Tibetansk himmelsbegravning är en av världens mest fascinerande och samtidigt mest missförstådda begravningstraditioner.
Inte för att den är exotisk, utan för att den bygger på en helt annan syn på kroppen, döden och livets kretslopp än den västerländska.
En tibetansk himmelsbegravning, på tibetanska jhator (”att ge allmosor till fåglarna”), är en traditionell begravningsrit inom tibetansk buddhism där den avlidnes kropp placeras på en särskild plats i naturen och överlämnas till asätande fåglar, främst gamar.
Syftet är inte att ”göra sig av med kroppen”, utan att ge en sista gåva till livet.
En både praktisk och andlig tradition
Den tibetanska högplatån lämnar få alternativ för att begrava de döda.
Det är för bergigt och stenigt för att gräva det vi ser som en traditionell grav.
Den trädfattiga naturen gör kremering svårt då det kräver en hel del stödbränsle.
Sist men inte minst så gör den svala temperaturen att en kropp bryts ned långsamt i jorden.
Att istället låta djuren ta hand om de döda blir inte bara en praktisk lösning, det speglar också den buddhistiska synen på kroppen som ett tillfälligt kärl och kretsloppet med naturen.
Vid döden lämnar medvetandet (eller medvetandeströmmen) kroppen och det som blir kvar ses som ett tomt skal, något som i sin tur kan användas till något meningsfullt.
Efter att den avlidne tagit resurser och näring från naturen under sitt liv får denne nu ge något tillbaka i form av föda till djuren som en sista gåva av tacksamhet, medkänsla och generositet.
Begravningsceremonin
Detaljer varierar mellan regioner, men processen följer ofta ett liknande mönster:
Efter döden lämnas kroppen ofta orörd i flera dagar medan munkar läser böner ur texter som Bardo Thödol (i väst känd som Den tibetanska dödsboken).
Bönerna ska hjälpa medvetandet genom bardo övergångstillståndet mellan död och återfödelse.
Kroppen förs sen till en särskild himmelsbegravningsplats, ofta belägen högt upp i bergen och betraktas som helig mark. Anhöriga närvarar inte alltid, ceremonin leds istället av specialiserade ritualutövare.
Rogyapas (“kroppsbrytare”) förbereder den döda kroppen genom att stycka den innan de lägger ut den för gamarna och andra asätare att äta av.
Denna ceremoni är inget makabert spektakel utan utförs med kärlek, vördnad, värdighet och respekt både gentemot den avlidne och naturen. Döden är en naturlig del av både kretsloppet och samspelet med djur och natur.
De änglalika budbärarna
Gamarna ses nästan som heliga deltagare i traditionen.
De symboliserar transformation, övergång och själens frigörelse från kroppen.
Om fåglarna snabbt kommer för att äta av kroppen ses det som ett gott tecken; naturen accepterar gåvan och den avlidnes karma anses gynnsam.
Det är inte svårt att föreställa sig hur de bär den dödes själ mot himmelen.
Här i västvärlden finns det nästan en besatthet av att bevara kroppen, medan himmelsbegravningar handlar om att släppa taget.
Deras syn på livet och döden går i linje med min egen och jag tycker det är ett både vackert och djupt meningsfullt sätt att lägga kroppen till sista vilan; att låta döden ge näring till livet.
Vad är din tolkning av tibetanska himmelsbegravningar? Vackert eller makabert?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Mellan jord och himmel”
Berättad av Quinley
Jag drog jackan tätare om mig när en kylig vindpust slog emot oss.
Tibet hade aldrig funnits på min lista över resmål men nu när jag var här så förstår jag varför människor reser hit från andra sidan jorden. Utsikten var fantastisk och luften var så frisk, det kändes som att hela kroppen fylldes med rent syre med varje andetag.
“Nu kommer de.” Herrow lyfte en benig hand och pekade bort mot en klippavsats. Jag fick kisa för att se den lilla gruppen människor närma sig. “Vi kan flytta oss närmare om du vill?”
Jag skakade på huvudet och såg på när gruppen la ner en kropp insvept i vitt tyg på marken.
“Jag läste att det ses som respektlöst att låta turister delta. Även om de inte kan se oss så… Jag vill inte tränga mig på bara för att jag kan.”
Dagen hade börjat som många andra inne på Coffinfolk. Solen sken och det började kännas som försommar på riktigt. En nästan pirrande känsla låg i luften när man visste att värmen var här för att stanna. Skolbarnen kunde börja räkna ner dagarna till sommarlovet och för oss vuxna hägrade en välbehövd semester.
Även om det myllrade av liv och rörelse utanför så var döden som alltid närvarande inne på Coffinfolk, både i egen hög person och i samtalen.
Ett par gäster pratade om sina planer för årets sommar vilket ledde in dem på gamla reseminnen.
Den ena hade varit på bilresa genom USA och hade haft ett par mindre angenäma interaktioner med ett par gamar som hade hittat ett skrovmål längs motorvägen.
Herrow flikade då in gamarnas betydelse för buddhistmunkarna i Tibet.
Gästerna rynkade på näsan åt en syn på döden som gick lite stick i stäv mot våra västerländska traditioner. Jag tyckte det lät vackert på något vis. Annorlunda, men samtidigt så… naturligt.
Så snart gästerna hade gått, sprang jag in på Harleys kontor och rotade fram en jacka jag lämnat kvar sen i höstas. En snabb googling visade att det var rätt kyligt där uppe i de tibetanska bergen.
En fråga och en gnutta magi senare så satt vi här på klippkanten och såg på en gammal tradition där praktik möter andlighet.
När en man i sällskapet plockade fram en yxa gömde jag ansiktet i händerna. Även om vi satt på långt avstånd så var det lite otäckt att veta vad som hände.
Det tog inte lång tid innan nyfikenheten tog över och jag kikade fram mellan fingrarna.
“Jag ser en person bli styckad, varför är det inte… motbjudande?” Min fråga var inte mer än en viskning som försvann i vinden, men Liemannen hörde varje ord.
“För att det är en akt av omtanke och respekt.”
Det böjda bladet på Herrows, sen länge slöa lie blänkte i solen, som en påminnelse om att döden kan se makaber ut, tills man tar sig tid att förstå den bättre.
Innan jag hann gå vilse i mina egna filosofiska tankar såg jag något mörkt i ögonvrån.
Två gamar hade landat intill mig. De var större än jag väntat mig.
De skarpa klorna klickade emot berget och de brun-svarta fjädrarna frasade lätt i vinden när de satte sig tillrätta och spanade bort mot begravningsplatsen.
“Hedersgästerna har anlänt.” skrockade Herrow och jag kunde inte hålla mig från att le jag heller. Den ena fågeln vred på huvudet åt vårt håll som om den hade hört oss.
De mörkbruna ögonen såg så intelligenta ut, så alerta, som om de kunde se flera mil bort.
Vid begravningsplatsen verkade ceremonin vara avslutad och människorna rörde sig en bit bort för att låta naturen ta över.
Vi satt i tystnad ett par minuter till.
Som på en given signal bredde gamarna ut sina imponerande vingar och svävade ljudlöst iväg mot klippavsatsen där människorna lämnat sin gåva.
“Så var cirkeln sluten.” konstaterade Herrow med en nick.
“Många tycker de är fula, men jag förstår varför munkarna nästan ser dem som änglar.” Jag torkade bort en tår från min kind. “Fåglarna är lite som du. Folk tycker att du är otäck tills de förstår vilken viktig uppgift du har.”
“Tack, vännen min. Men jag föredrar både mitt kaffe och mina muffins dagsfärska. Kom, ta min hand så far vi tillbaka till caféet där vårt eget arbete fortsätter.”