Gravstenens utformning och text kan säga oväntat mycket om personen som vilar i graven.
En QR-bricka kan göra minnesplatsen ännu mer personlig och rent av levande med text, bild, video och musik.
Bild: Utlånad av Livsbrickan.se
Hur fungerar det?
Du kan köpa en QR-bricka när du beställer gravstenen hos en begravningsbyrå eller stenhuggeri, eller så kan du köpa från ett fristående företag.
Med andra ord behöver du inte bestämma dig i samband med begravningen.
Den diskreta lilla QR-brickan fästs sen på gravstenen av antingen stenhuggeriet eller dig.
Brickan är i vädertålig metall och kan plockas bort utan att skada stenen.
Du väljer själv vad QR-koden ska länka till och kan uppdatera eller byta ut innehållet när du vill.
Med hjälp av en smartphone scannar man QR-koden och följer länken QR-koden pekar till.
Det kan vara en minnessida som ingår i köpet av QR-brickan, en webbplats du har skapat själv, eller en webbplats som YouTube.
Vad kostar det?
Priserna varierar mellan företagen som erbjuder tjänsten och vad som ingår.
Räkna med 600 – 2000 kronor.
Funderar på vad du vill ha ut av tjänsten och välj ett företag som erbjuder det.
Som jag nämnde tidigare är det ingen brådska, så känn dig inte pressad att köpa (eller inte köpa) när du är mitt uppe i alla andra beslut rörande en begravning.
Vad får man länka till?
Vad QR-koden länkar till är inte lika hårt reglerat som till exempel inskriptionen på gravstenen men det finns saker man bör tänka på.
Se QR-brickan som ett komplement till gravstenen.
▪️ Ett bildcollage som inte skulle få plats på stenen.
▪️ Ett dokument med personliga berättelser och minnen som inte kan förmedlas i en kort textrad.
▪️ En spellista på tex YouTube med musik som hade spelats om gravstenen hade haft en “Play”-knapp.
▪️ En video med hälsningar från de efterlevande eller förinspelad av den avlidne själv.
Med en minnessida (som du skapat själv eller som ingår i tjänsten) kan du dela allt detta och mycket mer.
Möjligheterna är många för att hålla minnen vid liv och göra personens arv ännu mer tillgängligt för oss som aldrig fick chansen att träffa personen.
Jag tycker om att studera gravstenarna när jag strosar runt på en kyrkogård. Några gånger har jag hittat stenar med QR-koder och det är något speciellt med att få se, höra eller läsa om personen. Det känns nästan som att få vara med på begravningen eller minnesstunden i efterhand.
Samtidigt förstår jag dem som inte vill ha det eller är helt emot det.
Människor är komplexa och vi har alla vår egen bild av personen.
“Låt dött vara dött” om det är vad du vill.
Vad tycker du om QR-brickor på gravstenarna? Vad hade din QR-kod länkat till?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Minnesjakt bland gravarna”
Berättad av Quinley
Jag bet tag i min vante för att försöka dämpa skrattet. På mobilens skärm dansade en clown runt och “råkade” klanta sig så barnen som satt runt omkring på golvet tjöt av skratt.
Mikael hade jobbat som clown och nu fortsatte han att sprida glädje även efter sin död.
“Få saker är så härligt att höra som skratt från barn.” skrockade Herrow vid min sida.
Jag nickade diskret och la ner mobilen i fickan igen. Jag var inte ensam på kyrkogården idag och jag ville inte att de andra besökarna skulle tro att jag pratade med mig själv här om de inte kunde se liemannen jag hade i sällskap.
Snön låg i ett tjockt täcke över marken och det var svårt att tyda texten på gravstenarna.
Herrow var dock en fena på att peka ut vilka stenar som hade en QR-bricka så jag kunde scanna av den med mobilen och få en bild, och ofta mycket mer än så, av personen.
Dagens skörd var bland annat ett kakrecept och ett par nya artister jag ville lyssna mer på när jag kom hem, förutom att jag också fått lära mig om att vi hade en hel drös med sportnördar som vilade här, flera hade själva spelat och de andra hade hejat på från läktaren.
En äldre herre stod en bit bort och knappade på sin egen mobil. Av ljuden att döma så gick det inget vidare. Jag smög mig lite närmare med Herrow i släptåg.
“Strular tekniken för dig?” frågade jag försiktigt och tittade på gravstenen han stod vid. Den var täckt av snö men den lilla QR-brickan uppe i ena hörnet hade borstats fram.
“Smart telefon – dum användare…” muttrade farbrorn med en frustrerad suck. “Du som är uppvuxen med sånt här, kan du visa hur jag läser det där kladdet?” Han pekade på QR-brickan.
“Ja, absolut.” Jag plockade fram min egen mobil igen och svepte med tummen över skärmen och visade hur jag scannade av QR-koden. “Ser du? Plätt-lätt! Prova själv nu.” Farbrorn följde mitt exempel. “Titta, smart telefon – läraktig användare.” fnissade jag och fick ett snett leende tillbaka.
“Jag tycker om att vandra omkring här inne. Det är rofyllt på något sätt.” Han ryckte på axlarna och fortsatte: ”Du tycker kanske det låter konstigt?”
“Inte alls! Jag gör detsamma.” Vänta bara tills du får veta vart jag jobbar och du kanske låter dig själv se vem som står här intill oss, tänkte jag för mig själv.
Vi gick runt tillsammans i säkert över en timme och letade QR-brickor, det blev nästan som en slags skattjakt efter minnen. Jag visade också honom Agnes kakrecept förstås.
Det gjorde oss båda kaffesugna så jag bjöd med honom till Coffinfolk.
Han kunde inte se eller höra Herrow och trodde nog inte riktigt på att både jag och andra kunde det heller. Men han hade redan bevisat att han inte var dum, utan villig att lära så det skulle nog lösa sig det också om det var vad han ville själv.