Kremering blev lagligt i Sverige 1888 men det dröjde fram till mitten av 1900-talet innan det hade blivit en accepterad norm, likt kistbegravning. Därefter har det ökat stadigt i popularitet, främst i städerna men också ute på landsbygden.
Under 1990-talet valde cirka 60% av svenskarna att kremeras, nu under 2020-talet ligger siffran på cirka 83-86%.
Så varför har kremering blivit det givna valet för så många?
En mindre kyrkligt färgad tradition
För den som inte själv är religiös kan det kännas mer tilltalande med en begravning som inte är lika starkt kopplad till kyrkan. Man kan givetvis ordna en kistbegravning utan en präst närvarande (likaså kan man ha en urnbegravning med präst i kyrkan), men även om traditionerna sakta förändras så är kistbegravning fortfarande i stort sett synonymt med religion i vårt kulturella arv.
Större valfrihet för sista viloplatsen
En kistbegravning får bara ske på en kyrkogård i Sverige, medan man efter en kremering har fler valmöjligheter för var askan ska begravas eller spridas.
Du kan läsa mer om det olika alternativen i inlägget HÄR.
Förr i tiden var det vanligare att man föddes, levde och dog på samma ort, i stort sett.
Familj och släkt bodde ofta nära och kunde närvara vid begravning och sen besöka gravplatsen vid högtidsdagar eller gravskötsel.
Idag är det vanligare att släkten är utspridd över landet och att besöka en gravplats kan komma med både planering, kostnad och lång restid. Om askan då istället är utspridd kan man hälsa på sin avlidne släkting på vilken kyrkogård som helst, då askan finns överallt på ett annat sätt.
Praktiskt och ekonomiskt
Även om det är vad den avlidne önskade själv, så är både lägre kostnad och en enkel ceremoni (eller ingen ceremoni alls) faktorer som kan komma med både skuld och skam för de efterlevande som ordnar begravningen.
Om du som läser detta sitter med de känslorna just nu, så vill jag vara väldigt tydlig: Prislappen på en begravning säger ingenting om hur stor kärleken eller saknaden är.
Driv inte dig själv i fördärvet, varken mentalt eller ekonomiskt, för att “bevisa” hur stor din sorg är. Du vet vad du känner, det räcker så.
Ingen kropp = ingen död?
Ett av de få problem jag kan se med det ökade antalet kremeringar är när det används som ett sätt att distansera sig till dödens realitet.
Begravningen kan vara en viktig del av sorgearbetet för att verkligen förstå, inte bara logiskt utan också emotionellt, att personen faktiskt är död. Speciellt om man inte hade möjlighet att se kroppen innan begravningen.
Att se en kista är så starkt kopplat till en avliden människa, medan en urna kan skapa en viss distans till att man faktiskt ser på ett kärl med personens kvarlevor.
Vi har redan städat undan döden på tok för mycket i vårt samhälle och jag hoppas inte att kremering blir ännu ett steg i den riktningen.
“Jag vill inte ha några maskar krypande på mig!”
Det var min mormors motivering till att kremeras, vilket hon blev.
Jag, å andra sidan, tycker att en kistbegravning låter som en fest för de små krypen som lever i jorden. Med tanke på hur mycket vi människor skaver på naturen och miljön så känns det bra att ge tillbaka lite näring till jorden.
Vill du kremeras? Varför eller varför inte?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Fjäderlätta insikter”
Berättad av Quinley
Ytterdörren flög upp så snabbt att den lilla bjällran knappt hann plinga innan jag hörde fotsteg stampa fram över caféets slitna trägolv.
“Var är han?!” frågade Johanna med en barsk röst. Jag pekade med tummen mot platsen intill mig i soffan var Herrow satt tillbakalutad.
Johanna drog in ett djupt andetag, blundade och tvingade axlarna att slappna av.
“Döden är inte farlig, inte farlig, inte farlig…” Ramsan verkade ha en lugnande effekt och hjälpte Johanna att se vad hon länge blundade för. Hon öppnade ögonen igen och studsade till när Liemannen blev synlig för henne. Hon harklade sig innan hon fortsatte:
“H-Herrow, får jag låna din lie? Jag vill försöka banka in lite vett i skallen på min gamla mamma.”
“Det funkar inte, tro mig. Jag har försökt göra samma sak med Harley en gång.” skrattade jag och sträckte mig efter lien som stod lutad vid sidan av soffan. “Håll fram armen ska du få se.”
Med en blandning av nyfikenhet, fascination och tillit höll Johanna fram en arm mot mig. Jag höjde lien över huvudet och svingade med full kraft.
Som väntat ryckte hon tillbaka armen med en flämtning.
“Ser du? Ingenting.” Jag ställde tillbaka lien på sin plats igen.
“Wow…” Johanna strök med fingrarna över det stickade tyget. “Det kändes som att en fjäder strök emot mig…”
Jag kunde svära på att Herrow rullade med ögonen åt mig. Imponerande hur uttrycksfullt ett skelett kan vara. Fast han har ju haft ett par millennier på sig att träna.
“Slå dig ner. Berätta, vad står på?” Herrow svepte med handen mot soffan mitt emot oss.
Johanna sjönk ner mot kuddarna med en uppgiven suck.
“Mammas cancer har spridit sig snabbare än väntat, så…” Hon ryckte på axlarna. “Du vet hur hon är, rak på sak utan krusiduller. Hon berättade för mig och pappa hur hon vill ha sin begravning. Pappa tyckte det lät väldigt fint men jag vet inte…”
Hon lutade sig fram och vilade armbågarna mot knäna.
Herrow satt lugnt och väntade intill mig. Jag skulle just fråga efter fler detaljer när jag kände en benig hand på min axel, en stilla påminnelse om att tystnad inte alltid behöver fyllas med ord.
“Mamma vill kremeras. Hon vill ha en minnesakt med urnan i kyrkan efter vilken askan ska spridas ut i skogen vid deras landställe.” Johanna gnuggade fingrarna mot sina tinningar med blicken i golvet.
Jag höll med Johannas pappa, det lät som en fin ceremoni. Hennes mamma älskade att ströva omkring där ute i markerna så det lät som en perfekt plats för att sprida hennes aska.
“…men du hade önskat något annat?” frågade jag försiktigt.
Johanna lyfte på huvudet och mötte min blick.
“En begravning utan vare sig kista eller gravplats känns… halvt. Ofärdigt. Som om man försöker fuska med döden.” Hon sneglade mot Herrow.
“Jag känner mig då inte dragen vid näsan”, Herrow skrockade åt sitt ordval, “när det är dags för begravningen är mitt arbete utfört. Begravningen och sorgeprocessen är för de levande.”
Johanna nickade med ett litet leende.
“Det är väl just det, jag är rädd för att det ska bli svårare att sörja när jag inte får se kistan, inte får lägga en blomma på locket och säga farväl, inte kommer ha en grav att besöka och få pyssla om.”
“Har hon lagts in på sjukhuset igen?” Jag speglade Johannas hållning och lutade mig fram.
“Ja, för två dagar sen. Den här gången… lär hon inte komma hem igen.”
“Skulle du kunna berätta för vårdpersonalen att du vill få ta farväl innan… innan hon lämnar avdelningen, sen när den dagen kommer? Så de vet redan nu vad du vill?”
“Det ska jag göra. Det skulle kännas bra, bara jag och pappa där inne i rummet.” Johanna log och blinkade bort en tår. “Kanske… Kanske kan jag prata med mamma om att välja ut en speciell plats där i skogen som hennes minnesplats, det skulle nästan vara som en gravplats.”
“Ja!” Jag nickade uppmuntrande. “Då kan du dekorera precis hur du vill också, utan att behöva ta hänsyn till andra på kyrkogården.”
“Där kan jag ställa ut den där gräsliga vasen mamma älskar. Den skulle nog ha svidit i ögonen på de som besöker kyrkogården. Kanske även de som vilar där.” skrattade Johanna och torkade ögonen.
“De vilda djuren är inte lika kräsna. De skulle säkert uppskatta lite konst att undersöka där i skogen.”
När Johanna brast ut i ett riktigt gapskratt trodde jag först att det var startskottet på ett sammanbrott men istället pekade Johanna mot lien och försökte få fram orden mellan skrattsalvorna:
“Det kanske– haha! Det kanske var jag som behövde en smäll för att se klarare, även om– Hihi! Även om det kändes lätt som en fjäder. Tack, tack så mycket”
Jag flackade med blicken mellan Johanna, lien och Herrow. Med en överdramatisk fnysning la jag armarna i kors över bröstet och försökte se arg ut fast skrattet drog i mina egna mungipor.
“Jag tog helt klart inte i hårt nog med Harley…”
Det fick Johanna att brista ut i ett nytt skrattanfall och jag kunde inte hålla tillbaka mitt eget.
Ibland måste man få skratta mitt i allt elände, med eller utan nya insikter.