Minns du hur alla pratade om fenomenet “svensk döstädning” för ett par år sedan?
Plötsligt blev det en viral trend att rensa, sortera och organisera ditt hem inför din egen död eller bara för att få lite mer ordning och reda i livet.
Nu när vintern börjat ge med sig, kanske vårstädningen kan få lite extra omtanke och en djupare mening? Låt oss återuppliva döstädningen!
Att städa efter någon annan och att städa för sig själv
Att DÖDstäda, att tömma lägenheten eller huset efter den som gått bort är inte bara ett emotionellt kraftprov, det kan också vara fysiskt utmattande att rensa, sortera och kasta ett hem någon har byggt upp över en livstid.
Att DÖstäda är egentligen en gammal ritual som går långt tillbaka i tiden här i Sverige.
Ofta var det kvinnorna som gjorde detta, först dödstäda efter sin bortgångne make för att se döstäda för sig själv innan hennes egen bortgång. Änkan visste hur jobbigt det var både för kropp och själ så han ville underlätta för den som skulle ta hand om hennes eget dödsbo.
Döstädning är omtanke både för dig själv och dina efterlevande
Man behöver inte vänta med att döstäda tills man vet att slutet är nära, alla kan döstäda när som helst i livet.
Ja, det kommer att göra det lite lättare för de som kommer ta hand om det du lämnar efter dig, men varför inte unna dig själv att leva i ett hem utan de där sakerna som bara… “existerar”. Saker som alltid tycks ligga eller stå i vägen och som bara flyttas runt utan att aldrig hitta sin plats i ditt hem? Eller som står bortglömda i källare eller vind bara för att du inte har haft tid eller ork att skänka, sälja eller kasta dem?
Ditt “skräp” kan vara en skatt för någon annan
Det är kanske frestande att samla ihop allt det där som sorteras bort och bara dumpa det på soptippen. Snabbt, enkelt – klart!
Men tänk om någon annan skulle älska att få läsa de där böckerna, lyssna på skivorna, måla om byrån, klä om fåtöljen eller sy om kappan?
Bara för att du inte längre ser ett värde i en pryl så kan det ändå vara värt att ge den en chans till ett nytt liv hos någon annan.
Efter att min moster hade rensat i förrådet så fick jag en flyttkartong med vällästa gamla ungdomsböcker i födelsedagspresent när jag fyllde 11 år. Det är en av de finaste presenterna jag fått i mitt liv – utan tvekan!
Resan är målet – ta en sak i taget
Tanken är inte att du ska hinna gå igenom allt under en helg. Låt det ta den tid det behöver.
Vissa prylar vet man direkt; “Kasta”, “Sälj”, “Skänk bort”, “Spara”.
Andra saker behöver man få umgås med en stund, speciellt saker man kanske inte har sett på flera år.
Målet är att rensa bort det som inte längre har – eller kanske aldrig har haft – ett syfte eller ett värde hemma hos dig. Saker som skulle kunna försvinna utan att du ens märkte det, kanske det till och med skulle bli en befrielse?
Spara det som gör nytta i vardagen, gör dig glad och gör ditt hem till ditt eget.
Om det känns enklare så kan du börja med en digital döstädning.
Rensa bland filer och foton på datorn eller mobilen.
Eller bryt ner det i ännu mindre steg och börja med att gå igenom meddelanden eller telefonboken.
Vill du ha mer handfasta råd och tips hur du går tillväga? Då har jag boken för dig!
Boken som återupplivade döstädningen
Döstädning – Ingen sorglig historia av Margareta Magnusson
Bokens blurb:
Döstädning: att sortera, rensa och kategorisera en människas lösören. Ursprungligen inför en förestående död, men i vardagligt tal även något att göra för att skapa ordning i livet – för att hitta skräpet som kan slängas, sakerna med affektionsvärde eller de riktiga dyrgriparna.I Döstädning skriver Margareta Magnusson en glädjefylld, rörande och uppfriskande bok om resan det är att gå igenom allt det man samlat på sig under en livstid.
Boken innehåller en hel del bra tips och råd för hur man tacklar ett sånt här projekt utan att det blir överväldigande för vare sig sinnet eller kroppen. Rekommenderas!
Den 12:e mars 2026 avled Margareta Magnusson.
Tack för en fantastisk bok som kommer hjälpa generationer av människor och deras efterlevande.
Vila i frid Margareta! 🖤
Jag minns så tydligt hur jag stod i min mosters lägenhet. Så mycket saker. Vart börjar man?
Där hade en döstädning kunnat underlätta otroligt mycket för mig som efterlevande.
Just nu håller jag på att gå igenom mina skåp och lådor här hemma.
Även om jag inte ser sakerna varje dag så känns det ändå skönt att rensa ut det som inte hör hemma här längre.
Har du döstädat? Vill du ge det en chans?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Bortglömda skatter”
Berättad av Quinley
När jag klev in över tröskeln möttes jag inte bara av den välbekanta doften av nybryggt kaffe och kanelbullar.
Ett litet berg av prylar låg spridda över golvet, en av sofforna och kistan vi använder som soffbord. Det mesta av bråten såg bekant ut och jag visste vart den kom ifrån – förrådet.
Herrow satt i en av de andra sofforna och såg på medan Harley tömde förrådet. Liemannen nickade till hälsning och tog en klunk från sin kaffekopp.
“Om jag visste att det var dags för vårstädning hade jag kommit in tidigare och hjälpt till.” Jag hängde min kappa över soffan intill Herrow. Harley kom ut med ännu en låda i famnen.
“Det var inte direkt planerat, men alternativen var att antingen sätta upp en varning för lavinfara… eller städa ut ordentligt. Skrivaren strejkar – så här är vi.” Harley svepte med handen över sakerna.
“Vi döstädar.” flikade Herrow in. “Ni städar, jag är Döden. Döstädning.”
“Det vore ju hemskt om du skulle behöva gräva fram en av oss under allt det här om det slutade riktigt illa.” fnissade Harley och ställde ner ytterligare en låda från gömmorna.
“Inte sant? Det här gör gott för oss alla!” Herrow sträckte på sig med en belåten suck, följt av en serie klickande ljud från hans ryggrad.
Det var helt otroligt hur vi hade lyckats få in så mycket saker i ett så litet rum. Men jag kan hålla med Harley om att det kändes som att det fanns en viss rasrisk varje gång man öppnade dörren…
Det var lite som en tidsresa att plocka ut allting. Först var det våra saker från caféet, längre in hittade vi ett par bortglömda, dammiga lådor som den tidigare ägaren måste ha lämnat efter sig. Eller kanske till och med den förr-förra ägaren.
“Vad var det här innan du flyttade in?” Jag satt på huk vid en av lådorna och pillade på en bit tejp som börjat släppa i ena hörnet.
“Hattaffär. Jag tror de var hattmakare också.” Harley stack ut huvudet med något som såg ut som en mörkblå fedora på huvudet. “Vad tycks?”
“Haha, stiligt!” Jag hittade en sax och öppnade kartongen. Den var fylld till bredden av… knappar.
Stora, små, färgglada, neutrala, runda, fyrkantiga, jag hittade till och med några formade som små hundar. En annan kartong var full av rullar med spets och sidenband.
“Se där. Det har säkert varit en sömmerska som arbetat här en gång i tiden. Jag tror det här området var fullt av hantverk och kreativa skapare förr.” Harley ställde ifrån sig den gamla hattasken på soffan intill Herrow.
När vi ställde in våra saker igen så var det inte bara enkelt att hitta det man behövde, det var heller inte längre en fara för livet att gå in där.
“Vad ska vi göra med det här? Det känns dumt att kasta så fina saker.” Harley slängde armen om axlarna på en provdocka som skrämt slag på oss båda när vi hittade den längst in i ett mörkt hörn.
“Jag tänkte föreslå en loppis, men det känns konstigt att ta betalt för saker som vi inte ens visste att vi hade.”
“Du har ett gott hjärta du.” nickade Harley med ett leende. “Om vi möblerar om lite i bokhyllorna där borta så kan vi ställa upp sakerna där. Om någon gäst hittar något de kan ha nytta av så kan de ta med det hem.”
Medan jag och Harley gjorde i ordning bokhyllan för saker som skulle skänkas såg jag i ögonvrån hur Herrow hämtade papper och penna bakom disken.
En stund senare kom han fram och visade skylten:
Upphittat & Återupplivat
Ge ett hem åt något som överlevt förrådet.
Ryktet spred sig snabbt och det tog inte många dagar innan allt hade fått ett nytt hem.
Herrow hade ett mycket bättre minne än oss dödliga så han var snabbt framme och visade vad mer som fanns att välja på, som inte fått en plats i hyllorna än.
Det var så roligt att se hur glada människor blev när de hittade en knapp de letat efter så länge eller en spets som inte längre såldes så de kunde laga en gammal gardin, duk eller överkast som de ärvt.
Provdockan bor numera hemma hos en kille som syr upp kläder efter gamla vintagemönster och mycket av hattmakeri-verktygen fick följa med en man hem. Det skulle bli en bröllopspresent till hans fru.
Det enda som ingen ville ha var en ask med knappar som hade synliga skönhetsfel. De var i trä och säkert handgjorda. Kanske någon som sparat sina experiment medan de lärde sig hur man gjorde?
Jag sydde fast dem på en målarduk i formen av en dödskalle. Den hänger nu på väggen inne i caféet.
Den passar riktigt bra där. Operfekt och lite kantstött, som oss alla.