Sorg har många färger. Svart är kanske det vi först tänker på här i Sverige – men världen över finns en hel palett av nyanser som bär olika betydelser i mötet med döden. Från vitt i Asien till lila i Brasilien – varje färg berättar något om hur människor ser på sorg, förlust och hopp.
⚫ Svart
Den vanligaste färgen som vi här i Sverige, övriga Europa och Nordamerika kopplar till sorg och död. Vi klär oss i svart vid begravning för att symbolisera vår förlust och saknad. Svart symboliserar ofta formalitet, förlust, slut, “inget” och förstås – sorgeprocessen.
⚪ Vitt
Traditionell sorgefärg i många asiatiska kulturer, till exempel Kina, Japan, Nepal och Indien.
Vitt – som vi i väst ofta kopplar till brudens vita klänning vid bröllop – står här för renhet, andlighet och återfödelse. Vid begravning klär man sig ofta i vitt, dekorerar med vita blommor och så vidare.
🔴 Rött
I Sydafrika bärs rött vid sorg och begravning. Som inom många andra kulturer symboliserar färgen passion och kärlek men här har färgen också en dystrare koppling till blod och offer.
I Kina symboliserar färgen röd framgång och lycka, så där undviks den röda färgen på begravningar.
🟠 Orange
Inom hinduismen symboliserar färgen orange eld och eldens förmåga att rena. Färgen symboliserar också helighet, övergång och andlighet, vilket skulle göra färgen orange passande i samband med kremering.
Den orangea färgen är också kopplad till hösten – skörd, vila och avslut. Uttrycket “på ålderns höst” liknar ålderdomen med höstens symbolik; slutet av en livscykel, precis som hösten är slutet på årstidernas cykel.
🟡 Gult
Inom vissa latinamerikanska kulturer står färgen gul för både döden men också övergången till ett nytt liv.
I Mexiko används gula tagetes under högtiden Día de Muertos (De Dödas Dag), bland annat till att dekorera ofrendas (altaren till de döda) för att hjälpa till att vägleda de dödas själar tillbaka till altaret och sina familjer.
🟢 Grönt
I Mellanöstern och delar av islamisk kultur står den gröna färgen för liv, evighet och paradiset.
Under 1800-talet var det trendigt med gröna tapeter. Den klara gröna färgen innehöll höga halter av arsenik vilket gjorde folk sjuka, i vissa fall så illa att de avled till följd av arsenikförgiftning. Färgen blev känd som “dödens färg”.
🔵 Blått
I antikens Rom associerade romarna färgen blå med sorg och barberi (kelter och germaner använde blå färg i ansiktsmålning).
I delar av Mellanöstern är blått en färg för sorg, men det symboliserar också frid och en djup respekt för de döda.
Det engelska uttrycket feeling blue – att “känna sig blå” – när man känner sig ledsen eller deprimerad kommer från 1600-talet då det berättades om “blå djävlar” som orsakade melankoli.
🟣 Lila
Inom den katolska kyrkan är färgen lila (eller violett) en viktig liturgisk färg som symboliserar eftertanke, lidande, botgöring och förberedelse. Den används under fastan och advent, tider för omvändelse och förnyelse. Lila representerar också Kristi lidande och uppståndelse.
I antikens Rom bar sörjande lila, färgen symboliserade livets försvinnande och övergången till döden.
I Grekland och Brasilien klär sig sörjande i lila. I Thailand är det änkor som klär sig i lila under sorgetiden efter sin avlidne make.
Oavsett nyans så har färger hjälpt människor genom alla tider, världen över, att sätta ord – och färg! – på det som annars är så svårt att uttrycka.
Vilken färg förknippar du själv med sorg – och om du fick välja, vilken färg skulle gästerna bära på din egen minnesstund?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Tröstande tyger”
Berättad av Quinley
Hur kan en så simpel uppgift vara så svår? Välj en! Eller två… eller tre…
“Ugh!” Jag lutade mig tillbaka i soffan och blängde på högen av tyget som låg på kistan som vi använde som soffbord framför mig.
Coffinfolk skulle få nya gardiner och det var min uppgift att välja tyg. Simpelt, inte sant?
En titt på klockan skvallrade om hur länge det här velandet hade pågått.
Det nu vällästa pappret vart jag och Harley, caféets ägare, hade listat hur olika färger symboliserar sorg i diverse länder, kulturer och religioner var inte till så mycket hjälp, trots allt. De flesta av våra besökare är svenskar men vi får också mer långväga besökare och det är viktigt för oss att alla ska känna sig välkomna här.
Jag fingrade på ett vackert lila tyg. Fast grönt skulle också passa fint. Eller rött. Eller-
“Herrow, hjälp!” Jag hann knappt ropa innan jag hörde hans bekanta röst svara.
“Vad är det för klagosång jag hör?” skrockade liemannen som nu satt i soffan mitt emot mig.
“Beslutsångest. Färg. Gardiner.” gnällde jag.
Herrow såg sig omkring i caféet vars väggar var målade och tapetserade i olika mjuka toner som tillsammans med den brokiga samlingen av soffor och fåtöljer gav lokalen dess mysiga, hemtrevliga känsla. Han såg på mig med sina tomma ögonhålor.
“Åh, min kära Quinley. Harley visste vad han gjorde när han lämnade över uppgiften till dig.”
Jag gav Herrow en lång blick.
“Inte om han vill att caféet ska ha nya gardiner det här årtiondet…”
Liemannen lutade sig fram och drog pappret till sig med ett benigt finger.
“Sorgen har inte en färg. Även för en och samma person kan den förändras över tid.”
“Jag vet – det är det som gör det så svårt.” muttrade jag tillbaka. “Jag vet att jag inte kan göra alla nöjda, men jag vill göra så få som möjligt missnöjda…” Jag snörpte på munnen och trummade med fingrarna mot kistlocket. “Nu vet jag! Om sorgen har många färger – varför inte låta våra gardiner visa det?”
Jag flög upp ur soffan och skyndade bort till förrådet vart man alltid hittade vad man behövde. Jag sparkade igen dörren bakom mig med en gammal symaskin och en låda med sytillbehör i famnen.
“Fixa kaffe, Herrow – vi ska ha syjunta!” fnissade jag.
Jag skulle ha kunnat svära på att han log för sig själv när han vankade in bakom disken och slog på kaffebryggaren.
Morgonen efter kunde jag knappt sitta still medan jag väntade på att Harley skulle komma in genom entrédörren och se vårt mästerverk. När den lilla bjällran ovanför dörren äntligen plingade till hoppade jag upp från pallen bakom disken och skyndade fram till Harley som stod och tittade på de nya gardinerna.
“Nå? Vad tycker du?” jag bet mig i läppen medan jag vägde på fötterna.
“Det är… Det är färggrant, minst sagt.” svarade Harley med ett snett leende.
“Exakt! Sorg har inte bara en färg, det är ett lapptäcke av nyanser. Nu kan alla se sin egen färg, för just den personen, just idag, när de kommer hit.” Jag skyndade mig att lägga till “…om du hatar det så tipsade Herrow om färgen beige…”
“Benvit!” rättade Herrow från sin soffa vart han satt med morgontidningen och en kopp svart kaffe.
“Nej, det är perfekt.” skrattade Harley och klappade mig på axeln. “Jag visste att du var rätt person för uppgiften. Sorg kan göra att man faller i bitar, då är det viktigt att påminnas om att man med tiden kan lappa ihop sig igen. Det finns plats för sorger i alla former, i alla färger, här på Coffinfolk.”