Jag vill rekommendera ett av mina favoritspel där döden står i fokus: A Mortician’s Tale.
Det är ett lärorikt litet spel för oss som inte bor i USA och ännu viktigare för amerikaner att få lära sig vilka valmöjligheter de faktiskt har när det kommer till både sina anhörigas och sin egen begravning.
Steam beskriver spelet så här:
A Mortician’s Tale tar ungefär en timme att spela. Det är en kort, men djupt meningsfull upplevelse
A Mortician’s Tale är ett berättelsedrivet, dödspositivt spel där du spelar en begravningsentreprenör som driver en begravningsbyrå. Ta rollen som Charlie, en nyexaminerad begravningsdirektör, när hon lär sig grunderna i yrket och branschen. Förbered de avlidnas kroppar (genom balsamering eller kremering), delta i deras begravningar och lyssna på deras anhörigas berättelser, samt interagera med Charlie’s kollegor, kunder och chefer.
A Mortician’s Tale är en informativ, ärlig och ibland humoristisk skildring av den västerländska begravningsbranschens nuvarande tillstånd och framtid.
A Mortician’s Tale utvecklades av indie-spelstudion Laundry Bear Games 2017.
En stor inspiration bakom spelet var den amerikanska begravningsentreprenören, författaren och YouTubern Caitlin Doughty och organisationen The Order of the Good Death.
A Mortician’s Tale kan spelas på Windows, MacOS, iOS
Finns att köpa hos Steam, itch.io, Apple’s App Store och Humble Bundle
Har du spelat A Mortician’s Tale? Vad tyckte du?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Ett litet spel som gör stort intryck”
Berättad av Quinley
Inga spoilers för A Mortician’s Tale!
Den dämpade bakgrundsmusiken spelade i hörlurarna medan jag förberedde den avlidne mannen för sin begravning på skärmen.
“Så där, allt klart. Din familj väntar på dig.“ mumlade jag tyst för mig själv med ett leende och klickade mig vidare i spelet. I tur och ordning lät jag spelkaraktären Charlie lyssna på de anhöriga som samlats för ett sista avsked. Charlie hade ingen egen röst i spelet så jag lånade ut min egen och svarade i hennes ställe.
En bekant doft av enbär, syrén och gamla böcker kittlade mig i näsan. Först tänkte jag att jag var så djupt försjunken i spelet att mina doftminnen spelade mig ett spratt innan jag såg honom i ögonvrån när han ställde fram en stol och satte sig intill mig. Jag drog av mig hörlurarna.
“Hej Herrow.” jag pekade mot datorskärmen “Jag rollspelar som en av dina kollegor ikväll.”
“Jag ser det.” liemannen la ner lien på golvet och satte sig tillrätta “Trivs du?”
“Jo, det är spännande att få se hur det går till i USA, vilka valmöjligheter man har där jämfört med här i Sverige. Att ta hand om kroppen känns fint och att få träffa de anhöriga. Balsameringen tycker jag känns lite…” jag ryckte på axlarna “alla gör sina egna val men jag tycker det är dumt att fylla kroppen med giftiga kemikalier innan den begravs. Jag kan inte se någon mening med det.” Herrow nickade medan han lyssnade.
“Har du blivit frestad att sadla om och söka arbete hos en begravningsbyrå nu?”
Jag skakade på huvudet.
“Nej. Jag skulle inte trivas med affärsbiten av det hela. Jag förstår att de säljer en tjänst och måste ta betalt för sitt arbete men… Nej. Jag stannar på Coffinfolk. Sälja kaffe och bullar är en sak, sätta en prislapp på en begravningsceremoni är en annan.”
“Fortsätt följa din egen moraliska kompass.” hans beniga hand klappade mig på axeln “Den har inte svikit dig så här långt.” Jag flätade in mina fingrar i hans.
Vi spelade vidare tillsammans. Jag hjälpte Charlie att utföra sina uppgifter med noggrannhet och värdighet för den avlidne. Det var förstås omöjligt att göra något fel i spelet men det kändes ändå rätt att ta det hela på allvar.
Spelet öppnade upp för flera intressanta frågor och ställningstaganden när det kom till både den avlidne och de anhörigas önskemål, kommentarer och egna tankar så det kändes fint att ha någon att diskutera med. Om det är någon som är bra på att kunna se saker från olika vinklar så är det Döden själv.
När den sista scenen spelades upp brast det för mig. Jag skrattade och snörvlade i liemannens kåpa medan han höll om mig. Det mjuka, nattsvarta tyget måste ha torkat så många tårar under Herrow’s existens. Hans stilla närvaro var precis vad jag behövde efter en sån här omtumlande spelupplevelse.
“Det låter som att spelets budskap gick fram?” tröstade Herrow och strök handen över mitt hår. Jag nickade och lutade pannan mot hans nyckelben.
“Oh ja.” snörvlade jag högt med ett fniss och rätade på mig “Kan vi spela en gång till?”
“Givetvis. Jag har ett rekord i ’Tales from the Crypt Sweeper’ att försvara!” skrockade Herrow. Jag gav Liemannen en blick och klickade på ’Spela’-knappen.