Vi skrattar när vi egentligen borde gråta.
Vi drar skämt i de mörkaste av stunder – varför?
I valet mellan att falla i bitar och att bekämpa smärta med svärta, så väljer vi att färga vår humor lika svart som sorgen själv. Ibland är ett skratt det enda ljuset vi kan hitta i mörkret.
Bild: Utlånad av serietecknaren TonyBTS2
Att skratta åt det mörka – varför gör vi det?
Försvarsmekanism: att kunna skratta åt något kan bli ett sätt att ventilera ut känslorna istället för att brista ut i gråt eller brusa upp i ilska. Det kan vara ett sätt att distansera sig, ge lite andrum så man hinner ta ett andetag innan man möter de tunga känslorna igen.
Gemenskap: Att skratta tillsammans bygger en känsla av gemenskap – även under hemska eller tragiska omständigheter. Att få andra att skratta kan också lyfta ens eget humör och moral.
Kontroll: Sällan känner vi oss så maktlösa som när vi står inför mötet med en närståendes bortgång, eller vår egen död. Att då kunna hitta något humoristiskt i situationen kan ge en känsla av trygghet, makt eller kontroll.
Avväpnande: Att kunna le eller till och med skratta när man läser eller pratar om så tunga, allvarsamma ämnen som död och sorg kan vara väldigt avväpnande och göra det otäcka mindre skrämmande. Det är därför vi på Coffinfolk försöker väva in lite humor – när det passar. Sen tycker både jag, Harley, och mina karaktärer Quinley och Herrow mycket om just den typen av humor.
Skratta eller gå under – svart humor som överlevnadsstrategi
Redan under medeltiden använde man svart humor för att hantera sorg och hålla humöret uppe genom både personliga förluster och samhällskatastrofer som Digerdöden. I folkvisor möttes mörkret med skämt och inom konsten spreds bilder av Danse Macabre (Dödens dans) där Döden bjöd upp folk i alla åldrar, från alla samhällsklasser till en sista dans för att fira livet.
Sjukvårdspersonal, brandkår, polis, veterinärer, brottmålsadvokater och andra yrkesgrupper som möter livshotande eller tragiska händelser i sitt yrkesliv använder ofta mörk humor för att tackla de psykiska påfrestningarna i sitt dagliga arbete.
Sist men inte minst så har mörk humor också varit en livlina inom det militära. Ju farligare omständigheter, desto råare skämt.
Galghumor – när ett gott skratt inte förlängde livet
“Man vill ju vara fin när man ska gå bort!” sa mannen som skulle hängas och rättade till skjortkragen.
Uttrycket galghumor kommer från de kvicka, ofta makabra skämt och kommentarer som den dödsdömde yttrade om sitt öde inför, eller på väg till sin avrättning. Som nämnts tidigare, troligen ett sätt för personen att värja sig mot paniken, maktlösheten och det ofrånkomliga mötet med döden.
Humor på begravning – skämt för att hedra, skratt för att minnas
Skratt och skämt på begravning kanske inte låter som ett självklart inslag för oss svenskar men det finns flera kulturer och traditioner som betonar (svart) humor lite extra under en begravning. Kanske kan det bli inspiration för dig som vill ha en mörkare humoristisk ton under din egen begravning?
Irland: “The Irish Wake”
Vid traditionella irländska vakor samlas släkt och vänner runt den avlidnes kropp innan begravningen. Man dricker gott, berättar historier och skämtar ofta friskt om den avlidne. Ibland förekommer även små harmlösa practical jokes där man till exempel sätter en pipa i munnen på den döde som i livet aldrig syntes utan sagd pipa hängandes i mungipan.
Det blir ett sätt att balansera upp sorgen, ventilera ut de tunga känslorna med ett gemensamt skratt och att minnas personen som den var i livet – inte bara döden.
USA / Storbritannien / Irland: “Roast-style eulogies”
I mer liberala eller humoristiskt lagda familjer hålls minnestal där man blandar kärleksfulla historier med komiska, pinsamma minnen. Avsikten är förstås fortfarande att hedra, inte håna.
Den avlidne har ibland egna humoristiska önskemål om sin begravningsceremoni, kista, eller som med komikern Spike Milligan – gravstenen. Milligan’s gravsten har efter hans önskemål bl a texten “I told you I was ill” (“Jag sa ju till dig att jag var sjuk”).
Svart humor faller inte alla i smaken – och det är okej. 🖤
Vi som uppskattar den här formen av humor, även under de mörkaste av omständigheter, skojar inte för att håna, förminska eller fly från sorgen. Det är en påminnelse om hur absurt livet (eller döden) kan vara och är ett viktigt verktyg för att kunna uthärda livets mest allvarstyngda stunder.
Att kunna skratta åt döden är inte att ta livet mindre på allvar – tvärtom. Det är att våga möta det ofrånkomliga med ett skratt, för att minnas att vi faktiskt lever här och nu.
Vad har du för relation till svart humor och att kunna skratta åt Döden själv?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Svart kåpa. Svart kaffe. Svart humor.”
Berättad av Quinley
Innan jag mötte Herrow föreställde jag mig Döden som en tystlåten, känslolös figur som plikttroget utförde sitt jobb att eskortera själar vidare till evigheten. Jag trodde inte att han frossade i människors rädsla och sorger, mer att han inte kände eller tänkte mycket om det överhuvudtaget. Tänk så fel jag hade! Herrow är både klok, omtänksam och otroligt rolig! Han har en torr, mörk humor med vilken han gärna driver om sig själv.
Jag har en anteckningsbok vart jag skriver ner hans dråpliga kommentarer. Vem vet, en dag kanske vi fått ihop så många att det kan bli en egen bok.
Här är några av mina favoriter bara från förra veckan:
”Säg vad man vill om mig, men jag är i alla fall lätt i kroppen.”
”Kläder sitter aldrig riktigt rätt på mig… men svart klär oss alla.”
”Det är inte ett stressigt jobb – jag kommer till var och en, förr eller senare.”
”De flesta blir mindre rädda för mig när vi väl pratat en stund. Jag tar en kaffe, vad vill du ha? Jag bjuder.”
”Jag försökte skaffa gymkort. De sa att det inte skulle göra någon skillnad. Tur att jag har en stadig benstomme.”
”Jag är inte slutet. Jag är handen du håller i på vägen dit. Var inte nervös, håll så hårt du vill. Jag faller inte i bitar.”
”Jag är punktlig, det är ni andra som klagar över att jag är tidig.”
”Jag har inga favoriter. Jag möter alla med samma stilla respekt. De som inte försöker slå mig i bitar får dessutom min eviga tacksamhet. 206 ben tar en stund att få på plats igen.”
”Jag ser ut som döden – men jag hoppas jag inte känns som den.”
”Döden är inte farlig. Bara… okänd. Det är därför jag är här. Stans bästa kaffe är en extra bonus.”
”Quinley säger att jag har ett hjärta av guld. Någonstans. Troligen i lådan med borttappade saker.”
”Ingen går ensam. Inte på mitt skift – och jag är alltid i tjänst! Gott sällskap är med andra ord garanterat.”
Herrow’s humor verkade inte bara roa honom själv, jag kunde också se hur gästerna vågade sänka garden och byta ett par ord med Liemannen över en kopp kaffe.
Ibland måste man kunna skämta om något så tungt och allvarligt som livets slut, kanske extra mycket när man är Döden själv.