På söndag firas den internationella kvinnodagen och jag vill passa på att hylla en av mina kvinnliga idoler och förebilder: Caitlin Doughty.
Caitlin är en av världens mest kända begravningsentreprenörer som inte bara har hjälpt otaliga familjer att ta farväl av anhöriga vid begravningar i Los Angeles, hon har också en YouTube-kanal med 2+ miljoner prenumeranter, publicerat ett flertal böcker och föreläst över hela världen där hon utbildar, förklarar och debatterar döden och döendet.
Caitlin var också med och myntade begreppet ‘dödspositiv’ och grundade föreningen ‘The Order of the Good Death’. Du kan läsa mer om vad begreppet dödspositiv betyder HÄR.
Bild: Utlånad av The Order of the Good Death
“Döden – låt oss prata om den”
Jag minns första gången en av Caitlins videor dök upp i mitt YouTube-flöde 2017.
Det var en video från serien “Ask a Mortician” där tittarna kunde skicka in frågor som Cailin svarade på. I det här fallet handlade det om hur man håller den avlidnes mun stängd.
Vetgirig som jag är så klickade jag givetvis på videon. Här fanns svaret på en fråga jag inte ens visste att jag funderade på!
Jag föll direkt för hur Caitlin förklarade och demonstrerade utan att varken sanera eller överdramatisera proceduren. “Så här fungerar det.”, varken mer eller mindre.
Efter den videon klickade jag in på hennes kanal och tittade igenom allt hon postat.
Stolt dödspositiv ‘deathling’ och medlem av ‘The Order’
Caitlin pratade inte bara om det förbjudna, svarade inte bara på frågorna man inte vågar ställa, hon beredde plats för ett community där det uppmuntras att vara nyfiken och tillåtet att prata om det som många ryggar för.
När jag hittade den dödspositiva rörelsen var det som att hitta en oas i öknen.
Jag var inte ensam om att tycka att det är naturligt att prata om döden.
Vi är hundratusentals världen över – och blir bara fler och fler!
För mig är det självklart att stödja arbetet som ‘The Order’ gör för att sprida kunskap och information både om sina egna rättigheter och friheter när det gäller ens egen död och begravning. Föreningen blir också en kraftsamling av likasinnade, vilka tillsammans belyser de brister som finns inom den västerländska begravningsindustrin.
Ett hjärta av guld och ballar av stål
Ytterligare en sak jag beundrar hos Caitlin är hennes passion, driv och mod.
Hon backar inte för att stöta sig med den (mansdominerade) amerikanska begravningsbranschen som har normaliserat kostsamma, ibland helt överflödiga, rutiner och ingrepp som kostar de efterlevande hutlösa summor pengar.
Viktigt att poängtera att Caitlin aldrig utmålar sig själv som ett offer. Tvärtom går hon rak i ryggen och bär med stolthet arvet efter alla de kvinnor före henne som burit en stor del av ansvaret för begravning och sorgearbetet inom familjen innan det hela togs över av männen och industrialiserades till det som vi idag ser som det normala.
Dödskultur i dåtid, nutid och framtid
Caitlin är allt annat än en bakåtsträvare – även om hon är något av en historienörd – hon följer med spänning och stort intresse de nya innovativa sätt vi kan lägga våra anhöriga till sista vilan som både ger den döde värdighet, ett fint avslut för de efterlevande och är snällt mot både miljö och natur.
Med stor nyfikenhet och ödmjukhet utforskar och delar hon med sig av andra länders dödskultur och begravningsritualer från både dåtid och nutid.
Inte sällan blir människorna som hon intervjuar lika fascinerade (och ibland förskräckta) när hon berättar om de moderna amerikanska traditionerna.
Ett community, en passion och ett nytt yrke
Hade det inte varit för Caitlin så hade jag inte hittat begreppet ‘dödspositiv’, jag hade troligen inte vågat utforska och utveckla min passion för döden och dödskultur, och jag hade definitivt inte börjat en utbildning som öppnar dörren för en ny yrkesbana som samtalsstöd för människor i sorg och kris.
Smått ironiskt att det var en video om hur man håller den dödes mun stängd så hjälpte mig att hitta min egen röst. Ibland är livet lika märkligt och förutsägbart som döden.
Tack för allt du gjort för oss dödliga Caitlin! 🖤
Jag kan knappt vänta på vad som kommer härnäst.
Länkar:
Caitlin: https://caitlindoughty.com/
The Order: https://www.orderofthegooddeath.com/
YouTube: https://www.youtube.com/@AskAMortician
X / Twitter: twitter.com/TheGoodDeath
Instagram: instagram.com/thegooddeath
Känner du till Caitlin Doughty och hennes arbete?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Coffinfolk’s hjärta”
Berättad av Quinley
Den här dagen hade varit konstig. Konstig till och med för att vara Coffinfolk.
Så fort telefonen ringde eller ett bud kom med en leverans så rusade Harley fram för att ta över vad som annars brukade vara något jag gjorde. Var inte Harley snabb nog så flög Herrow iväg och hämtade honom.
Mina ögon smalnade till tunna springor när jag blängde på Harley som än en gång hade trängt sig förbi mig för att ta emot en leverans utanför dörren. Min chef försökte se oskyldig ut men hans ansikte hade i stort sett undertexter. Något var på gång och min nyfikenhet höll på att göra mig tokig.
Herrow var inte till någon hjälp. Till skillnad från Harley hade han ett frustrerande bra pokeransikte och bevarade hemligheter som ingen annan.
Mot slutet av mitt skift hade min nyfikenhet gått över till en gnagande oro. Hade jag gjort något fel? Skulle jag få sparken och Harley bara letade efter rätt tillfälle att säga det? Fast han brukade aldrig ha svårt att säga vad han tyckte och tänkte…
Klumpen av oro i magen kändes nu som ett bowlingklot.
Efter ännu ett telefonsamtal försvann Harley ut genom ytterdörren. Jag såg mig omkring i lokalen från min plats bakom disken. Som jag kommer sakna det här stället om jag inte får jobba kvar längre.
Jag hörde hur Harley ropade på Herrow. Sekunder senare swishade de förbi mig. Hade jag inte haft så ont i magen så hade jag skrattat gott åt hur Herrow lyfte Harley som ett övervuxet barn i sina armar.
“Inget att se här!” ropade Harley i förbifarten. Jag hann bara få en skymt av att ett platt paket han hade i famnen innan de båda försvann in på Harleys kontor.
Mitt skift var slut och jag släpade mig bort till kontoret för att säga hejdå. Innan jag knackade på dörren drog jag ett djupt andetag och försökte stålsätta mig för det besked som skulle komma.
“Jag– Jag går hem nu.” Det knöt sig i halsen och tårar brände bakom ögonen.
Harley stängde sin laptop och snurrade på stolen.
“Åh, är klockan så mycket redan? Herrow, vill du gå och låsa dörren.” Harley sneglade på mig. “Vi passar på att stänga lite tidigare idag.” Han nickade mot stolen där Herrow nyss satt. “Sitt. Det är något jag vill säga.”
Jag bet mig i läppen medan jag satte mig. Nu kommer det. Jag blinkade bort ett par tårar innan de hann falla.
“Mhm..?” var allt jag fick fram. Harley lutade sig fram och vilade armbågarna på sina knän.
“Jag vill att du ska veta hur uppskattad du är här. Vad du betyder för Coffinfolk.” Vid min sida kände jag Herrows kåpa fladdra till när han som så ofta vilade sin beniga hand på min axel.
“Tack, men… Jag trodde…” Jag vred händerna i knät. ”Vill du ha mig kvar här?”
Harley skrattade till och såg förvånat på mig. Han tog mina händer i sina.
“Klart jag vill! Du är det här ställets hjärta, Quinley!”
“Men–” snörvlade jag fram och började gråta av lättnad. Harley fångade in mig i en kram.
“Hjärtat… Coffinfolk skulle kännas så dött utan dig.”
“Bokstavligen” skrattade Herrow och strök mig över ryggen.
Något rasslade och prasslade. När jag tittade upp stod Herrow och packade upp något från det där platta paketet som det var sånt hemlighetsmakeri omkring.
Det var tur att Harley stöttade upp mig annars hade jag ramlat i golvet när jag såg vad det var.
Liemannen höll upp en tavla av honom och mig, sittandes i Herrows favoritsoffa på caféet. Herrow som vanligt tillbakalutad med sin kopp med svart kaffe och jag såg ut att vara mitt uppe i att babbla om något nytt fascinerande… säkert döden-relaterat. Utan att titta efter signaturen visste jag precis vem som målat den; Dany Darkly. En konstnär Harley älskar.
“Åh, den är så fin!” pep jag fram. “Men varför är du inte med?” jag tittade upp på Harley.
“Haha, min plats är i bakgrunden. Jag håller i rummet men det är er två som Coffinfolk handlar om.” Harley pekade mot tavlan. “Relationen och samtalet mellan Döden och Livet.”
Harley bjöd på chokladtårta, min favorit. Han hade visst lyckats smuggla in den också utan att jag såg det. När de andra berättade om hur mycket gästerna uppskattade mig som cafévärd började jag gråta igen. Liemannen torkade mina tårar med sin kåpa. Något jag gissar att han gjort många gånger under sin existens.
Varje gång jag tittade på tavlan som nu hängde på väggen la jag märke till nya detaljer.
Lite som med döden, det finns alltid något nytt att upptäcka.
På tal om Döden så följde han min blick och studerade målningen han också.
“Är det där vad ni människor menar med att en bild kan säga mer än tusen ord?”
“Haha, det där är nog den enda versionen av mig som kan hålla tyst.”
“Nejnej, hon pratar. Man måste bara lyssna med ögonen.” Herrow klappade mig på axeln. “Den dag jag aldrig hör din röst igen kommer att vara en sorglig dag. Prata med mig så ofta och mycket du vill.”
“Var försiktig med vad du önskar dig, Herrow.” skrattade Harley.
“Det är tur för dig att jag trivs här.” morrade jag med ett leende.
“Oh ja, jag är tacksam för det varje dag.”