I Sverige har vi inte så många begravningsalternativ; klassisk grav med kista eller urna! …eller?
För den som vill begravas i kista så är alternativen inte många, men för den som vill kremeras finns det flera valmöjligheter.
Men vad är skillnaden på en askgravplats och en minneslund? Kan en urna och en kista dela gravplats? Vad känns rätt för din anhöriga som inte lämnade några egna önskemål, eller för dig själv om du vill planera din egen begravning?
Lugn bara lugn, jag hjälper dig att reda ut begreppen!
Jordbegravning
Kistgrav (Gravsättning av kista)
Kistan får endast begravas på en enskild eller allmän begravningsplats.
Det kan vara en grav med plats för en eller flera kistor. Man kan begravas i samma grav som en avliden livspartner, eller med familj och släkt i en familjegrav.
Graven har en gravmarkör, ofta i form av en gravsten eller en namnplatta i metall.
Kammargrav
Ett alternativ som inte är så vanligt i Sverige. Det är ett nygammalt begravningsskick som oftast fungerar som en familjegrav.
En låda av betong grävs ner i marken, kistan ställs på plats och täcks sen med ett lock av betong eller sten som kan lyftas bort när fler kistor ska ställas ned.
Ibland byggs även ett gravhus ovanpå som kan vara otroligt vackert utsmyckat.
Kremering
Urngrav (Gravsättning av urna)
Urnan kan begravas i en urngrav eller en kistgrav.
Det är möjligt att begrava både kista och urna i samma grav om till exempel partners eller släkt inte alla vill begravas i kista eller kremeras.
Urnkammare
Likt gravkammaren fungerar ofta den här typen av grav som familjegrav.
En låda av betong grävs ner i marken, i vilken urnorna placeras och sen täcks med ett lock av betong eller sten.
Askgravplats
Urnan begravs med en gravmarkör, ofta en namnplatta i metall.
Askgravlund
Askan grävs ned utan urna eller gravmarkör. Namnen på de gravsatta finns ofta att läsa på en tavla intill området.
Minneslund
I en minneslund kan askan spridas eller urnan begravas utan en gravmarkör.
Spridning av aska utanför begravningsplats
För att sprida askan utanför en begravningsplats krävs tillstånd av Länsstyrelsen i det län där askan önskas spridas. Länsstyrelsen tar beslut från fall till fall. De vanligaste förfrågningarna gäller spridning av aska över öppet vatten (sjäbegravning) eller naturmark. Platsen får inte ligga för nära bebyggelse eller vandringsleder.
Jag har inte bestämt mig för hur jag själv skulle vilja begravas. Eller, jag har en önskan, men det är inte ett alternativ i Sverige – ännu.
Av möjligheterna som erbjuds idag så velar jag mellan “extremerna” jordbegravning i kista och att få min aska spridd i naturen. Velandet fortsätter, jag hoppas Liemannen inte har bråttom åt mitt håll.
Har du bestämt dig för vilket begravningsalternativ som känns rätt för dig?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Ett föralltid-hem”
Berättad av Quinley
En av mina vänner älskar att gå på visningar av lägenheter och hus, även om hon inte har några planer på att lägga ett bud. Jag var också ute och fönstershoppade en typ av “hem” på en av stadens kyrkogårdar. Jag hade inga planer på att flytta in den närmsta tiden, men man kan ju ändå kika lite, inte sant?
Snön knastrade under skorna och solens strålar fick det gnistra från de små istapparna på trädens grenar. Det var nästan alltid tomt här på kyrkogården vid den här tiden på dagen så jag kunde prata ostört med Herrow som vandrade ljudlöst vid min sida.
“Hur går tankarna?” Liemannen stannade vid en gravsten och rättade till en lykta som tippat omkull i snön. “Vill du låta din kropp bli till näring i jorden eller vill du kremeras?”
Jag fnissade åt Herrow’s sätt att gå rakt på sak utan krusiduller, en av många saker jag uppskattade hos honom.
“Det är just frågan. En klassisk grav med kista och allt har så mycket historia och tradition. Att få ge något tillbaka till naturen vore ytterligare en bonus.” Min blick svepte över raderna med gravstenar. Att välja modell och text skulle bli en utmaning i sig. Eller så får det helt enkelt bli ett beslut för mina efterlevande.
Vi gick vidare längs den snötäckta grusgången.
“Fast det är något lockande med kremering också, på sitt sätt.” tänkte jag högt. Herrow var ofta ett bra bollplank som inte dömde eller tog över med sina egna åsikter.
“Flera kulturer ser eld som något renande och nästan gudomligt vid en begravning. För att inte tala om hur det passar någon som säkert har vikingar långt bak i släkten.” Herrow gav mig en lekfull knuff i sidan.
“Äsch, du vet att det där med vikingabegravning och brinnande skepp är hittepå från Hollywood. Men att spridas genom luften tillsammans med röken och få min aska begravd, det vore lite som det bästa av två världar. Både att vara begravd här och spridas överallt på samma gång.”
Jag stannade vid gräsmattan där kyrkogården hade sin askgravplats.
“Som ett eget litet krypin i jorden.” Döden nickade mot de små gravmarkörerna i metall.
Det fick mig att le. Bara han kan få en gravplats att låta så mysig.
Det rasslade till i ett av träden vid minneslunden. En ekorre for ner längs stammen och sprang över snötäcket.
Minneslunden var en av mina favoritplatser på den här kyrkogården. Det fanns en liten damm i mitten av den, omgiven av rabatter där det blommade i regnbågens alla färger under sommaren.
Jag borstade bort snön från en av bänkarna och satte mig. Herrow lutade lien mot ryggstödet och satte sig intill mig.
“Kanske inte ska ha en egen grav ändå. Tänk att begravas eller spridas här och bara få bli ett med myllret av andra som redan vilar här. Världens bästa kollektivboende där vi aldrig behöver bråka om vems tur det är att diska eller dammsuga.” Det fick Herrow att skratta.
“Det är ofta viktigt för er människor att vara en egen individ i livet, du känner inte så för din gravplats?”
“Näe, det känns mer som att jag kommer tillbaka till det jag var innan jag föddes. Sen kanske det är en del av jorden,” jag skrapade med kängan i snön, “eller en del av stjärnorna.” jag kisade upp mot solen som fortfarande fick kämpa för att värma.
Herrow tog min hand i sin. Genom min stickade tumvante kände jag konturen av hans beniga fingrar.
“Om du inte har en stark egen önskan kanske dina anhöriga har egna önskemål om vilken typ av gravplats de skulle vilja besöka, om någon alls?”
“De vill sällan prata om döden men jag ska fråga.” nickade jag och bet mig i läppen. När jag än tog upp ämnet så var det “fel” tillfälle, enligt dem.
“Tills dess så skadar det inte att titta. Kanske hittar du ditt föralltid-hem i jorden.” tröstade Herrow och lutade sig tillbaka och såg ut att njuta av solskenet.