Transi, även kallade cadaver tombs eller cadaver monuments var ett sätt att smycka gravplatsen med en skulptur som skiljde sig avsevärt från den typen av gravskulpturer som vi idag är vana vid att se på kyrkogårdar eller i gravvalv.
Istället för en avbildning av personen som vilar fridfullt är det en skulptur av den avlidnes ruttnande lik eller skelett. Det var både en grafisk påminnelse om livets bräcklighet och människokroppens förgänglighet, och en mer skrämmande påminnelse om vad som väntade efter döden: skärseldens plågor.
Bild: René de Chalon, skulpterad av Ligier Richier (1544-1557)
Bilden av Döden i medeltidens Europa
En sak var säker – döden var aldrig långt borta.
Ett litet sår kunde leda till en infektion som kostade livet. En ny mystisk sjukdom kunde blossa upp från ingenstans, svepa över kontinenten och skörda miljontals liv.
Efter Digerdöden (1347-1351) som utplånade någonstans mellan 30-60% av Europas befolkning var Döden mer en gestalt än bara ett öde eller straff utdelat av en gud eller väsen från folktron.
Konstformen Danse Macabre (Dödens dans) spreds i Europa genom kyrkomålningar, manuskript och litteratur. Det visar hur Döden (oftast som skelett, ibland med lie, ibland utan) dansar med människor från alla samhällsklasser – från påvar och kungar till bönder och barn – och påminner om att döden inte gör någon skillnad på folk.
Döden dömer inte – den hämtar, oavsett rikedom, fromhet eller makt.
Gränsen mellan de levande och döda var suddig
Även efter att personen avlidit trodde man att kroppen hade en viss grad av medvetande kvar. Under det första året efter begravningen, eller tills all mjukvävnad brutits ned, kunde kroppen fortfarande känna vad själen upplevde i efterlivet.
Eftersom kunskaperna om människokroppen var begränsade så hände det också att “döda” vaknade till liv igen. Ibland innan de hann läggas i kistan, ibland efter sin begravning!
Ett exempel är Margorie McCall, känd som kvinnan som begravdes två gånger.
Efter att hon blivit begravd första gången vaknade hon till liv när ett par gravplundrare var på väg att klippa av hennes finger för att stjäla en ring hon blivit begravd med. Man kan undra vem av dem som fick den största chocken?
Det sägs att hennes make, som själv var läkare, dog av chock när hon klev in genom ytterdörren.
Margorie gifte om sig och fick flera barn innan hon avled och vart begravd en andra gång. På hennes gravsten finns texten: “Levde en gång, begraven två gånger”.
Transi var för de rika och inflytelserika
Att beställa en transi-skulptur var en dyr historia som tog upp mycket plats på kyrkogården eller inne i kyrkan. Med andra ord var det bara något som de rika eller inflytelserika, till exempel högt uppsatta inom den katolska kyrkan, kunde unna sig eller hade äran att tilldelas ett makabert konstverk.
John Fitzalan, 7:e earlen av Arundel, 4:e baron Maltravers, slog på stort och beställde en skulptur av sig själv som avliden (men fortfarande intakt) och som utmärglat lik. Det måste ha varit en omvälvande upplevelse att se sig själv avbildad på det sättet.
Bild: John Fitzalan, 7th Earl of Arundel, 4th Baron Maltravers
Fitzalan Chapel, Arundel Castle, Sussex, England
Böner för själarna i skärselden
Inom den katolska tron passerar den avlidnes själ genom skärselden, där man renas från sina synder innan man får komma in till Himmelriket. Denna process är väldigt plågsam, och som jag nämnde tidigare så trodde man under medeltiden att liket hade en skärva medvetande kvar, därför avbildades många transi-skulpturer med plågade uttryck i ansiktet.
En del transi har en dikt eller vers skriven för den som besöker graven, ofta något i stilen:
Remember me as you pass by
As you are now, so once was I
As I am now, so you must be
Prepare for death and pray for me
En påminnelse om att vi alla kommer att möta döden och en uppmuntran att be för personen som vilar i graven. Bönerna hjälpte själen att passera skärselden snabbare, så det var inte en helt osjälvisk handling att påminna människor om vilket öde som väntade dem.
Den makabra konstformen mötte sin egen död
Efter Reformationen försvann i stort sett all efterfrågan på transi-skulpturer då reformerade länder inte längre trodde på skärselden efter döden. Man kom till Himmelen eller Helvetet beroende på hur man levt sitt liv.
Konstformer kommer och går, men Döden består.
Döden började nu mer och mer likna den klassiska lieman de flesta av oss känner till idag med sin svarta kåpa och trogna lie vid sin sida.
Jag tycker att transi är otroligt vackra på sitt eget makabra vis, men jag är också fascinerad av memento mori-konst överlag.
Min favorit (vadå, har inte alla en favorit-transi?) är René de Chalon, skulpterad av Ligier Richier (1544-1557) som nu står i St. Étienne-kyrkan, Bar-le-Duc, Frankrike. Från början höll skulpturen i René de Chalon balsamerade hjärta vilket jag tycker tar det hela till nya höjder, men av förståeliga skäl så är det bara skulpturen som finns att beskåda idag. Här finns en länk till en YouTube Short som visar upp skulpturen:
https://www.youtube.com/shorts/aJZ0r5MsWQI
Vad tycker du om transi – konst eller mardröm?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“En transi bland tekopparna”
Berättad av Quinley
Här på caféet får vi ibland förfrågningar från våra gäster, det vanligaste är att ett litet sällskap vill samlas här för att dricka en kopp kaffe efter en begravning eller hålla en egen minnesstund på den avlidnes dödsdag. Ett par gånger har vi haft födelsedagskalas här och en gång en borgerlig vigsel!
Vera hade en helt annan typ av fråga.
Hon hyr en plats i en keramikstudio som ligger i samma gränd som Coffinfolk, där hon trivs väldigt bra men som Vera beskrev det: “Alla uppskattar inte att hitta ett ruttnande lik bland tekopparna.” Så vissa skapelser får ta form hos oss istället.
Många av de andra gästerna som kom och gick under Veras besök var nyfikna på hennes arbete där hon satt i sitt hörn och skapade. Det var så fascinerande att se hur hon förvandlade en oformlig klump med lera till delar av ett skelett med så mycket detaljer fast de var i sån liten skala. Jag hade aldrig hört talas om transi-skulpturer innan Vera berättade om deras historia och symbolik.
Herrow var alltid lika intresserad av människors kreativitet när det kom till döden så han ställde mer än gärna upp som modell när Vera ville studera de många små benen i hans hand. De krävdes ett par försök men till slut blev hon nöjd med de pyttesmå benen som hon försiktigt la på plats på brickan intill sig.
“Jag förstår inte hur skulptörerna fick till det här i sten. En fördel med lera är att man kan börja om när det blir fel. Sten har inte alls såna felmarginaler.” mumlade Vera medan hon försiktigt la ännu ett fingerben tillrätta.
“Lera kanske är mer förlåtande, men det kräver sin beskärda del av kunskap och skicklighet också.” flikade Herrow in och tog en klunk från sin kaffekopp.
“För att inte tala om tur när det är dags att bränna…” fnissade Vera och föste en mossgrön hårslinga bakom örat.
När Vera inte var här och jobbade på sitt verk så förvarade vi hennes skyddsling inne på Harleys kontor. Veras plan var att göra en liten serie av transi-skulpturer och jag hoppades att hon ville visa upp dem här hos oss sen. Här på Coffinfolk välkomnar vi ruttnande lik bland tekopparna – åtminstone i transi-format! Jag har verkligen ett underbart, märkligt jobb… Haha!
Nästa gång jag skymtade Veras gröna kalufs där borta i hennes kreativa hörna satt hon med rynkade ögonbryn och scrollade på mobilen medan hennes andra hand tryckte mot hennes nedre revben.
“Har du ont?”
“Hm? Åh, nejdå. Research.” Vera höll upp mobilen. På skärmen så jag en inzoomad bild av en bröstkorg på ett skelett. “Jag hittar ingen vettig bild från rätt vinkel… Är det bara såna som jag som undrar hur bröstkorgen ser ut från insidan?” Vera skrattade uppgivet och la ner mobilen på kistlocket.
“Har du frågat Herrow?” Jag pekade med tummen över axeln mot liemannen som just uppenbarat sig bakom mig. Veras blick flackade mellan mig och Herrow.
“Kan jag det…?” viskade hon som om Herrow inte kunde höra henne lika tydligt ändå.
“Givetvis! Quinley, håll den här är du snäll.” Herrow räckte över sin lie till mig. “Och den här.” Herrow draperade sin svarta kåpa runt mina axlar. Tyget doftade örter och gamla böcker. Jag drog det svarta tyget tätare om mig och lutade mig mot den stadiga lien på samma sätt som Herrow brukade göra. Tänk att det kunde kännas så tryggt, nästan mysigt att agera klädhängare åt Döden. Min tillvaro är helt klart lika märkligt underbar som mitt jobb.
Med ett mjukt klickande gick Herrow bort till Vera och sträckte ut sig på golvet så hon kunde se insidan av hans ihåliga bröstkorg.
Av ren reflex plockade Vera upp sin mobil och tog en bild som referens. När hon bläddrade fram den syntes bara caféets slitna trägolv.
“Ta din tid, jag har ingen brådska.” skrockade Herrow och gjorde sin version av en blinkning. “Så länge Quinley kan förse mig med kaffe, vill säga?”
“Till eder tjänst, Herr Döden.” jag gjorde en överdramatisk bugning och hämtade den efterfrågade koppen med svart kaffe.
När jag kom tillbaka verkade chocken ha lagt sig och Veras flinka fingrar formade de första bågarna av revben.
“Jag förstår att det här inte är för alla men det är något så vackert med den mänskliga kroppen, även när den är… ehm…” Vera tystnade.
“Operfekt?”
“Mm, precis. Jag menar, de är så fint med de skulpturer vi ser idag vid gravar, men det är något med transi som är så djupt mänskligt och avskalat. Bokstavligen. Om något så är väl döden just ett bevis för att något har levt, har existerat? Att vi är en del av ett kretslopp som påminner om att leva när vi lever. Innan vi fortsätter att existera i annan form.”
“Innan vi blir till minnen?”
Vera nickade medan hon försiktigt fäste tunna remsor av lera som liknade vävnad som fortfarande täckte delar av skulpturens förmultnade kropp.
“Som du är nu, så var en gång jag” Herrow såg på mig med sina tomma ögonhålor,
“Som jag är nu, så skall du bli” Han vände sig till Vera,
“Var redo för döden och följ mig.” Liemannen satte sig långsamt upp.
“Följ dig, till… efterlivet?” viskade Vera och såg på sin nästan färdiga skulptur.
“Så småningom. Just nu – ugnen. Det finns nybakade muffins.”