1896 invigdes Hartsdale Pet Cemetery, New York, USA.
Idag är Hartsdale Pet Cemetery viloplats för närmare 100 000 högt älskade och djupt saknade husdjur och är världens äldsta ännu verksamma djurkyrkogård.
I det här inlägget kan du läsa om hur en vänlig gest växte till ett fridfullt djurrike.
Bilder: Utlånade av Hartsdale Pet Cemetery
Hartsdale’s historia
Emily Berthet, en framgångsrik ryttarinna och en av de “Nya kvinnorna”1, hade en stor kärlek för djur och deras välfärd.
Genom organisationen ASPCA2 (the American Society for the Prevention of Cruelty to Animals) träffade hon veterinären Dr. Samuel Johnson.
Dr. Johnson var en framstående veterinär, kirurg och ägare av New Yorks första toppmoderna djursjukhus på Manhattan.
De såg båda ett växande behov hos New York-borna att ha en plats där de kunde lägga sina djur till sista vilan. En riktig kyrkogård, lika värdig och fridfull som gravplatserna för människor.
Emily Berthet hade den perfekta platsen, sitt sommarhus med ett fem tunnland (ca 2 hektar) stor marktomt i byn Hartsdale, ca 30 km norr om New York. Dr. Samuel Johnson i sin tur hade ett stort klientel av djurägare som en dag skulle behöva ta farväl av sin älskade vän, en sorg han visste var lika ofrånkomlig som behovet av ett värdigt avsked.
Tillsammans startade de USA:s första djurkyrkogård; Hartsdale Pet Cemetery.
1 Uttrycket de “Nya kvinnorna” syftar på den nya tidens kvinna som till skillnad från det viktorianska kvinnoidealet där kvinnans roll var att vara en god hustru och mor, här tog möjligheterna att studera, ta plats i yrkeslivet och att bli ekonomiskt självständig.
2 Sveriges motsvarighet är organisationen Djurskyddet Sverige. Båda organisationerna verkar för ökad djurvälfärd och att stärka reglerna för djurskydd.
“The Peaceable Kingdom”; Det fridfulla riket vart alla är jämlikar
Idag samsas omkring 100 000 djur på djurkyrkogården. Hundar, katter, fåglar, hästar, kaniner, reptiler och gnagare. Även ett par mer oväntade invånare som en apa, tiger och lejonunge har Hartsdale som sitt sista hem.
Någonstans mellan 800-1 000 människor ligger begravda här på djurkyrkogården.
Djuren kan få en klassisk jordbegravning i kista men människor måste kremeras för att få begravas på Hartsdale Pet Cemetery.
Längs de slingrande gångstigarna kan du se en unik blandning av gravstenar och minnesmärken. Stora, små, enkla, utsmyckade, fantasifulla, berömda och okända, olika språk, religioner och djurslag intill varandra.
På Hartsdale finns ingen näringskedja eller hackordning.
Alla är lika älskade, alla är lika saknade.
Läs mer om denna unika viloplats för älskade djur
🐾 Hartsdale Pet Cemetery https://petcem.com/ 🐾
Om du, liksom jag, bor på en annan kontinent och inte kan svänga förbi Hartsdale så rekommenderar jag varmt att titta på bilder eller klipp på till exempel YouTube. Platsen är otroligt vacker och man kan nästan känna den unika, fridfulla atmosfären genom skärmen.
Har du besökt Hartsdale Pet Cemetery eller någon annan djurkyrkogård?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Plutos present”
Berättad av Quinley
Där var den igen. Badankan.
Den gula, slitna leksaken låg som vanligt på bordet intill kvinnans kaffekopp.
Min nyfikenhet höll på att driva mig till vansinne men samtidigt anade jag att historien om barnet som en gång plaskat och lekt med den i badet inte skulle ha ett lyckligt slut.
När jag gick över till hennes bord för att fråga om hon ville ha mer kaffe måste hon ha sett hur min blick vandrade ner till ankan på bordet. Hon la en beskyddande hand över leksaken.
“Den var Plutos.” förklarade hon medan jag fyllde på hennes kopp.
Efter en tid här på caféet får man en ganska bra känsla för när folk har mer att berätta och här kändes det helt klart som att det fanns en historia.
“Han älskade sina badankor, fråga mig inte varför.” fortsatte hon med ett litet skratt medan jag drog ut en stol och satte mig intill henne.
“Vill du berätta mer om Pluto?”
“Han var min bästa vän, min klippa. När jag flyttade från Boston till New York City så var det bara han och jag i början.” Aha, det förklarade hennes amerikanska accent. Hon tog en klunk kaffe och fortsatte berätta om hennes och Plutos äventyr tillsammans i staden som aldrig sover.
Hon bläddrade fram foton och höll upp mobilen. På skärmen tittade en svart Australian kelpie tillbaka som stolt höll upp sin badanka i munnen, de mörka ögonen fulla med bus.
Pluto hade även som en äldre herre älskat livet och sin nu ganska imponerande samling av badankor.
När tiden var kommen begravdes han bland alla de andra djuren på Hartsdale Pet Cemetery.
Sista fotot jag fick se var av hans gravsten.
“När jag dör ska jag begravas intill honom. Han lämnade aldrig min sida i livet och jag kommer aldrig lämna hans efter döden.” Hon suckade och la ifrån sig mobilen. “Åh, jag skulle ha rest hem till New York nu men jobbet kom emellan.” suckade hon. “Det är hans födelsedag idag. Jag ville så gärna ge honom den här.” Hon höll upp badankan och drog med tummen över ett par bitmärken i den gula plasten.
“Jag kan inte lova något men jag kanske kan se till att Pluto får sin present ändå.” Jag sneglade mot Herrow som satt på sin vanliga plats i soffan. Liemannen tittade tillbaka och gav mig en liten nick.
Kvinnan kramade badankan i sin hand.
“Åh, tack. Det skulle vara…wow. Tack.” Hon räckte över ankan till mig.
Vi fortsatte småprata en stund till innan plikten kallade henne tillbaka till jobbet.
När Harley äntligen kom in för att börja sitt skift förklarade jag mina planer om Plutos present.
Hade det inte kommit in en grupp av kaffesugna damer hade Harley nog stängt caféet för att kunna följa med mig och Herrow istället. Harley älskar djur, men han får gott hålla tillgodo med vår lilla maskot kyrkogrimmen Grimmy.
“Titta inte på mig sådär!” Jag viftade till Harley med min halsduk innan jag knäppte igen kappan.
Min chef satt bakom kassadisken och gav mig de mest bedjande hundögonen. “Du får ut och fara en annan gång. Det här är ett uppdrag för Quinley och Döden, inte sant Herrow?”
Harley muttrade något ohörbart och tog ett bett av sin kanelbulle medan Herrow bara skrattade.
Vi slank in på Harley’s kontor för att inte skrämma slag på kunderna när vi försvann i tomma intet. Att träffa Liemannen kan vara tillräckligt mycket att smälta för en nykomling.
“Redo?” Herrow sträckte fram en hand. Jag tog tag om den med båda händerna och höll i för allt jag var värd. Herrow’s “genvägar” är fantastiska men jag vill inte riskera att tappas bort längs vägen.
Den bekanta vindpusten slog mot mitt ansikte och jag knep ihop ögonen.
“Framme.” Herrow lirkade loss mina fingrar från hans.
“Wow!” Jag såg mig omkring på den snötäckta djurkyrkogården. Bilderna gjorde inte platsen rättvisa, det var om möjligt ännu vackrare i verkligheten.
“Nå, ska vi börja leta från varsitt håll eller vad är planen?” Herrow tog ett par steg in bland raderna av gravstenar och minnesmärken.
“På fotot såg man det där stora minnesmonumentet för hundar som tjänstgjorde i första världskriget, så där har vi en ledtråd att gå efter.” Jag följde efter liemannen längs en av de slingrande stigarna.
Det var svårt att inte stanna och läsa på varje sten. De var alla så unika och vackra på sitt eget sätt.
Jag undrar om folk vågade vara mer personliga när det var en minnessten för deras husdjur och inte kände sig begränsade av oskrivna regler som finns när det gäller minnesmärken för människor. Ännu en sak vi har att lära av djuren.
Det stora monumentet var som en egen ledstjärna där vi trampade fram över snön. Jag kunde inte låta bli att dra med vanten längs statyn av schäferhunden som bar ett täcke från Röda Korset.
“Tack för allt ni gör för oss tvåbenta. Vi är här för att lämna en present till en av dina kusiner.”
Herrow stod intill en liten enkel gravsten i närheten. Han böjde sig ner och borstade försiktigt bort snön med ärmen av sin kåpa. Jag plockade fram badankan från min ficka och gjorde honom sällskap.
“Kan jag lämna den här? Fungerar det även när jag är på besök så här?” Jag gestikulerade över min kropp.
En bit bort kom ett par besökare vandrande. De kunde inte höra oss, inte se oss. Att resa med Herrow var som att vara ett spöke.
“Det är tanken som räknas, trots allt.” svarade Herrow och satte sig på huk vid min sida.
“Sant…” Jag ställde ner badankan ovanpå gravstenen. Den såg ut som en liten sol där i vinterlandskapet. Jag blundade och tänkte på alla djur som vilar här omkring mig. Alla tassar som tystnat, fjädrar som stillnat och fjäll som tappat sin glans. Men det som kändes så otroligt påtagligt var kärleken.
När jag öppnade ögonen igen var badankan borta. Jag tittade på Herrow men hans ansikte var lika likgiltigt som alltid.
Vi gick längs en annan stig och jag frågade Herrow igen om det var han som gömt ankan. Han fortsatte förneka det.
När jag hörde honom skratta så trodde jag att det äntligen skulle komma ett erkännande men istället pekade han bort bland gravstenarna där jag kunde svära på att jag såg skepnaden av en svart hund lufsa fram med viftande svans och något gult i munnen.
Pluto kanske fick sin present trots allt. Vila i frid, finaste födelsedags-vovven.