Juni är inte bara en månad fylld av regnbågar, i skuggan av de färggranna festligheterna pågår en annan väldigt viktig kampanj: Men’s Mental Health Awareness Month.
13 juni är den internationella dagen för mäns mentala hälsa.
Jag vill dra mitt eget strå till stacken, men inte med torra fakta, studier och dyster statistik.
Det här inlägget är menat som en varsam uppmuntran och påminnelse om att sorg ser olika ut.
Ibland med tårar, ibland utan. Inget är rätt eller fel.
Sorg går inte att mäta utifrån
Vid en begravning finns det ofta någon som medvetet eller omedvetet noterar hur de andra gästerna uppför sig.
Vem gråter? Vem gråter inte? Vem sörjer tillräckligt? Vem sörjer “rätt”?
Min egen erfarenhet är att det ofta är lite extra fokus på hur männen yttrar sina känslor.
En man som gråter öppet är vek eller omanlig och borde vara stark och sammanbiten.
En man som inte gråter är känslokall och borde vara närvarande och sörja “mer”.
Sorg kan se väldigt olika ut, både från person till person men också från dag till dag.
Sen är tårars vara eller icke vara en rätt så värdelös mall för att mäta någons sorg eller personens karaktär.
Du får gråta – men du måste inte
Washington Irving, farbrorn som skrev en av mina favoritnoveller “Legenden om Sleepy Hollow”, skrev också detta:
”There is a sacredness in tears. They are not the mark of weakness but of power.
They speak more eloquently than 10,000 tongues. They are messengers of overwhelming grief and unspeakable love.”
Jag tycker om det sättet att se på tårar.
Inte för att gråta är det enda sättet att sörja, utan för att det påminner om att tårar inte heller är ett tecken på svaghet.
Om du gråter när någon du älskar dör så är det okej.
Om du inte gråter så är det också okej.
Tårar är inte kärlekens måttstock, men om de kommer, låt dem komma.
Du behöver inte förklara, försvara eller be om ursäkt för dem.
Som jag nämnde i föregående inlägg så är jag transperson. Efter att jag började min hormonbehandling med testosteron gråter jag inte lika ofta vid sorgliga tillfällen, men mina känslor är inte mindre genuina för det.
Även när både ord och tårar saknas så finns ändå saknaden och sorgen där, den har bara en annan kostym än din egen, kanske.
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Att gråta eller inte gråta – det är frågan”
Berättad av Quinley
När ytterdörren stängdes bakom ett glatt sällskap blev det så tyst inne på caféet.
Jag gick bort till den enda gästen som satt kvar ensam vid sitt bord.
“Vill du ha lite mer kaffe?”
“Hm, va? Eh, visst, ja tack.”
Tobbe och jag var i samma ålder men det såg ut som att Tobbe åldrats åtminstone 10 år de senaste veckorna. Sorgen efter hans morbror hade nog slagit hårdare än han hade förväntat sig.
Jag stod kvar ett par sekunder extra för att se om han ville berätta vad han satt och funderade på. Han rörde långsamt om i sin kaffekopp under tystnad.
Så snart jag vände ryggen till tittade han upp.
“Begravningen är imorgon. Visst har du varit på begravningar? Jag menar, du vet hur man gör?”
“Jo, det har jag.” Jag drog ut en av de tomma stolarna och satte mig ner. “Vad är det du undrar över?”
“Det låter säkert dumt men…” Han drog handen genom håret och skruvade på sig.
“Det finns inga dumma frågor. Inte sant, killar?” Jag vände mig mot Harley och Herrow som satt vid ett av borden och limmade ihop en tekanna som hade åkt i golvet tidigare.
“Fråga på. Har vi inte svaret, så tar vi reda på det.” mumlade Harley, koncentrerad på att pussla ihop skärvorna.
“Ska… Borde… Får man gråta? Måste man gråta? Är det otrevligt att inte göra det?”
Jag kände hur mitt hjärta kramades om. Jag hade alltid haft nära till tårar, både när jag var ledsen, glad och arg.
“Det är klart att– Jag menar, du får gråta. Men du måste inte.”
“Men vad förväntar sig folk?”
“Bra fråga…” Mitt torra svar fick både Harley och Herrow att skratta till. Ingen av oss var väl direkt vad folk förväntade sig.
“Jag grät inte på min mosters begravning men det kändes som att mitt hjärta var”, Harley gestikulerade mot skärvorna på bordet, “slaget i spillror. Hade någon kommenterat att jag inte grät så hade jag nog bett dem fokusera på varför vi var där, och det var inte att räkna hur många näsdukar jag behövde.” Harley gav oss en menande blick.
Från en blinkning till en annan satt Herrow i stolen intill mig, vilket fick Tobbe att hoppa till.
“Låt tårarna själva bestämma om de vill falla eller inte.” Herrow klappade på Tobbes arm, “Du behöver inte hålla dem tillbaka eller tvinga fram dem.”
Ett klirrande följdes av en ramsa svordomar från bordet intill oss.
“Det är bäst jag ger Harley en hjälpande hand innan han brister ut i gråt av frustration här.” skrockade Herrow och återvände till sin plats.
“Jag känner med Harley.” viskade Tobbe och tog en klunk kaffe för att dölja sitt leende.
“Ja”, fnissade jag, “ibland är det skönt att få gråta lite och ibland har man inget val. Men allvarligt, det är ingen skam i att gråta eller inte gråta på en begravning eller under sin sorg.” Jag sneglade bort mot tekannan som snart skulle vara hel igen. “Jag hoppas det blir ett fint avsked för din morbror imorgon. Hur många tårar som fälls säger inget om hur saknad han är.”