Vad händer när vi slutar tysta den som viskar om döden och istället börjar prata öppet om den?
Dödspositivitet handlar inte om att fira döden, utan om att förstå den, ge den en naturlig plats i våra samtal, i vår kultur och i vårt samhälle.
Genom att prata öppet, nyfiket och respektfullt om livets slut kan vi minska på både stigmat och rädslan för döden och leva lite friare medan vi fortfarande kan.
Bild: Design av Erin Hancox (erinhanx)
Dödspositiv är mer än att bara acceptera döden
Att acceptera döden handlar ofta om ett inre ställningstagande, att erkänna att döden är en naturlig och oundviklig del av livet.
Dödspositivitet går ett steg längre.
Att vara dödspositiv innebär att aktivt våga prata om döden, utforska den, förstå den och ge den utrymme i samtal, kultur och vardag.
Det handlar inte om att fira döden, utan om att minska rädslan och stigmat kring den, för att kunna leva mer medvetet, öppet och medkännande.
Man kan säga att acceptans är tyst, medan dödspositivitet är samtal.
Den ena säger: “Jag vet att jag ska dö.”
Den andra frågar: “Vad betyder det för hur jag lever idag?”
Vad dödspositivitet INTE är
Dödspositivitet handlar inte om att hylla, fira, romantisera eller förminska döden – eller sorgen.
Du kan vara dödspositiv och ändå känna rädsla inför din egen eller en närståendes dödlighet. Att få stöd i att våga möta den rädslan, genom samtal och folkbildning, är en hjärtefråga för mig och många andra inom det dödspositiva communityt.
Det finns inget rätt eller fel sätt att se på döden eller vad som händer efteråt.
Dödspositivitet är mer en livsfilosofi än en åsikt, fristående från religion och politik.
Dödspositiva människor finns i alla former och åldrar. Vi är ingen homogen grupp, men vi delar samma vilja att förändra hur samhället, kulturen och samtalen förhåller sig till döden.
Det är det som gör oss dödspositiva – inte vår klädstil, musiksmak eller bakgrund.
‘Positivitet’ och lättsamhet i sorgens allvar
Att vara dödspositiv handlar inte om att ta lätt på döden, utan om att skapa plats för både allvar och lättnad.
Att kunna tala om tunga saker på ett öppet, nyfiket och ibland humoristiskt sätt kan sänka tröskeln för fler att våga delta i samtalet.
Humor kan vara ett sätt att hitta trygghet och gemenskap – även i livets mörkaste stunder.
Det kräver lyhördhet, men ibland är det just skrattet som hjälper oss att hämta andan och samla kraft.
Den dödspositiva rörelsen
Den dödspositiva rörelsen växte fram ur den internationella Death Positive Movement, startad av den amerikanska begravningsentreprenören, författaren och YouTubern Caitlin Doughty tillsammans med organisationen The Order of the Good Death.
Rörelsen uppmuntrar till öppna, ärliga samtal om döden – i hemmet, i kulturen och i samhället. Den vill skapa mer transparens, valfrihet och förståelse kring allt som rör livets slut, och utmana den tystnad som ofta omger döden i västerländska samhällen.
Intresset för den dödspositiva rörelsen växer världen över – genom samtal, bloggar, poddar, konst, forskning och begravningsverksamhet med samma mål: att göra döden mindre skrämmande och mer mänsklig.
Jag har själv varit medlem i The Order of the Good Death i flera år och är ett stort fan av Caitlin Doughty.
Med hjälp av Coffinfolk Café och karaktärerna Quinley & Herrow hoppas jag väcka nyfikenhet för den dödspositiva rörelsen – eller åtminstone göra det lite lättare att närma sig ämnen och frågor som berör döden och finna tröst i sorgen.
Kände du till begreppet dödspositiv och den dödspositiva rörelsen? Ser du dig själv som dödspositiv?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Samtal om döden som förändrar livet”
Berättad av Quinley
Klockan ovanför ytterdörren plingade till – men ingen kom in. Det här var tredje gången de senaste tio minuterna som någon ångrat sig på tröskeln.
Jag såg frågande på Harley som svarade med en axelryckning.
Pallen skrapade mot trägolvet när jag reste mig upp från min plats bakom kassadisken.
“Jag tror jag ska ta och sopa undan löven här utanför.”
Harley’s fniss hintade om att min nyfikenhet inte var så väl gömd som jag hoppades. Nåväl, beväpnad med min dåliga ursäkt och kvasten som stod intill dörren kikade jag ut i den sömniga gränden vart caféet låg undangömt.
Som jag misstänkte stod där en vilsen själ och skruvade på sig. Jag hälsade glatt medan jag började svepa ihop de enstaka löven som hade hunnit falla ner på gatstenarna.
Kvinnan harklade sig och kom ett par steg närmare.
“Ursäkta, jobbar du här?”
“Japp!”
“Ehm, stämmer det att man-” hon svalde hårt och lutade sig närmare som om hon delade med sig av en hemlighet “Stämmer det att man får prata om döden här?”
“Ja, absolut! Här kan du både prata om döden och med Döden om du vill.” som på en given signal hörde jag Harley’s skratt inifrån caféet. Säkert Herrow som drog ett av sina dåliga dad jokes. “…och det behöver inte alltid vara gravallvarligt.” fnissade jag.
Kvinnans blick flackade mellan mig och ytterdörren.
“Jag har letat efter andra dödspositiva att träffa utanför internet men det känns som folk stämplar en som galen innan man ens hinner förklara sig. De hör ordet ‘dödspositiv’ och tror att jag jublar åt andras död eller längtar efter min egen.”
Jag nickade medan jag lyssnade. Jag förstod precis vad hon menade. Innan jag träffade Herrow och sen hittade min plats här på Coffinfolk tillsammans med Harley hade jag suttit i samma sits.
“Här kan du känna dig trygg att prata fritt. Folk kommer hit för att prata, lyssna eller ställa frågor utan att döma. Vill du sitta för dig själv med dina tankar finns det plats för det också förstås.”
Den tunga trädörren knarrade på sina gångjärn och den lilla klockan plingade ännu en gång när vi klev över tröskeln.
“Titta vad jag hittade!” Jag log brett mot Harley medan jag ställde ifrån mig kvasten på sin plats.
“Välkommen.” Harley skakade hennes hand och frågade vad vår nya gäst ville ha att dricka.
“Kaffe, tack. Svart.” Hennes röst var fortfarande inte mer än en viskning.
“En kaffedrickare helt efter min egen smak, hör jag.” skrockade Herrow från sin plats i soffan. Han lyfte sin egen kopp med svart kaffe i en benig hand och nickade mot nykomlingen.
Hon flämtade till och följde Liemannens rörelser med uppspärrade ögon.
Harley kom med två koppar i händerna.
“Oroa dig inte, han håller sig på avstånd tills du är redo att hälsa.” Harley stannade till. “Såvida du inte faller död ner, vill säga.” Lite svart humor verkade bryta hennes trans och fick henne till och med att fnissa.
Harley eskorterade oss till ett bord vart Rosie, som också gick under smeknamnet “Den glada änkan”, satt och löste korsord. Rosie’s varma personlighet och smittsamma leende kunde få vem som helst att slappna av. Hon såg upp från tidningen och tog av sig glasögonen när Harley ställde ner våra koppar på bordet.
“Det här är–?” Harley såg ursäktande på kvinnan vid min sida.
“Mia.” svarade hon tyst.
“Mia är ny här.” Harley hann inte säga mer innan Rosie tog över.
“Åh, så trevligt med ännu ett nytt ansikte. Kom, sitt, kaffet kallnar.” Rosie klappade på stolen intill sig. Mia hängde av sig kappan och satte sig till rätta.
Harley och jag bytte ett leende när han gick tillbaka till kassadisken och jag satt mig på en av de andra lediga stolarna vid bordet.
“Det måste låta så dumt att jag är här just för att prata om döden, när jag är så rädd för den.” Mia såg ner i sin kopp. Rosie klappade hennes hand.
“Struntprat! Jag klarade inte av att vara i samma rum som honom i början. Igår satt vi vid samma bord, tillsammans med vår kära Quinley.” Rosie gav mig ett sånt där leende som fick hjärtat att smälta.
“Att vara dödspositiv betyder inte att man måste vara orädd, speciellt inte inför något så stort och okänt som döden. Det viktiga är att du är villig att möta den rädslan.” fyllde jag i.
“Jag måste erkänna att han kan vara riktigt rolig ibland.” fnissade Rosie och tog en klunk från sin kopp. Jag tänkte på Herrow’s dräpande skämt om sig själv och började fnissa jag också.
Vartefter tiden gick märktes en tydlig förändring hos Mia. Hon satt rakare i ryggen, hennes röst var inte längre en tyst viskning. När hon ivrigt förklarade något pratade hon lika mycket med händerna som med sina ord, precis som jag. Hon hade ett lika härligt, klingande skratt som Rosie. Mia verkade ha hittat sin röst igen.