Den 17 februari 2026 startade firandet av det kinesiska nyåret och vi gick in i Hästens år.
I den kinesiska kalendern kombineras djuren med ett av de fem elementen, och i år är det Hästen och Eld, “Eldhästen”.
Eldhästen förknippas med stark energi och driv, självständighet och mod, snabba förändringar, optimism och framtidstro.
Perfekta egenskaper när vi jobbar på att acceptera vår egen dödlighet och lever livet fullt ut, trots vetskapen om att döden alltid följer oss i spåren, ibland i full galopp.
I det här inlägget får du läsa om hästar från religion och folklore som travar intill både gudar och människor genom myt, liv och död.
Helhästen – dödshästen som vakar över kyrkogården
I fornnordisk tro red dödsgudinnan Hel på en trebent häst vid namn Heldrasill.
Efter att norden kristnades förändrades bilden av Helhästen, men namnet blev kvar.
När hästen nu hade en ryttare var det inte längre Hel, utan Döden själv.
Likt andra kyrkogrimmar (ett djur som begravdes på en ny kyrkogård innan den första människan begravdes) vakade den över kyrkogården och beskyddade de som låg begravda där så de fick vila i frid.
Att möta den svarta, trebenta, ibland huvudlösa hästen var inte bara en skräckinjagande syn, det var ett omen som varslade om sjukdom, olycka eller din egen död.
I danska språket används fortfarande uttrycket “Han går som en helhest”, vilket betyder att en person haltar eller stapplar fram, likt den trebenta Helhästen.
Du kan läsa mer om kyrkogrimmen i Sverige och andra delar av världen HÄR.
Den gulbleke hästen – Apokalypsens fjärde springare
I berättelsen om ‘Apokalypsens fyra ryttare’, från Bibelns uppenbarelsebok, sjätte kapitlet, möter vi de symboliska gestalter som i en vision visas för aposteln Johannes.
Tillsammans representerar de krafterna som driver världen mot sin undergång: krig, lidande, brist och död.
“Jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och han hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden. Till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.”
– Uppenbarelseboken. 6:8
Hästen har, likt sin ryttare Döden, en sjuklig, blek gul-grön färg som representerar färgen av ett lik. I en del moderna avbildningar får hästen en mer klargrön färg.
Sleipnir – hingsten med gudomliga hästkrafter
Odens åttafotade, grå häst som kunde springa snabbare än vinden och bära sin ryttare över både land, vatten och i luften. Han kan också röra sig fritt mellan de nio världarna, inklusive Helheim (dödsriket).
Likt många andra karaktärer inom mytologin så har Sleipner ett intressant släktträd.
Hans föräldrar är Loke (som födde hästen efter att ha förvandlat sig till ett sto) och jättehingsten Svadilfare, han är halvsyskon med Fenrisulven, Midgårdsormen och dödsgudinnan Hel.
Det var inte bara Oden som red på den magnifika Sleipner, även de som stupat i krig fick sitta upp i sadeln och rida till Valhall, i Asgård.
Valhall var Oden boning där han samlade skickliga krigare till sin armé inför den slutliga striden Ragnarök.
Det var just under Ragnarök som Sleipner sen mötte sitt eget öde. Tillsammans med Oden slukades han av Fenrisulven.
Hästoffer och gravhästar – en makaber kärlekshandling
Här i Sverige har man hittat hästar i, eller intill, människors gravar så tidigt som den yngre järnåldern. Hästar hade redan då en central roll i människors vardag.
Det låter makabert idag men att låta en avliden få med sig sina hästar i livet efter detta var en handling av omtanke och respekt. Förutom själva djuret begravde man också vackert dekorerade träns och sadlar.
Likaså att offra hästar under årets blot var för att blidka gudarna med det mest värdefulla man hade att erbjuda. Man trodde att hästarna hade övernaturliga krafter, även i döden.
Köttet tillagades sen och åts under en rituell måltid. Detta var något som sen blev förbjudet när kristendomen kom.
“Death’s pale horse looked up from its oats and gave a little whinny of greeting. The horse’s name was Binky. He was a real horse. Death had tried fiery steeds and skeletal horses in the past, and found them impractical, especially the fiery ones, which tended to set light to their own bedding and stand in the middle of it looking embarrassed.”
– Terry Pratchett – Reaper Man
Hästar är fantastiska varelser. Jag önskar att du som läser någon gång får uppleva det speciella bandet man kan knyta med en häst. De ser inte bara dig, de ser din själ.
Om du är dödligt rädd för hästar önskar jag dig istället ett fantastiskt år i Eldhästens tecken!
Vad har du för relation till hästar? Både de verkliga och mer övernaturliga?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Dödens (o)möjliga springare”
Berättad av Quinley
Vad svarar man när Döden ber en om att agera smakråd? Jag svarade “Ja”, så här är jag.
Stardust, ett snällt sto som aldrig tackade nej till att bli ompysslad och följa med på en tur, lunkade vid min sida och stannade som på given signal vid pallen så jag kunde sitta upp i sadeln.
“Duktig tjej.” Jag böjde mig ner och klappade henne på halsen. Hennes bruna päls blänkte i ljuset från lamporna i taket. Jag föredrog att rida ut i skogen men i det här snöovädret var jag tacksam att gården hade ett ridhus jag fick låna.
Jag passade på att titta upp på den stora klockan som hängde på väggen när vi skrittade längs den ena långsidan. 19:00. Herrow sa att han skulle vara här nu och är det någon som är punktlig så är det liemannen.
Knappt hade jag avslutat den tanken innan Herrow tog form i mitten av ridhuset. Men han var inte ensam. Intill honom stod något som en gång i tiden hade varit en häst men nu såg mer ut som ett återupplivat kadaver. Hästen var svart som natten, saknade ett ben och det hemskaste av allt var att den var huvudlös.
Jag flämtade till, Stardust tvärstannade och började rygga bakåt för att försöka komma så långt bort från den skrämmande varelsen som möjligt.
“Herrow! Vad i hel–, vad är det där?!” Jag försökte lugna Stardust men kände själv hur mitt hjärta hamrade i bröstet. Herrow’s häst hade en utstrålning som skvallrade om död och elände.
“Jag hörde hur du och Hannah pratade om hästar tidigare på caféet och vart lite inspirerad. Kanske skulle jag skaffa mig en springare jag också? Vad tycker du om min helhäst?”
Jag skakade på huvudet. Stardust backade så att hennes bakdel nu stod tryckt mot väggen.
Herrow tittade upp på helhästen.
“Du kanske är lite för magstark ändå, min vän. Nåväl, återgå till din plikt på kyrkogården tills vi ses igen!” Liemannen klappade i händerna och hästen försvann i tomma intet.
Det kändes som att ett nytt lugn sköljde över oss nu när den olycksbådande hästen var borta. Stardust tog några steg emot Herrow och sträckte fram mulen så han kunde hälsa på henne.
“Har jag förbrukat mitt förtroende hos er båda eller vill ni se fler kandidater?” Herrow såg nästan lite skamsen ut. Så skamsen som ett skelett kan se ut, vill säga.
“Bara de inte är lika otäcka så.” Stardust höll med mig med en mjuk frustning.
“Så ska det låta tjejer! Låt se…” Herrow klappade i händerna igen och en ny häst uppenbarade sig.
Den här var åtminstone intakt men pälsen hade en sjuklig grön-gul färg som nästan gjorde mig illamående. Det blev inte bättre av den unkna doften som kom ifrån den så fort den rörde sig. Hästens mjölkiga ögon mötte mina och en kall kåre rann ner för min ryggrad.
“Herrow…?” Jag var tvungen att harkla mig innan jag fortsatte. “Är det där… Ehm, en häst från Bibeln…?” Jag bävade nästan för svaret.
“Javisst! En riktig klassiker. Du vet att den fjärde ryttaren var den enda som benämndes med namn; Döden.” Herrow sträckte lite extra på sig.
“Mhm. En av de fyra ryttarna som symboliserade världens undergång…?”
“Ja, precis–” Herrow kom av sig. “Det är färgen, inte sant?” Han knäppte med fingrarna och hästens päls skiftade till en klargrön färg. “Bättre så? Lite mer modern känsla.”
Jag bet mig i läppen och försökte hitta rätt ord.
“Nej, det är inte färgen, mer–” Jag svepte med handen över hela hästens uppenbarelse. “Symboliken. Och doften.”
Herrow lutade sig mot sin lie och strök ett finger längs med sitt käkben.
“Ni dödliga har ett gott öga för detaljer, det är sant. Nu vet jag!”
Döden klappade i händerna och en tredje kandidat gav sig tillkänna med en knall som lät mer som åska än klapprande hovar.
Stardust lyfte huvudet med spetsade öron och jag gissar att mina ögon vart stora som tefat när vi tog in synen framför oss. Det är inte varje dag man ser en häst med åtta ben!
Den grå hingsten verkade ytterst medveten om sin status och såg riktig mallig ut där han poserade intill Dödens sida.
“Nordisk stil och kraft i perfekt balans. Dessutom har han ledsagat stupade soldater i hundratals år så han kan redan en stor del av arbetsbeskrivningen. Inte sant, Sleipner?”
Den magnifika hästen kastade med huvudet och trampade rastlöst omkring. De åtta hovarna klapprade i en perfekt rytm. “Ja, så klart man måste provrida när man har chansen!” skrattade Herrow och svingade sig smidigt upp i sadeln.
Jag hann knappt blinka innan de var i andra änden av ridhuset. Efter nästa blinkning var de tillbaka framför mig och Stardust.
“Vilken fart!” tjoade Herrow och rättade till huvan som glidit av hans skalle. “Det här vore något att bli hämtad av, inte sant Quinley?”
“Haha, ja, jo, men…” Sleipner gav mig en skeptisk blick. “Jag tänker att döden kan komma plötsligt för folk som det är. De behöver nog all tid de kan få för att landa i deras nya verklighet.” Jag skruvade på mig i sadeln, nervös över att ha sårat en gudomlig hästs känslor.
“Det ligger nog något i det du säger.” Herrow strök Sleipner över den smäckra halsen. “Du är nog lite för överkvalificerad för uppgiften, min gosse.”
“Lite som att köpa en Ferrari för en lugn söndagstur.” fnissade jag.
Sleipner frustade till, som om han såg det lustiga i det hela han också. Herrow klappade i händerna och Odens grå springare försvann med en ny dånande knall.
“Det var vad de idéer jag hade.” Herrow ryckte på axlarna.
“Kom, det finns plats för en till här.” Jag klappade på Stardusts rygg bakom sadeln.
Tillsammans travade vi runt i ridhuset. Stardust var nog lika omtumlad som jag efter vad vi fått se men hon var lika säker på foten som alltid. Herrow satt stadigt bakom mig, med lien vilande mot axeln och hans beniga händer höll ett mjukt grepp om min midja.
“Du vet Herrow, du kommer inte med åska och dunder, det är mer som att du alltid varit med folk, men det är först vid livets slut som folk faktiskt ser dig.” Jag såg mig över axeln. Herrow lutade på huvudet och lyssnade. “Du är inte heller alltid en syn som skrämmer, vissa av oss ser dig som en god vän, redan när vi är i livet.” Herrow’s händer kramade lite hårdare om mig. “Du är ett enkelt väsen med din kåpa och lie. Du är bara du. Om du vill ha en följeslagare så borde den spegla det.”
Vi slog av på farten och Stardust skrittade mjukt innan hon stannade med en belåten frustning. Herrow var tillbaka på fast mark före mig. Han strök stoet över mulen.
“Jag håller med Quinley. Ingen mening med att försöka laga det som inte är trasigt. Ni hästar är som jag, perfekta precis som ni är.”
“För att inte tala om ödmjuka!” fnissade jag.
“Nåväl, blir man lika omskriven i historien som jag och dessa majestätiska varelser är det lätt att låta saker stiga en åt huvudet.” skrockade Herrow och kliade Stardust i pannan. Stoet tryckte sig närmare honom och slöt ögonen.
“Det förklarar varför katter är som de är…” viskade jag för att inte störa den fina stunden mellan mina två mer eller mindre mytologiska vänner.
“Exakt.” skrockade liemannen. “Perfektion, som sagt.”