Det finns så många kloka ord om döden och hur vi förhåller oss till vår egen dödlighet.
Oavsett om du älskar eller avskyr såna här inlägg, ge dem en chans. Kanske hittar du något som hjälper dig att sätta tonen för ett nytt, mer dödspositivt 2026!
Vänta, vad tusan betyder det att vara “dödspositiv”? Du kan läsa mer om det smått motsägelsefulla uttrycket HÄR.
“Death is not the opposite of life, but a part of it.” – Haruki Murakami
“Death is just another path, one that we all must take.” — J.R.R. Tolkien
”I cannot escape death, but I can at least escape fear of it.” – Epictetus
”Death smiles at us all, all a man can do is smile back.” – Marcus Aurelius
“Death is nature’s way of saying, ‘Your table is ready.’” – Robin Williams
“I’m not afraid of death, but I’m in no hurry to die. I have so much I want to do first.” – Stephen Hawking
“Death must exist for life to have meaning.” – Neal Shusterman
”Dying is nothing to fear. It can be the most wonderful experience of your life. It all depends on how you’ve lived.” – Dr. Elisabeth Kubler-Ross
”I do not fear death. I had been dead for billions and billions of years before I was born, and had not suffered the slightest inconvenience from it.” – Mark Twain
Ett av mina egna favoritcitat kommer från J.M. Barrie’s ‘Peter Pan’:
”To die will be an awfully big adventure”, men precis som Hawking nämnde här ovan, har jag så mycket jag vill göra medan jag är i livet att jag inte har någon brådska att dö.
Har du något favoritcitat om döden eller vår egen dödlighet?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Bevingade ord”
Berättad av Quinley
Det enda ljudet som hördes i den stilla skogen var knarrandet från snön under mina skor. Inte en människa i sikte, perfekt för att kunna tänka i lugn och ro.
…och prata med min vän Herrow utan att folk trodde jag var galen som gick och konverserade med någon de inte kunde se.
Jag sneglade upp på liemannen som gick vid min sida. Hans långa svarta kåpa gled ljudlöst över den nyfallna snön.
“Nå? Har du hittat ditt dödspositiva motto eller mantra för året du har framför dig?” Herrow’s kåpa frasade tyst när han vred på huvudet. Hans tomma ögonhålor såg på mig och jag kunde svära på att ett litet leende spelade på hans icke-existerande läppar. För att vara ett skelett kunde han vara otroligt uttrycksfull, bara man tog sig tid att titta ordentligt.
“Nja…” Jag plockade fram mobilen från jackfickan och började scrolla igenom mina sociala medier som just nu inte var mycket annat än just poster med inspirerande citat och kloka ord. “De flesta är fina och tänkvärda, men det är liksom inget som riktigt har fastnat ännu.”
När vi rundade en krök hade jag fortfarande fokus på mobilen och märkte inte att Herrow stannade. Jag gick rakt in i honom och när jag tittade upp trodde jag att jag skulle hoppa ur skinnet. Mitt på den smala stigen stod en älgtjur och blängde på oss.
Jag kikade över Herrow’s axel mot det stora djuret, mobilen gled ur händerna och landade i snön med en mjuk duns.
“Herrow-” pep jag fram och tog tag i hans kåpa med ett bokstavligt dödsgrepp.
“Så, så…” viskade Herrow och lirkade loss mina fingrar. Liemannen gick långsamt fram till älgen som sträckte fram mulen och sniffade på honom.
Jag övervägde att göra ett försök att klättra upp i närmsta träd men kunde inte slita blicken från mötet mellan Skogens Konung och Döden. Herrow mumlade något, böjde sig ner och lyfte på ett av älgens framben.
Jag tror jag och älgen såg lika förbryllade ut när Herrow försiktigt knackade på älgens klöv med den långa lien tills en sten trillade ner i snön.
“Bättre så, min herre?” frågade Herrow och klappade på älgens flank. “Seså, skogen väntar på dig.” Älgen svarade med ett kort bullrande ljud innan den lunkade in bland träden.
“Åh, jag trodde min, eller älgens, sista stund var kommen…” jag plockade upp mobilen medan jag påminde mig själv hur man gör när man andas.
“Inte då! Inte än.” skrockade Herrow och väntade på mig att komma ikapp innan vi gick vidare. “Vad är det Harley brukar säga? Det där från boken om pojken som aldrig ville växa upp?”
“Peter Pan, ja. ‘Att dö blir ett riktigt stort äventyr’, något i den stilen. Jag kan hålla med honom om det, men jag vill inte ge mig ut på det äventyret ännu.” Herrow la armen runt mina axlar.
“Det vill inte Harley heller. Ni är båda mitt uppe i livets egna äventyr. Allt har sin tid.”
Vi gick vidare i tystnad.
I en glänta låg den orörda snön som ett fluffigt täcke över gräset.
“Har du något citat om döden som du tycker extra mycket om?” Jag var så nyfiken på vad Herrow skulle svara. Han stannade och såg ut över den stilla gläntan.
“Här.” han räckte över lien till mig. Jag hann knappt ta tag i det gamla redskapet innan Herrow snodde runt och föll baklänges ned i snön med en nästan ljudlös duns. Där låg han raklång och tittade upp mot träden som vajade mjukt i vinden under den klarblå himlen.
”Döden måste vara så vacker. Att ligga i den mjuka bruna jorden, med gräset vajande ovanför ens huvud och lyssna till tystnaden. Att inte ha något igår och inget imorgon. Att glömma tiden, att förlåta livet, att vara i frid.”
“Så vackert. Åh, vänta nu, är det inte från ‘Spöket på Canterville’? Oscar Wilde?” jag lutade mig mot lien, precis så som Herrow brukade göra.
“Stämmer bra.” svarade liemannen. “Jag kommer aldrig få uppleva döden själv, ironiskt nog. Döendet i sig är inte alltid så värdigt och fridfullt som jag skulle önska för alla er levande varelser men att vara död, att känna den där eviga friden, det är faktiskt något jag kan avundas er ibland.”
“…och många människor drömmer om ett evigt liv.” fyllde jag i.
“Aldrig är vi nöjda.” skrockade Herrow och sträckte ut armar och ben och började röra dem fram och tillbaka i snön. Att se Döden göra en snöängel var ändå mindre oväntat än att hamna näsa mot mule med en älg idag. Livet kommer nog aldrig kunna sluta överraska mig, speciellt inte så länge Herrow, min eviga skugga, är med i bilden.
Jag gick ett par steg närmare vägens kant. Det här var långt ifrån första gången jag höll i Herrow’s trofasta lie, men varje gång kändes den oväntat lätt att bära med en hand och samtidigt oväntat tung när jag tänkte på hur många själar den varit med och hämtat.
“Nu ser du ut som en riktig dödsängel.” fnissade jag och pekade på Herrow’s nyskapade vingar i snön.
“Och du ser ut som min lilla lärling.” Herrow nickade mot min skugga. Han hade rätt. Min mössa och långa kappa tillsammans med lien såg verkligen ut som en lieman-lärling i silhuetten.
“Åh, någon gång måste du berätta om hur det var för dig att vara ny på jobbet så att säga!”
Herrow reste på sig och skakade bort snö från sina ben och det böljande svarta tyget i hans kåpa.
“Inte en chans. Det där är preskriberat sen länge.” muttrade han och gjorde mig sällskap på stigen igen. Jag räckte fram lien. Han såg inte riktigt ut som sig själv utan den.
När vi lämnade gläntan bakom oss fick jag en idé och plockade fram mobilen igen.
Herrow läste högt när jag visade honom vad som stod på skärmen:
“Döden är en fantastisk livscoach. Han påminner mig om att alla små ögonblick tillsammans bildar tavlan som är mitt liv. Döden själv är ramen som håller duken på plats och gör varje penseldrag så värdefullt.” – Quinley Hartfeldt