Föreställ dig att komma till en begravning och där få ett glas vin och en liten karamell vackert inslagen med ett makabert motiv i handen – det var en given tradition här i Sverige för knappt hundra år sedan.
I mitten av 1800-talet när socker var en lyxvara här i Sverige, växte en tradition fram där man delade ut små minnessaker i form av hårda sockergodisar till gästerna under stora livshändelser, som dop, bröllop och så även begravning.
Bild: Svensk begravningskonfekt från samlingarna hos Nordiska Museet.
Fotat av Karolina Kristensson / Nordiska Museet
Söta minnessaker för den sörjande överklassen
Innan begravningsceremonin började delades det ut vin och små sötsaker till gästerna.
Godisbitarna var inte till för att äta. De sparades som ett minne från den avlidne – och som en påminnelse om att vi alla en dag ska möta döden.
Att äta dessa sötsaker var inte bara något osmakligt och respektlöst rent socialt – godisarna var hårda som sten och vissa tillverkare försökte hålla nere tillverkningskostnaderna genom att tillsätta till exempel kalk eller andra billiga råvaror.
De hårda karamellerna var ofta formade som ett lik, inslaget i kräppapper med fransar.
Svart papper med långa, tunna fransar när en vuxen eller äldre person avlidit och vitt eller ljust papper med korta, breda fransar när ett barn eller ung person gått bort.
Pappret dekorerades sen med en etikett som ofta hade ett makabert motiv som en dödskalle och benknotor, en vy över en gravplats eller en kista. Ibland lade man till en textrad, dikt eller bön.
Trenden sprids och affärerna blomstrar
När socker blev mer tillgängligt och priserna gick ner i slutet av 1800-talet spreds traditionen utanför städerna, ut på landsbygden. Nu hade många fler människor råd att beställa sitt eget ceremoniella godis eller köpa dekorativa etiketter, vilket ledde till att en hel industri inriktad på konfektyr för att minnas stunder för både firande och sorg växte fram.
Affärerna gick så bra att tillverkare reste till Tyskland och Frankrike för att fylla på sina lager av förtryckta papper och etiketter. Detta ledde till ett skifte från de makabra motiven till en mjukare religiös prägel med änglar, kors, helgon, lamm (för avlidna barn), böner och psalmverser.
Sockrets världsherravälde blev traditionens undergång
Vartefter det en gång så exklusiva sockret tappade sin högtidliga status under 1920-1930-talet började också intresset för dessa speciella minnessaker att falna.
Omkring 1960-talet var traditionen i stort sett utdöd.
Idag kan man i stort sett bara hitta dessa unika små minnessaker i bortglömda lådor på vinden hos äldre svenskar eller i samlingar hos museum, som Nordiska museet i Stockholm.
Tycker du denna söta och makabra tradition bör återupplivas?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Söta minnen”
Berättad av Quinley
“Bara en till…” mumlade jag och sträckte ut handen mot skålen på bordet. Det blanka pappret prasslade lätt när det lades till den växande högen av godispapper på bordet intill soffan vart jag låg utsträckt.
“Du har sagt det fyra gånger nu…” skrockade Herrow från soffan intill.
Jag satte mig upp och sköt över skålen med godsaker till liemannen.
“Här, smaka själv så förstår du varför.” fnissade jag. “Det här var mormors favorit: gräddkola.”
“På så vis?” Herrow plockade upp en kola och studerade den som om det färgglada pappret var en gåta att lösa. Jag sneglade på godisskålen. En till. En sista… Nej! Nog med snask. För nu. Jag måste bara hitta något att distrahera mig med.
“Herrow…?” Jag lutade på huvudet och gjorde min vädjan så sockersöt jag bara kunde.
“Haha, jag känner allt igen det där tonläget. Vart ska vi? Vad vill du se?”
Herrow reste sig upp och sträckte sig efter sin lie, redo för avfärd.
“Ehm, vet inte…” Jag ryckte på axlarna samtidigt som min blick drogs mot det frestande godiset igen. “Något som får mig på andra tankar än godis.”
“Jag har en idé. Kom här. Vi behöver inte fara långt men håll i hårt ändå så jag inte tappar bort dig längs tidslinjen.”
Jag reste mig upp och tog ett fast grepp om Herrows fria hand.
Den numera bekanta vindpusten slog mot mitt ansikte när vi lämnade caféet bakom oss och försvann till en annan plats, i en annan tid.
När jag öppnade ögonen igen var vi omgivna av människor i svarta välsydda kostymer och klänningar som lågmält viskade till varandra i det stora rummet. Det doftade av blommor, bivax och någon alkohol, punsch kanske?
Fast jag visste att de här människorna varken kunde höra eller se oss så lutade jag mig ändå närmare Herrow och viskade:
“Vart är vi? När är vi?” Herrow svarade i en mer normal samtalston med sin mjuka, raspiga stämma:
“Låt se, caféet ligger bara ett par kvarter norrut härifrån, fast det kommer inte öppna förrän om en sisådär 120 år. Det här är sent 1800-tal.”
“Aha, det hade jag nästan kunnat gissa på kläd-” en av de finklädda männen längre in i salongen flyttade på sig och gav mig en skymt av den öppna kistan.
“Du behöver inte gå närmare.” Herrow’s hand vilade tryggt på min axel.
“Ingen fara. Jag vill säga farväl, även om det är en främling.”
Det var lika overkligt varje gång att kunna gå igenom ett rum fullt med människor utan minsta motstånd, som om de bara var luft.
Jag stannade till när jag såg en kvinna sittande på en av sofforna. Hon torkade försiktigt bort tårarna medan en av hennes släktingar eller vänner höll hennes fria hand i sin.
“Änkan.” förklarade Herrow.
“Jag önskar att jag kunde ge henne en kram… När man sörjer är det så lätt att känna sig ensam även i ett rum fullt med folk.”
Flera av gästerna höll i små askar, knutna med svarta sidenband. Ett par hade öppnat sina och satt och studerade den lilla gåvan inuti. Det såg ut som en karamell, inslagen i svart papper med långa fransar.
“Begravningskonfekt. En minnessak att spara.”
“Jag trodde vi skulle göra något som hjälpte mig att sluta tänka på godis…?”
“Jag är Döden, jag kan inte utföra mirakel. Men jag kan kanske få dig att tänka på godis på ett annat sätt.” Jag gav Herrow en blick som hade gjort att han behövde sin egen kista om han hade varit mänsklig. Fast han hade helt rätt i det han sa, benranglet…
Vi närmade oss den avlidne mannen som låg i den vackert snidade träkistan, jag svepte håret bakom ryggen och rätade lite extra på mig.
Hans hud hade en lätt grå ton men hans kinder och läppar hade fått lite färg för att ge ett “friskare” intryck. En mörkt röd ros låg under hans händer som vilade korsade över hans bröst. När vi stod så här nära kände jag kylan mot mina ben från isblocket som låg dolt under det draperade tyget för att hålla kistan och kroppen nedkyld.
Jag harklade mig och blinkade bort ett par tårar innan de hann falla.
”Du levde i en tid så långt från min. Men döden – den känner vi alla. Förr eller senare.” Herrow kramade min axel. ”Jag hoppas ditt hjärta fick slå för något du älskade. Vila i frid, främling.”
Vi backade långsamt bort från kistan. Ett glatt tjatter skar genom tystnaden i rummet. Ett litet barn i sin mammas famn verkade vara nyfiken på innehållet i det fina godispappret. Hans mamma hyssjade honom försiktigt och höll minnessaken på säkert avstånd från hans utsträckta små nävar. “Känner med dig, grabben.” tänkte jag för mig själv och lutade mig mot Herrow’s tunna, men stadiga sida.
“Kan vi stanna en stund till?”
“Självklart. Så länge du vill.”
Vi stod kvar i rummet, inte för att tjuvlyssna på gästernas samtal, inte för att stirra på deras gester och kroppsspråk – utan bara för att vara närvarande. Även om de inte visste det.
När vi kom tillbaka till caféet satte jag mig i min soffa igen med en duns.
Jag plockade upp en kola och bytte en blick med Herrow.
“En sista…för femte gången?” frågade Herrow med det där osynliga leendet. “Eller ska du spara den som din egen begravningskonfekt?”
“Mormor sa alltid att de var gjorda för att ätas så varför avstå? Men de där fina begravningskaramellerna gav mig en idé. Varje gång jag äter en sån här kola ska jag tänka på ett minne med mormor.”
“Det var en fin tanke. Har du många minnen av henne?”
“Oh ja!” skrattade jag och stoppade in kolan i munnen samtidigt som jag tänkte tillbaka på när vi var ute i skogen och plockade bär och träffade på en älg. Kolan smakade nu, om möjligt, ännu sötare.