Jag läser sällan poesi, men ibland snubblar man över en text som karvar ut en egen plats i hjärtat. Andrea Gibsons dikt When Death Came To Visit är en av dem.
Det här var min första kontakt med Andrea Gibsons skrivande och det var med tungt hjärta jag läste att hen drabbats av obotlig cancer och avled sommaren 2025.
Andreas efterlevande partner Megan Falley skrev mer om omständigheterna kring diktens tillkomst, och när det var dags att dela den med omvärlden. Du kan läsa texten HÄR.
I den här videon läser Andrea själv delar av dikten. Du hittar den i sin helhet längre ner här på sidan. Lyssna, läs tillsammans med Andrea eller läs den tyst för dig själv.
Låt orden sjunka in och sitt med dem en stund, även om det känns lite skrämmande i början.
When Death Came To Visit
When death first came to visit, I refused
to let her enter my home. She sat outside
in the garden picking buttercups, painting
her face the color of the sun.
I stood at the window for hours
watching her, thinking, Why is she still here?
It’s not like she has nowhere to go. I’d try to sleep,
but as soon as I closed my eyes
I would hear her outside talking
daisies into blooming at night.
I suspect she knew, I too am the type
to open my petals for the moon.
On my eighth night awake, I did it.
I don’t know how, but I did it––I walked out
to the garden and invited her in. I poured her
a cup of lavender tea. I made up her bed
and turned down the lights. I wished her good
dreams, though I knew her good dream
was to one day take my life.
I used to believe I knew my purpose,
thought for sure I understood my calling.
But my calling, I now know, has always been
this: to parent my own departure.
To never punish the child for being who she is.
To keep a roof over the head of the truth.
To raise what will end me, with love.
Now people often ask how it feels
raising a delinquent, a child capable
of such awful behavior.
But what rule has she ever broken
besides the ones we make up in our minds?
Ask me instead how it feels to raise a genius,
a child with a boundless IQ.
She could get away with anything, yes.
She could get away with me any minute.
But I trust her. I have to.
I see some of the letters on a chart on a wall.
She has infinity/infinity vision.
Besides, who would I be if I were someone
who would say, I’m gonna ground you
for wanting to heaven me?
I won’t do that, ever. It doesn’t matter
if I made her with my body or not. She’s mine.
I owe her a stable home. I owe her an allowance
without the stipulation
that she use it to buy me more time.
At night when I tuck her in, I read her a story
with the same three words on every page:
You are innocent. You are innocent. You are innocent,
I say. Before I close the book she asks,
But have you ever known anyone who is so unwanted?
It’s the saddest question in the universe,
and she asks it everytime.
“People don’t know you,” I say. “They’ll want you
when they meet you, won’t they?” She says yes,
looking me dead in the eye.
And you, she adds. You’re really okay
with who I want to be when I grow up?
I know I have to answer honestly.
I say, “I don’t want you to grow up too fast.
You know that. You know I can’t help
but be one of those parents who wishes their child
could stay a child forever. It’s only because I’ve cherished
these years so much. But when you’re ready,
I’ll be ready, I promise. I’ve committed
the rest of my days to learning how
to give you my blessing when it’s time
for you to follow your dreams.
I know it’s how you say, I love you.
I know others will hear it as a curse
and try to rinse your mouth out with soap.
But I will hear your I love you.
I will hear it so clearly my last words will be
I love you too, as I watch you
make something of yourself,
as I open my petals for the moon.”
Jag känner igen mig så mycket i hur Andrea beskriver sin egen relation med Döden, även om min bild av Döden ser annorlunda ut.
Min förhoppning är att du blir berörd, och att du kan börja se din egen – och andras – dödlighet på ett annat sätt.
Vill du fortsätta utforska din egen bild av Döden? Lär känna den bättre HÄR.
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Den anklagade”
Berättad av Quinley
Jag hade nästan på känn vad som skulle hända.
Den sörjande kvinnan hade nästan ett synligt mörker omkring sig. Som ett grått regnmoln som hängde över hennes huvud, redo att när som helst dränka henne i en ny skur av regn och åska.
Kvinnan blängde mot Herrow. Hennes sällskap försökte få henne att fokusera på deras samtal och la sin hand över hennes. Den ömma gesten hade nästan motsatt effekt. Kvinnan drog undan sin hand och sköt bak sin stol.
“Malin, vänta. Kom, sitt ner igen. Snälla?” Malin verkade inte höra.
När jag passerade deras bord tidigare hade jag snappat upp att Malins make hade gått bort efter en tids sjukdom. Han som alltid hade varit frisk, alltid aktiv och full av idéer och planer för framtiden. Nu var han borta och all smärta som kom därefter var Dödens fel.
Herrow verkade ha något av ett sjätte sinne för när människor hade något att säga till honom. Han reste sig lugnt från sin plats i soffan när Malin kom stampande, hennes händer knutna länge hennes sidor.
“Åh nej, inte igen.” mumlade jag tyst för mig själv, vände ryggen till och låtsade pyssla med raderna av plåtburkar som fyllde hyllorna bakom kassadisken. Tanken kom om jag skulle fly in på Harleys kontor tills det var över men jag ville inte lämna Herrow, även om jag visste att han var mer än kapabel att hantera sådana här interaktioner.
Jag väntade mig nästan att mitt hår skulle börja spraka i den spända luften. Snälla, låt det gå fort. En snabb urladdning, som ett blixtnedslag.
Malins röst studsade mellan väggarna när hon lät Herrow höra precis vad hon tyckte och tänkte om hans existens, hans uppgift och att han tagit hennes make ifrån henne.
Herrow svarade i sin vanliga lugna, lätt raspiga stämma:
“Det jag gör, gör jag med kärlek.”
Det var tydligen droppen för Malin. Hennes röst förvreds till ett kvidande skrik, följt av ljudet av tyg som slets i bitar och uråldriga ben som föll i golvet.
Jag knep ihop ögonen när jag hörde det torra knakande ljudet av ben som bröts och stampades till damm under hennes sko.
Det varade säkert bara i sekunder men det kändes som timmar, innan allt blev tyst och det enda som hördes var Malins otröstliga hulkningar.
Fotsteg klapprade mot det slitna trägolvet när hennes vän skyndade fram.
Jag såg mig över axeln och mötte vännens blick.
“Jag ber om ursäkt. Det– Vi ska gå nu.” ursäktade sig den andra kvinnan och la armarna om Malin medan hon ledde dem båda mot ytterdörren. Allt jag kunde göra var att nicka kort.
Så snart kvinnorna vände ryggen till så uppenbarade sig Herrow igen, lika lugn och samlad som alltid, fast Malin precis försökt omvandla honom till en hög med bendamm och tygtrasor.
Han höjde en hand och jag visste inte om det var för att säga hejdå för nu, eller om han ville lägga sin hand på Malins axel.
Ytterdörren slog igen med en mjuk duns. Jag hoppade nästan över kassadisken för att skynda fram till Herrow och slå armarna om hans tunna form.
“Förlåt för att jag inte gick emellan.” mumlade jag mot det mjuka svarta tyget.
“Det är inte din uppgift att försöka styra hennes utbrott. Hade det inte hänt här, så hade det varit någon annanstans. Nu hade hon en vän att luta sig emot.”
Jag lutade pannan mot Herrows nyckelben.
“Sorg kan ta fram det värsta hos människor ibland…”
“Hon är förtvivlad. Hon är ledsen. Hon är besviken. Hon är arg. Hennes make valde inte själv att lämna henne men era mänskliga känslor är inte alltid de mest logiska, även om ni innerst inne vet vad som hände.” Herrow snurrade en slinga av mitt hår runt ett benigt finger medan han fortsatte: “Just nu kan hon inte tillåta sig själv att erkänna att det är maken hon egentligen är arg på, så hon tar ut ilskan på mig istället.”
Jag vred på huvudet och såg på pappret som fortfarande låg på kassadisken. En vacker dikt en gäst visade mig tidigare under dagen. ‘When Death Came To Visit’ skriven av Andrea Gibson.
Jag kramade om Herrow hårdare och citerade ett par rader av dikten som verkligen hade berört mig:
“Du är oskyldig. Du är oskyldig. Du är oskyldig.”
Herrow skrockade kort och fyllde i Dödens röst från dikten:
“Men har du någonsin känt någon som är så oönskad?”
Tårar brände bakom ögonlocken när jag fortsatte:
“Folk känner dig inte.”
Jag var ledsen för Malins smärta. Jag var ledsen för alla människor som levde ett halvt liv i sin rädsla för döden. Ledsen för Döden som existerade som den evigt anklagade fast det han gjorde var att säga “Jag älskar dig” när han ledsagade oss till vad som än kommer härnäst.