Gabby DaRienzo och hennes team har gjort det igen! Deras förra speltitel, A Morticians Tale, fokuserade på begravningsverksamheten i USA, och nu som ett naturligt nästa steg bjuds spelaren in till att i lugn och ro utforska den fiktiva kyrkogården Seasonala Cemetery.
Steam beskriver spelet så här:
Seasonala Cemetery är en meditativ upplevelse som bjuder in spelare att utforska den stillsamma skönheten i en levande, myllrande kyrkogård.
Genom att använda din enhets verkliga datum och klockslag förändras spelet dynamiskt – besök kyrkogården under sommaren för att se den sjuda av liv, eller utforska den under den tysta, snöklädda vintern. Iaktta och interagera med NPC:er och djur när de besöker Seasonala Cemetery, medan du lyssnar på ljudet av omgivningarna inspelade på en riktig kyrkogård.
Seasonala Cemetery är en fridfull men samtidigt vemodig reflektion över liv och död.
Seasonala Cemetaery utvecklades av Gabby DaRienzo och släpptes 2025.
Gabby DaRienzo var också med och utvecklade A Mortician’s Tale, ett spel jag skrivit om tidigare. Du hittar blogginlägget HÄR.
Seasonala Cemetery kan spelas på Windows, MacOS, iOS
Finns att spela gratis via Steam och itch.io
Har du spelat Seasonala Cemetery? Vad tyckte du?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Stillhet i stormen”
Berättad av Quinley
Inga spoilers för Seasonala Cemetary!
Jag älskar vinter och snö. Men som med allt får det vara i måttliga mängder.
Vädergudarna verkade vara av en annan åsikt.
Utanför caféets fönster fortsatte snön att vräka ner. De starka vindarna gjorde att det såg ut som att snön föll på tvären.
Egentligen hade jag väl inget att klaga på där jag satt inne i värmen men jag hade planerat att besöka stadens kyrkogård ikväll. Som det såg ut nu fick jag nog vara tacksam bara jag skulle kunna ta mig hem.
När jag skulle resa mig upp från min pall bakom kassadisken tänkte jag mig inte för och försökte stödja på min högra ankel. En ilning av smärta strålade upp längs benet.
“Förbannade isfläck.” morrade jag genom sammanbitna tänder och grimaserade. “Jag lovar, finns det en enda isfläck i stan så hittar jag den. Garanterat.”
“Tillåt mig.” erbjöd sig Herrow och sträckte sig efter den tomma koppen i min hand.
“Nejdå, jag kan–”
“Sitt.”
Jag damp ner på pallen igen. Ingen idé att försöka förhandla med Döden.
Herrow ställde ner den påfyllda koppen framför mig på disken. Det kändes så bakvänt att vara den som själv blev serverad här på caféet.
“Beklagar att det inte blir någon utflykt ikväll. En av de många fördelarna med att besöka en kyrkogård är att den alltid finns kvar. Just nu får du och de bortgångna fortsätta vila på skilda håll.” Liemannens beniga hand klappade mig tröstande på armen.
“Det är så vackert där ute när snön ligger som ett fluffigt täcke över allting.”
“Åh ja. Men snön kommer nog ligga kvar även när du har återhämtat dig från din lilla olycka.”
Min lilla olycka, ja… En riktig praktvurpa mitt på torget när hela stan var på väg till jobbet. Det var inte bara min ankel som var öm efteråt, min stolthet hade fått en rejäl smäll den också.
Ytterdörren for igen med en smäll och fick mig att hoppa till. Det hade inte varit en människa här på flera timmar. Det såg nästan ut som att vi fått besök av en levande snögubbe innan besökaren började skaka av sig snön.
“Harley! Skulle inte jag stänga ensam idag?”
“Det var tanken men vädret hade andra planer. Allt är stängt. Inga bilar, inga bussar. Det är som en spökstad där ute. Jag ville inte chansa och promenera hem så… här är jag.”
Vi satt i en av sofforna och spelade kort ovanpå kistan som vi använde som soffbord.
När jag beklagade mig över mitt inställda besök till kyrkogården försvann Harley in på sitt kontor och kom tillbaka med sin laptop i famnen.
“Kan du inte komma till kyrkogården så får kyrkogården komma till dig!” Han satte ner laptopen i mitt knä och visade mig ett spel med titeln Seasonala Cemetery.
Det var förstås inte som att besöka ‘min’ kyrkogård men det var nära nog!
Harley och Herrow satt på varsin sida om mig och tittade på medan jag vandrade runt i det snötäckta Seasonala och läste på varenda gravsten och minnesmärke jag hittade.
Tänk att ett par ord kan säga så mycket om vem en människa var och vad de lämnade efter sig.
Tiden gick men snöstormen gav inte med sig. Det verkade bli ett oplanerat pyjamasparty här på Coffinfolk.
Harley räckte över en kudde och bredde ut en tjock filt över mig där jag låg utsträckt i en av sofforna. Det har sina fördelar att vara kort i rocken.
“Ska du sitta och sova? Eller ligga dubbelvikt?”
“Bättre än så.” Harley gav mig ett snett leende och började plocka undan sakerna som stod ovanpå kistan.
“Du skojar?!” Jag kunde bara skratta när Herrow böjde sig ner och hjälpte Harley att bända upp kistlocket.
Att vi använde våra okonventionella bord som extra förvaring för filtar, gardiner och andra textilier visste jag men att de också kunde fungera som en extrasäng hade jag aldrig tänkt på.
Harley bäddade med ett par filtar i botten, en kudde och en extra filt som täcke innan han petade av sig skorna och la sig tillrätta.
“Perfekt, här kommer jag sova som en, ptja, död.”
Herrow släckte den sista lampan innan han nästan ljudlöst gick tillbaka till oss.
“Nu när Harley har satt stämningen här, vill du se kyrkogården på natten? Det är väldigt vackert.” Liemannen sträckte sig efter laptopen och satte sig på golvet intill mig så jag kunde se skärmen. Herrow startade upp Seasonala igen och han hade rätt, det var väldigt vackert med den gnistrande snön under den stjärnklara natthimlen.
Jag låg tyst och såg på medan Döden vandrade genom den fiktiva kyrkogården och plockade upp små stenar och kottar som han lämnade vid gravstenarna han passerade. Den mjuka bakgrundsmusiken blev som en vaggvisa för mig och Harley.
Utanför fönstret fortsatte snön virvla i de isande vindarna men här inne i värmen var allt stilla.