Ett barns nyfikenhet och upptäckarglädje är något nästan magiskt. De har en hel värld att utforska och så många funderingar i sina små huvuden.
Ibland kommer det frågor som får vuxna att skruva på sig och desperat försöka komma på ett lämpligt svar som stillar nyfikenheten och sätter stopp för fler följdfrågor.
Frågor om döden till exempel.
Jag tycker tvärtom att man ska uppmuntra barns kunskapstörst, även om svåra ämnen som vad som händer vid livets slut. Det går att beskriva och förklara det mesta utan att det blir för läskigt eller makabert.
Barn ställer ofta de bästa frågorna, ibland om saker jag själv inte ens tänkt på men som jag också vill veta svaret på nu när frågan dök upp. Därför vill jag varmt rekommendera Caitlin Doughty’s bok: “Will My Cat Eat My Eyeballs?”: Big Questions from Tiny Mortals about Death, i vilken hon med sin kunskap, värme och humor svarar på trettiofem frågor från nyfikna små knattar.
Bokens blurb:
Varje dag får begravningsentreprenören Caitlin Doughty dussintals frågor om döden. De bästa frågorna kommer från barn. Vad skulle hända med en astronauts kropp om den knuffades ut ur en rymdfärja? Bajsar människor när de dör? Kan mormor få en vikingabegravning?
I Will My Cat Eat My Eyeballs? väver Doughty samman sin kunskap som begravningsentreprenör med den fascinerande historien bakom vanliga missuppfattningar om döda kroppar, och erbjuder faktamässiga, hysteriskt roliga och ärliga svar på trettiofem unika frågor ställda av hennes yngsta fans. Med sin oemotståndliga berättarröst beskriver Doughty både folktro och vetenskap kring vad som händer med – och inuti – våra kroppar när vi dör. Varför stönar lik? Vad gör att kroppen skiftar färg under förruttnelsen? Och varför ser hår och naglar längre ut efter döden?
Läsaren får även lära sig vilken jord som är bäst för att mumifiera en kropp, om man kan bevara sin bästa väns skalle som minnessak och vad som händer om man dör ombord på ett flygplan.
Vackert illustrerad av Diann Ruz visar “Will My Cat Eat My Eyeballs?” att döden är både vetenskap och konst – och att det bara är genom att ställa frågor som vi kan börja omfamna den.
Boken finns att köpa inbunden och som ljudbok inläst av Caitlin Doughty.
Boken är endast tillgänglig på engelska.
Vad är den mest minnesvärda frågan om döden du har hört från ett barn?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Nyfikna frön frågar och skördaren svarar”
Berättad av Quinley
Coffinfolk har ingen åldersgräns och det är alltid lika roligt när vi får besök av små barn.
Precis som bland de vuxna är vissa mer nyfikna och framåt medan andra är mer tystlåtna och tillbakadragna.
Häromveckan var det en pappa som tog med sig sin dotter för första gången. Hon såg sig omkring som om det var vilket café som helst. Att det satt en lieman i en av sofforna och drack kaffe var inget konstigt i hennes ögon. Pappan böjde sig ner och förklarade vem Herrow är och att han är snäll även om han ser lite otäck ut.
Den lilla flickan vände sig till sin pappa:
“Pappa, det är ju bara ett skelett. Såna är inte farliga.”
Jag bytte en blick med Harley bakom cafédisken. Min chef svarade med en axelryckning och ett snett leende.
“Ptja, hon har ju rätt i det hon säger.”
Jag kunde bara hålla med, Herrow hade väldigt god hand med både djur och människor, speciellt barn.
Som väntat tog det bara ett par minuter efter att de satt sig vid sitt bord innan Herrow gjorde dem sällskap och flickans frågor började flöda fritt.
“Blir du inte kall om fötterna när du går i snön utan skor?”, “Har du sovmorgon ibland eller jobbar du jämt?”, “Hämtar du djur och blommor när de dör?”.
Pappan satt och följde samtalet och verkade lika nyfiken på att höra svaren som sitt barn.
Flickan tuggade långsamt på sin muffins medan hon funderade på fler frågor.
Hon sträckte sig efter Herrows hand och la sin egen mindre över hans.
“Blir du ledsen när folk är rädda för dig? Vem tröstar dig när du är rädd?”
Pappan stannade upp med kaffekoppen mot sina läppar, överrumplad av dotterns djupa funderingar. Jag kände själv hur det högg till och värmde i hjärtat på en och samma gång. Barn är klokare än vi tror ibland.
“Jag blir inte ledsen för min egen skull, men jag kan bli ledsen för deras. Jag vill inget illa när jag kommer för att hämta någon. Jag vill inte att någon ska gå ensam, så därför kommer jag och håller dem sällskap på resan till Evigheten.” Herrow tog en klunk kaffe innan han fortsatte: “Jag blir sällan rädd, men ibland kan jag bli nervös när Harley vill att jag ska prova ett av hans nya recept på kaffedrinkar.” Herrow lutade sig närmare flickan som om de delade en hemlighet.
“Jag hörde det där!” snäste Harley med ett skratt.
“Bra!” svarade Herrow och skrockade.
En annan minnesvärd dag var när jag kom in till caféet och hittade Herrow kåpa utsträckt på golvet. Ovanpå det svarta tyget låg Herrow, åtminstone delar av honom. Resten låg i en hög intill. En kvinna plockade varsamt upp ett ben i taget och höll fram det till en pojke och flicka som studerade benbiten och svarade med dess namn och vart det skulle sitta.
Harley satt i en soffa och följde deras arbete.
“Vi har anatomilektion. Annika här jobbar som ortoped och lär få pris som ‘Årets moster’.”
Annika tittade upp med ett leende när hon höll fram vad till och med jag kunde se var ett av Herrow’s lårben till barnen.
“Min syster hoppas att ungarna ska följa i hennes fotspår som revisor men nu när de läser om anatomi i skolan verkar de brås mer på mig.”
“Jag hatar matte…” muttrade flickan och pekade vart Annika skulle placera ut benet. “Jag vill bli arkeolog. Historia är så mycket roligare.”
”Jag tror jag vill bli obducent, det verkar coolt och jag gillar att lösa mysterier.” fyllde grabben i.
Annika himlade med ögonen och suckade.
“Jag sa ju åt Jimmy att inte visa er bårhuset… Det är sista gången jag lämnar er med honom när ni besöker mig på sjukhuset.”
Barnen började genast knorra i protest.
“Jag gissar att du också var nyfiken som barn? Ser ut som att det vart folk av dig också, ändå.” fnittrade jag och tog barnens parti.
“Ja, jo, det är sant…” Annika plockade upp ett av de mindre benen.
Ingen av barnen kunde svaret. Jag hade ingen aning jag heller.
En av Herrow’s händer hasade fram över tyget och petade på flickans knä. När hon tittade ner pekade handen mot vart den andra handen skulle kopplas ihop med underarmen.
“Åh, det är, hm, handleden-någonting-benet.”
“Inget fusk, Herrow!” mästrade Annika.
Herrow’s skalle vred på sig och jag visste att han log även om han inte kunde det.
“Äsch då, jag är här för att svara på frågor trots allt.” Hans ryggrad ringlade med ett mjukt klickande. “Om någon vänlig själ skulle kunna klia mig på, vad hette det nu igen? Ryggkota T1 till T3 vore jag evigt tacksam.”
Det är något speciellt med att se barn interagera med Döden med nyfikenhet istället för rädsla och fördomar. Jag önskar att fler vuxna kunde se Döden med ett barns ögon och våga fråga utan att filtrera det genom “Vad ska folk tycka?” först. Det finns inga dumma frågor.