt och följde samtalet hon också. “Du ser Rosie,” tänkte jag för mig själv, “ett steg i taget. Om ett par veckor kanske din nästa karaktärisering av Döden kommer ge en vänligare bild där du kan se honom som den artige herr’n som gnolar medan han läser tidningen och vill ha sitt kaffe som sina kläder – svart.”