När jag promenerade förbi den lilla båthamnen här på orten, såg jag ett äldre par lägga i sin båt efter vintervilan. Det var en söt liten segelbåt och det fick mig att tänka på de stora eleganta fartygen bakåt i historien som korsade haven för både handel, utforskning och krig.
Under 1500-1800-talet när en sjöman tog farväl av sin familj innan avseglingen, visste de alla att det kunde vara sista gången de sågs i livet. Missgynnsamt väder, skador, olyckor och sjukdomar var en del av livet till havs och kom alla med risken av dödlig utgång.
Trots riskerna hade det öppna havet en nästan magisk dragning. Det var inte bara en arbetsplats, det var ett andra hem.
För den som miste livet ute till havs, kunde det också bli deras grav.
I det här inlägget kan du läsa mer om vad som hände efter ett dödsfall ombord under segelfartygens tid.
Vid ett dödsfall ombord
I den isolerade vardagen på ett fartyg samsades praktiska behov och ren överlevnad med både religion och vidskepelse. Vid dödsfall fanns det etablerade rutiner och man förde ofta noggrann dokumentation.
När någon i besättningen avlidit var det kaptenen eller skeppskirurgen (om sådan fanns) som fastställde dödsfallet. I skeppsdagboken noterades datum och position, personens namn, rang och dödsorsak.
Dödsorsaken kunde vara en kvalificerad gissning, beroende på under vilka omständigheter personen avlidit. De vanligaste var skador efter olyckor i riggen, drunkning efter att de fallit överbord, skador efter strid eller slagsmål, sjukdom i form av feber och infektioner, epidemier ombord eller den fruktade skörbjuggen.
Man gjorde också en inventering av den dödes ägodelar som samlades ihop för att skickas hem till familjen. Man bokförde lön och noterade eventuella skulder och arv. En rapport skrevs och skickades hem.
Inför begravningen
Efter att ett dödsfall säkerställts förbereddes kroppen för förvaring tills de nådde land eller en sjöbegravning. Det som avgjorde om personen fick en kyrklig jordbegravning eller sjöbegravning var hur långt det var till land, väder, den avlidnes rang ombord och dödsorsaken.
Om man var ett par dagar ifrån hamn och vädret inte var för varmt så tvättade man kroppen och svepte in den i en filt, segeltyg eller personens hammock. Kroppen förvarades sen i ett mörkt, svalt utrymme tills man nådde hamn.
När den avlidne hade en hög rang i besättningen, som kapten eller styrman, kunde man också strö kroppen med salt eller alkohol för att bevara den. Hade en person avlidit efter ett misstänkt brott eller myteri, kunde kroppen sparas som bevis.
Var man långt ifrån land, drabbades av – under omständigheterna – ogynnsamt väder som värme eller storm, den avlidne hade låg rang eller om det fanns risk för smittspridning, så fick den avlidne istället en sjöbegravning.
Begravningen
En kyrklig jordbegravning var det optimala alternativet för den sista viloplatsen, trots den starka kärleken till havet.
I de större hamnarna runt om i världen där svenska fartyg ofta la till fanns det ibland kyrkliga kontakter redo att möta upp den sörjande besättningen och ibland fanns också ett speciellt område avsett för begravning av sjöfolk.
Efter att prästen tillkallats, ringde man i skeppsklockan och besättningen gick i procession till kyrkogården där den avlidne begravdes.
En sjöbegravning ägde ofta rum inom 24 timmar efter dödsfallet.
Den avlidne syddes in i segelduk eller sin egen hammock och av tradition sattes det sista stygnet genom näsan eller huden för att säkerställa att personen verkligen var död.
Tyngder lades in vid fötterna i form av verktyg, järnskrot eller en kanonkula.
Besättningen samlades på däck, kaptenen eller styrman läste ur Bibeln och flaggan hissades på halv stång. En planka lutades över relingen längs vilken kroppen gled ner i vattnet och försvann ner i havets djup.
En stund efter att kroppen återlämnats till havet seglade man vidare under tystnad innan arbetet återupptogs.
När kroppen lagts till sin sista vilan, antingen i vigd jord eller ute till havs, skickades ett dödsbud hem till familjen.
Dagar, veckor eller till och med månader senare nådde sorgebudet fram till de efterlevande hemma i Sverige och prästen i församlingen kunde hålla en minnesgudstjänst för den döde.
På så vis fick sjömän ibland två avsked; ett från besättningen och ett från sin familj.
Har du någon sjöfarare i din släkt som ligger begravd långt hemifrån?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Återlämnad och återfunnen”
Berättad av Quinley
Jag fick kisa för att försöka tyda den snirkliga handstilen på pappret. Att brevet var skrivet någon gång under första halvan av 1800-talet och sen hade blivit fotokopierat under sent 1900-tal gjorde det inte enklare att vare sig tyda eller förstå vad brevet faktiskt berättade om.
Alfred, en cafégäst som älskade släktforskning, hade kommit in med sån energi att man kunde tro att han blivit trettio år yngre efter att ha gjort det här fyndet.
När han hjälpte sin ålderstigna faster att rensa på vinden hade de hittat hennes gamla påbörjade projekt där hon själv släktforskat, ledsnat och sen glömt bort det hela.
Den gryniga svartvita fotokopian av brevet hade tydligen berättat om avsändarens yngre släkting Sigvard Nilsson som omkommit och begravts ute till havs. En då tragisk händelse som nu nästan 200 år senare gav stor glädje, inte på grund av vad som hände stackars Sigvard förstås, men ett bevis på hans existens och livsöde.
Alfred var så ivrig att följa upp det här nya spåret att han, inte för första gången, rusade ifrån sina uppslagna pärmar och halvfulla kaffekopp.
Jag kunde bara skratta och skaka på huvudet åt den energiske farbrorn och hans tankspriddhet. Alfred hade själv arbetat ute på sjön under större delen av sitt liv och underströk ofta hur viktigt det var med ordning och reda om man valde en karriär på havet.
Kanske tappade han sin skarpsinnighet tillsammans med sina sjöben när han var på land för länge?
Under resten av arbetsdagen sneglade jag gång på gång mot högen av Alfreds samlade släkthistoria som låg i tryggt förvar bakom kassadisken. Att bli begravd till havs lät både vackert men också lite… ensamt. Havet känns så oändligt stort, även om det är många som vilar där långt under vågorna.
När det var dags att stänga caféet för dagen satt Herrow och bläddrade i pärmen medan jag städade och förberedda inför morgondagen. Vi uppskattade också rutiner, ordning och reda (förrådet undantaget) här på caféet, så det fanns gott om utrymme för tankarna att mala medan händerna ställde upp rena koppar och fat.
Som om han kunde läsa mina tankar började Herrow vissla på en gammal sjömansvisa.
Jag kikade fram runt hörnet och Liemannen satt redan vänd åt mitt håll, som om han väntade på mig.
“Kan vi…?” jag höjde ett ögonbryn och gav Herrow mitt mest charmerande leende.
“Klart vi kan!” Herrow stängde pärmen och la försiktigt tillbaka den med resten av Alfreds samling. “Du blir inte sjösjuk? Det kan gunga ordentligt.”
“Äsch, jag älskar att åka båt.” Jag släckte de sista lamporna och famlade fram till Herrow och tog ett stadigt tag om hans beniga händer.
Herrows skrockande tynade bort för ett ögonblick när vad som kändes som en stark kastvind slog mot mitt ansikte och fick den tjocka flätan att dansa över min rygg. Av reflex knep jag igen ögonen.
Jag behövde inte öppna ögonen för att veta att vi inte längre var inne på caféet.
Doften av kaffe och muffins hade bytts ut mot doften av saltvatten och många människor som levde tätt inpå varandra utan möjlighet att ta en ordentlig dusch.
En ny våg slog in mot skeppet och det kändes som att plankorna under mina fötter försvann för en sekund innan jag stapplade till och hittade balansen igen.
Vi stod inne i en smal korridor under däck. Jag fick blinka flera gånger innan ögonen vande sig vid det skumma ljuset från lamporna som svängde på sina krokar längs väggarna.
En man gick förbi oss med något i famnen. Han försvann in genom en dörröppning.
Vi hörde hur han pratade med någon, följt av en tung, metallisk duns.
Herrow la sin hand på min axel och guidade mig mot rummet.
“De håller på med de sista förberedelserna.”
Jag såg upp på Herrow med en frågande blick. Jag visste inte hur, eller av vad, Sigvard hade avlidit och ville gärna ha en förvarning om vad jag skulle kunna få se där inne.
“Nejdå. Kroppen är intakt. Han hittades avliden för bara ett par timmar sen. En inefektion som ledde till sepsis.” Herrows lugnande ord och stadiga hand kändes passande nog som en trygg hamn ute i allt detta okända.
Vi klev in i rummet och såg på medan Sigvard syddes in i sin hammock. Det såg nästan ut som att han bara sov, där han låg på bordet. Vid hans fötter låg en kanonkula och vad som såg ut som ett par kasserade gamla verktyg.
När det sista stygnet drogs genom Sigvards näsa, kved jag till och tryckte mig närmare Herrows sida. Sigvard reagerade inte så jag hoppades de hade rätt i att han faktiskt var död.
De två männen bar ut den svepta kroppen under tystnad. Jag och Herrow följde efter dem upp på däck där de la ner byltet intill relingen innan de fortsatte med kvällens sysslor.
Bilden var en märklig balans mellan både värdighet och det praktiska, där kroppen låg under den stjärnklara himlen, vaggad av vågorna medan Sigvards kamrater arbetade bara ett par meter ifrån hans kropp.
Vi stod där en stund innan Herrow höjde handen och knäppte med fingrarna.
Skymning var plötsligt gryning. Runtom oss hade kvällsskiftet bytts av till morgonpasset.
Två andra män kom gående. Herrow förklarade att det var kaptenen och hans styrman.
De bytte ett par ord innan styrman med stadig röst ropade:
”Besättningen till begravning!”
Det blev märkligt stilla samtidigt som skor klapprade mot däck när besättningen ställde upp sig längs relingen. De som bar mössa drog av den medan flaggan hissades på halv stång. Det kändes nästan som att vinden också visade respekt för stundens allvar och lät manskapet ta en paus från arbetet. Jag kände hur jag också ställde mig rakare i ryggen fast ingen kunde se oss.
Det enda som hördes var knarrandet från skeppet och den svajande segelduken innan kaptenen harklade sig, öppnade sin Bibel och började läsa högt.
Jag kände inte igen texten från de begravningar jag deltagit på, men Herrow flikade in att det var Psaltaren 107, som passande nog också kallas ‘sjöfararnas psalm’. Därefter kom de bekanta verserna “Av jord är du kommen” och Fader vår.
Fyra män gick fram till plankan på vilken kroppen nu låg, lyfte upp den och sköt den ut över relingen. Det tog bara ett par sekunder men det var som att tiden gick hade saktat in.
I ögonvrån såg jag ett par i besättningen korsa sig över bröstet.
Efter ett par minuter av stilla tystnad under vilken besättningen kunde ta ett tyst farväl av Sigvard, avslutade kaptenen med en lika stadig stämma som tidigare:
“Vi överlämnar honom åt havet och åt Gud den Allsmäktige.”
Plankan lyftes upp och kroppen gled nästan ljudlöst ner, följt av ett plask.
Jag skyndade fram till relingen och hann få en skymt av det ljusa tyget som försvann ner i djupet.
“Du har slutat segla, men din stjärna lyser klart. Vila i frid Sigvard.” viskade jag för mig själv.
“Gå till arbetet.” beordrade kaptenen och sekunder senare hörde jag hur flaggan hissades upp i topp igen och männen återgick till sina poster.
En ny våg suddade ut de sista bevisen för var den färska graven fanns. Vattenytan såg återigen helt orörd ut.
Men besättningen visste och Sigvards släktingar närmare 200 år senare visste var han fanns. Nu gjorde vi det också. Jag bytte en blick med Herrow.
Medan arbetet fortsatte runt omkring oss, stod vi tysta vid relingen.
Döden var alltid närvarande hos dem som arbetade på havet, men det hindrade inte de dagliga sysslorna.
Jag hoppades att de kunde hitta en stund att sitta med sorgen också. Att kunna arbeta är inte detsamma som att inte behöva få känna, sakna och sörja.
Jag tog Herrows hand igen. Vi bytte en kort nickning och var tillbaka i caféets tysta lokal.
Liemannen gjorde mig sällskap hem och hade lite för roligt åt hur jag försökte parera vågor som inte längre rullade fram under mina fötter. Jag kunde bara fnissa jag också, pirrig att få berätta för Alfred vad min, ehm, “research” hade lärt mig om en sjöbegravning från Sigvards tid.
Jag tittade upp mot himlen på de stjärnor som lyste så starkt att de kunde synas trots stadens gatubelysning.
Undrar hur många av dem som är sjömän som nu guidar andra hem?