Oroa dig inte, det här inlägget kommer inte att försöka vara en djupgående redogörelse för komplexa filosofier och abstrakta livsåskådningar. Det sökandet lämnar jag till dig, om det är vad du vill göra.
Däremot hoppas jag att det jag tar upp kan plantera ett litet frö i ditt eget sinne som du kan sitta med en stund.
Så, konceptet evigt liv. Är det något du skulle vilja ha om det var möjligt?
Skulle ditt svar bli annorlunda om du dessutom var odödlig?
Ett evigt liv tillsammans
Många svarar på den frågan med: “Ja, om också min familj och vänner fick ett evigt liv eller blev odödliga, precis som jag.”
Jag gissar att dina närstående skulle säga samma sak om sina egna vänner och deras närstående. Och så vidare, och så vidare. Snart har nästan hela jordens befolkning ett evigt, odödligt liv.
Skulle det vara så dåligt om i stort sett alla kunde leva för alltid?
Dag utan natt
Om du kunde äta din favoritmat varje dag utan några negativa effekter på varken ekonomi eller hälsa, skulle du vilja göra det då?
Ja? Tror du det skulle smaka lika gott efter en vecka? En månad? Ett år?
Eller smakar det extra gott just för att det är något du av olika anledningar inte kan äta varje dag, innan din önskan gick i uppfyllelse?
Julpynt skulle kunna vara ett annat exempel.
Många längtar efter julen månader i förväg och när det så äntligen är dags att plocka fram pyntet, så pirrar hela kroppen av lycka. De färgglada lamporna lyser upp i mörkret och de fina dekorationerna livar upp vardagens känsla av samma-lika dag ut och dag in.
Skulle det kännas lika speciellt om dekorationerna fanns framme året runt?
När festen blir vardag, tappar den då lite av sin tjusning?
Jag som trivs bäst under den mörka tiden av året, har länge varit avundsjuk på er som bor norr om polcirkeln och har mörkt dygnet runt under vintern.
Det största hindret att flytta från där jag bor nu, ett par mil norr om Stockholm, är att jag inte skulle klara av att ha det ljust dygnet runt under sommaren. Mina dagar behöver en natt, även om den blir lite kortare även här under sommaren.
Värdet av det tillfälliga
Om du fortfarande läser kanske du anar att vi börjar närma oss kärnan i det här inlägget; hur döden gör oss mer levande. Låter det motsägelsefullt? Låt mig förklara hur jag tänker.
Livslängd innebär inte alltid livskvalitet.
Just för att jag vet att allting kommer ta slut en dag, så vill jag leva medan jag lever. “Varje dag räknas” och allt det där.
Sen är inte varje dag fylld med sprudlande glädje och nya spännande upplevelser, långt ifrån. Men jag tycker att jag blir bättre och bättre på att hitta, uppmärksamma och uppskatta de små stunderna även i det mer vardagliga.
För andra är det kanske struntsaker, men det är hur jag upplever dem som är det viktiga. Trots allt är det bara jag som kan leva mitt liv.
Liv, liv, liv…
Dags att prata om död och elände.
Vilket också är att prata om livet.
Avsked kräver mod
Jag frågade tidigare om du skulle vilja ha ett evigt liv med odödlighet, på vilket många brukar svara “Ja” om deras nära och käras liv har samma villkor.
Vad jag inte frågade då var; “Varför?”
“För att jag inte vill dö.”
“För att jag inte vill lämna mina barn.”
“För att jag inte vill mista mina vänner.”
Var det ditt svar också?
Inte ett dugg konstigt att svara så. Givetvis vill man skydda även sina nära och kära från att uppleva de avsked, förluster och sorger som döden för med sig.
Men min motfråga är då; skulle vi känna lika starkt, älska lika djupt, om vi visste att vi inte hade något att förlora? När inget står på spel, tappar då insatsen sitt värde och syfte?
Som jag skrev i rubriken; avsked kräver mod.
Det kräver ett visst mod att öppna sitt hjärta för någon då man vet att risken finns att personen kommer försvinna ut ur ens liv. Sorgen är priset vi betalar för kärleken.
Vi som haft glädjen att dela tillvaron med ett djur vet också hur beslutet att utöka familjen med en ny individ kommer med tusentals dagar med villkorslös kärlek och en dag med den djupaste av sorg. Avsked kräver mod.
Döden ger mig livsglädje
Ett par av mina favoritkaraktärer i spel, böcker och TV-serier har någon form av odödlighet eller evig existens. En del kanske avundas dem men jag känner mig bara ännu mer tacksam för att mitt liv är begränsat. Vad som händer efter döden får tiden utvisa.
Att läsa och skriva om ämnen som berör döden blir en påminnelse om att jag lever, hur motsägelsefullt det än låter. Även de sorgliga delarna av döden är ofta ett kvitto på stark kärlek och omtanke. Känslor som kanske inte alls hade haft samma djup om vi en dag inte skulle behöva säga “Farväl”.
Hur jag än lider under sommarens varmaste dagar så hade jag inte velat ha höst året om, hur mycket jag än älskar den årstiden. En del av dess charm är att den bara kommer en kort tid varje år, så man får passa på att njuta medan den varar.
Jag försöker göra detsamma med livet. Njuta av de fina stunderna, även de små.
Där kom det igen, man kan inte prata om döden utan att prata om livet.
Skulle du vilja leva för evigt eller bli odödlig? Varför eller varför inte?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Under samma himmel”
Berättad av Quinley
Molnen rörde sig långsamt över den blå himlen. Solens strålar hade äntligen börjat få tillbaka sin värme och det kändes som att hela skogen sakta hade börjat vakna till liv igen efter sin vintervila.
Jag sneglade på Herrow som låg intill mig på den tjocka filten. Mina mänskliga vänner hade blivit uttråkade för länge sen och börjat scrolla på sina mobiler, men är det någon som kan uppskatta stillheten så är det Döden.
“Tänk att det är samma himmel som ni människor studerat i årtusenden.”
Herrows kommentar gav mig den där märkliga känslan som nästan påminner om svindel när man försöker greppa ett abstrakt koncept. Lite som när jag tänker för mycket på att Jorden bara är en liten sten som susar fram i rymden…
“Känns det någonsin som att du sett allt som finns att se där uppe?” Jag pekade upp mot ett moln som verkade ha svårt att bestämma sig för om det skulle likna en hund eller en anka.
“Åh nej, det finns alltid något nytt att se. Naturen kommer nog aldrig sluta överraska mig, precis som ni människor.”
“Haha, ja, du har verkligen fått se oss i våra bästa stunder… och i våra värsta…”
I tankarna bläddrade jag mellan bilder av stora upptäckter och lika stora katastrofer.
Mina tankar fortsatte mala medan vi låg och tittade på molnen i en behaglig tystnad.
Många motsatser balanserar upp varandra. Dag och natt, sommar och vinter, liv och död.
Jag såg på Herrow. Han skulle lika gärna bara ha kunnat vara ett skelett i svart kåpa när han låg alldeles stilla, men på något vis visste jag att han “levde”.
…och att han aldrig skulle uppleva hur det är att dö. Eller?
Jag rynkade ögonbrynen och kände hur nyfikenheten gnagde i mig.
“Herrow, kan du dö?”
Med ett mjuk klickande vred han på huvudet och såg på mig med sina tomma ögonhålor.
“För att kunna dö måste man först leva. Jag lever inte, jag existerar.” Han korsade armarna bakom sitt huvud. En gest som fick honom att se ännu mer avslappnad ut, trots det dystra samtalsämnet. Jag bet mig i läppen och fortsatte vädra mina funderingar.
“Om du kunde… Skulle du då vilja dö en dag?” Det knöt sig i magen på samma sätt som när jag blir påmind om att alla människor i mitt liv en dag kan försvinna. Hur naturlig döden än är, så hoppas jag att den dröjer för både mig och mina nära. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle vilja ha ett evigt liv, eller evig existens, som Herrow.
Liemannen låg tyst en lång stund innan han svarade.
“En del människor verkar så otroligt lättade när jag kommer för att hämta dem, så visst finns det en viss nyfikenhet på vad de just upplevt men… Jag tycker för mycket om mitt arbete för att lämna det till någon annan.”
“Men… Bara en fråga till.” Jag drog jackan tätare om mig när en sval bris fick de första vårblommorna att vaja i gläntan. “Gör det dig aldrig ledsen att veta att alla människor, djur och växter du ser och träffar kommer försvinna en dag?”
Jag tänkte på hur deprimerande en del äldre människor tyckte det var när listan av vänner minskade och inbjudningarna till begravningar blev fler och fler. Herrow måste ha mist så otroligt många vänner, ändå verkade han alltid vara på gott humör.
“Det är naturens gång. Först kommer livet. Sen kommer jag.” Herrow strök bort en hårslinga från mitt ansikte. “Ibland får jag chans att komma människor nära medan de fortfarande lever. Andra får jag följa på avstånd. Likaså med djuren och naturen. Jag tar tillvara på alla ögonblick jag får dela med er alla. Stora som små.”
Innan jag hann ställa ännu en fråga, fortsatte Herrow. “Jag känner mig aldrig ensam. Varje ny dag kommer så många nya liv att följa.”