Halloween, pumpor, maskeradfest och kusligheter.
Alla Helgons Dag, gravljus, minnen och stillhet.
Oavsett om du föredrar att tända pumpalyktor, gravljus, eller både och, så är det här en tid på året för både gemenskap och eftertanke. Två traditioner, olika i ton, men båda med ljuset som symbol mot mörkret. Så varför firar vi dessa högtider så olika?
Halloween – från keltisk skördefest till kristen högtid
Halloween har sina rötter i den 2000 år gamla keltiska högtiden ’Samhain’ som firade det keltiska nyåret, övergången från sommar till vinter, från ljuset till mörkret, från liv till död. Man trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var som allra tunnast denna tid, vilket tillät andar från andra sidan att besöka vår värld. Familjer bjöd då in sina avlidna släktingars andar att delta i festligheterna runt årets stora skördefest.
Folk klädde ut sig i ruskiga kostymer och tände stora bål, lite som våra brasor vid Valborg, för att skydda sig mot och skrämma bort onda andar.
När kristendomen nådde upp till Skottland och Irland blev Samhain klassat som en hednisk, djävulsdyrkande tradition. Precis som med flera andra hedniska högtider, till exempel julen, så skapade man en ny tradition: Allhelgonahelgen.
Namnet Halloween kommer av All Hallowes Eve (Allhelgonaafton), som sen blev Halloween.
Samhain firas än idag. Ett exempel är Samhuinn Fire Festival i Edinburgh, Skottland som arrangeras av Beltane Fire Society. Festivalen är en nutida tolkning av Samhain och firas med en spektakulär föreställning med eld, musik, dans, akrobatik och mytologiska karaktärer. Evenemanget äger rum utomhus och publiken uppmuntras att komma i uppfinningsrika, Halloween-inspirerade kostymer.
Läs mer om Samhuinn Fire Festival: https://beltane.org/about-samhuinn/
“Trick or Treat” (“Bus eller Godis”) – dörrknackningar från medeltiden till idag
Traditionen “Trick or Treat” (“Bus eller Godis”) började under medeltiden i Storbritannien under All Souls’ Day (Alla själars Dag) när fattiga knackade dörr och bad om mat. De fick då en typ av kaka kallad ”soul cake”. Som tack inkluderades givarens avlidna släktingar i den fattiges böner. Barnen klädde ut sig och knackade dörr de också i hopp om att få mat eller en slant. I utbyte kunde de sjunga en sång, läsa poesi eller dra ett par skämt.
Den här traditionen fick sedan ett stort uppsving under 1800-talet när skotska och irländska immigranter tog med sig sina traditioner till USA. Det var också då den fick sin nuvarande form av “Trick or Treat” (“Bus eller Godis”). Först var det dock mest fokus på buset vilket kunde leda till en hel del vandalisering. De styrande i städerna fick ordning på det hela genom att centrera traditionen runt barnen istället.
Pumpalyktan – en gammal tradition i ett nytt land
Under 1600-talet började irländare och skottar karva ut läskiga ansikten i rovor som de ställde i sina fönster för att skrämma bort onda andar, speciellt en vid namn Stingy Jack. Legenden om Stingy Jack berättar om en man som efter sin död inte tilläts komma in i Himmelriket och eftersom han gjort sig ovän med Djävulen fick han heller inte komma till Helvetet. Djävulen dömde istället Jack till att vandra i ett evigt mörker med endast en rova fylld med glödande kol som sitt enda ledljus.
De karvade lyktorna är också kända som Jack-o’-lanterns. Namnet kommer från ”man of the lantern” vilket i sin tur kommer från nightwatchmen, en typ av säkerhetsvakt som med lykta i hand patrullerade stadens gator om natten.
Även denna tradition följde med i utvandringen till USA. I det nya landet hittade man ett överflöd av pumpor lagom till hösten och lät traditionen leva vidare i den nu så ikoniska pumpalyktan.
Halloween i Sverige
Det var först under 1990-talet som Halloween började få fäste i Sverige, tack vare amerikansk populärkultur som film och tv-serier.
I slutet av 1990-talet började flera stora butikskedjor marknadsföra Halloween med dekorationer, godis och såklart – pumpor.
Vid millennieskiftet hade Halloween blivit en mer utbredd tradition bland barnfamiljer och flera företag och nöjesparker började anordna Halloween-event runtom i landet.
Tänd pumpalykta = “Här finns det godis!”
Ett tips till er som vill gå en Bus eller godis-runda eller få besök av godissugna spöken och monster är den oskrivna regeln från USA som många i Sverige tagit efter om den tända lyktan utanför dörren. En tänd pumpalykta eller annat ljus utanför dörren, är en signal att man har godis att bjuda på.
Kolla i er lokala Facebook-grupp om ert bostadsområde har egna regler eller tecken på att man har godis att dela ut. Följ dessa uppmaningar och respektera de som inte vill vara med.
Alla Helgons Dag
Alla helgons dag infaller alltid på en lördag mellan den 31 oktober och 6 november.
Ibland kan denna dag hamna lite i skuggan av Halloween som firas den 31 oktober.
De två högtiderna tussas ofta ihop men är väldigt olika i sitt firande.
Halloween är mer lekfullt med kostymer, fest och dans medan Alla Helgons Dag fokuserar på stillhet, minnen och eftertanke. Man besöker sina nära och käras gravar och fyller kyrkogårdarna med tända gravljus. Kyrkan håller ofta speciella minnesgudstjänster dagen till ära.
Inte konstigt att det kan bli en ordentlig kulturkrock här mellan Halloweens festyra och Alla Helgons stillsamhet.
Vilken högtid eller vilka traditioner du än vill fira så finns det något för alla – eller varför inte hitta på något helt eget? Blanda fritt – det finns inget rätt eller fel.
Det viktigaste är att vi visar hänsyn till våra medmänniskor och respekterar att inte alla delar vår syn på traditionerna eller hur just vi väljer att fira.
Låt det här vara en fin tid på året då vi gläds åt de människor vi har i vårt liv och minns dem som lämnat livet bakom sig. Lys upp höstmörkret med glädje och gemenskap – och lite kusligheter om du gillar det.
Vilken eller vilka av högtiderna firar du? Hur ser ditt firande ut?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Fira det som är, minns det som var”
Berättad av Quinley
De små husen stod tysta längs vägen i kvällsmörkret. Jag gnolade högt för mig själv och sjöng de rader jag snappat upp från visorna. Mitt gaeliska uttal var säkert bedrövligt så det var tur att det bara var jag och Herrow som kunde höra mig. Jag dansade fram medan liemannen lunkade i sin vanliga makliga takt intill mig.
-”Haha, du kanske hade velat stanna ett tag till? Ska vi fara tillbaka igen?”
-”Nej, jag vill se mer!” Jag tittade upp på Herrow med ett brett leende. “Det var så häftigt att se Samhain på riktigt, inte bara våra moderna tolkningar av det. Jag menar, kostymerna, sångerna, glädjen, gemenskapen… maten!” Jag blundade och drog ett djupt andetag som om jag kunde känna de underbara dofterna igen av färska grönsaker och grillat kött. “Offrandet av djur var lite… magstarkt…” jag ryckte på axlarna “men sånt pysslade vi svenskar också med en gång i tiden så, vem är jag att döma.”
I husens fönster stod små ljuslyktor tända. De var för små för att vara pumpor men flera av dem hade liknande, kusliga ansikten utkarvade. Den flammande ljuslågan inuti fick lyktans ögon och mun att se ännu mer avskräckande ut. Känslan av att ljuslyktan följde oss med blicken här ute i mörkret fick mig att rysa.
“Ingen fara.” Herrow vilade sin beniga hand på min axel. “De är till för att skrämma bort onda andar. Vi är bara nyfikna åskådare på besök från en annan tid.”
“Vart… När är vi?”
“Låt se, Skottland. 1600-talet.”
Jag nickade som om svaret inte fick det att snurra till i huvudet på mig. Tidsresor är fantastiska men att få förståndet att vara med på noterna är en annan femma.
Längre bort hördes ett dovt skratt. Ett svagt ljussken lyste upp gatstenarna.
Jag tryckte mig närmare Herrow.
“Är det där Stingy Jack?” viskade jag med ett fast grepp om Herrows kåpa.
“Vill du se efter? Det kanske bara är en harmlös nattvakt?”
“Nej!” väste jag tillbaka “Ta oss till en plats med mer folk igen. Snälla?”
Liemannen flätade in sina tunna fingrar med mina och med en vindpust lämnade vi de öde gatorna bakom oss.
Nu hördes skränande och skratt. Jag öppnade ena ögat. Folk. Mycket folk. Doften av alkohol stack mig i näsan.
Jag släppte mitt dödsgrepp om Herrow och såg mig omkring. En annan stad. En annan tid.
“Välkommen till 1800-talets Boston, USA.”
“Ahh!” Av ren reflex duckade jag när en glasflaska kom flygande och krossades mot husväggen bakom oss. “Vad är det här för fylleslag?!”
“Verkar som att någon inte hade godsaker att bjuda på.” skrockade Herrow och pekade med lien mot husets ytterdörr som nu vart bombarderad av råa ägg.
“Jisses, kanske var tur att det här blev en aktivitet för barnen trots allt…” muttrade jag och blängde på folkhopen som nu rörde sig vidare längs med gatan.
Vi gick vidare i motsatt riktning, vart vi mötte fler sällskap som var ute på Bus eller godis-runda. Den här gruppen hade ett par barn med sig. En pappa bar sin lilla flicka på höften. Tösens sömniga ögon for upp när hon pekade mot Herrow. “Döden!”
Jag stannade så tvärt att Herrow var nära att krocka med mig.
Flickans pappa tittade åt vårt håll och strök henne över håret. “Han är inte farlig, gumman. Det var han som kom och hämtade farmor när hon reste till Himmelen, minns du?” Flickan nickade och stoppade tummen i munnen samtidigt som ögonlocken sjönk ihop igen.
Jag ryckte i Herrows ärm. “Kan hon se dig?”
Herrow skrattade, tog ett varsamt tag om min haka och vred mitt huvud mot andra sidan av gatan. “Aha…” Jag vart nästan lite besviken när jag såg en man i en lång mörk rock med huvan uppdragen och en käpp i handen. “Nåja, nära nog.”
Våra resor och vandrande började kännas i fötterna.
Herrow ville visa mig en sak till innan vi for tillbaka till caféet.
Det första jag hörde var tystnaden. Vi stod utanför en kyrka. En bekant kyrka. Kyrkogården lystes upp av säkert hundratals tända gravljus. Vid en gravsten satt en lika bekant tjej.
“Det är…jag…” Det var en sån overklig känsla att se mig själv utifrån på det här sättet.
Herrow gick tätt intill när vi närmade oss. Hans hand kramade min axel. Vi passerade ljudlöst andra besökare som stod i tystnad eller pratade lågmält intill gravstenarna.
Jag kände hur det hettade i kinderna när vi lyssnade på hur jag satt och pratade med farmor. Det lät som vilket vardagligt samtal som helst och jag väntade mig nästan att höra henne svara.
Efter en stund reste jag mig upp och borstade bort jorden från mina byxor.
“Njut av lugnet nu, farmor. Jag ska träffa tjejerna och kolla på skräckfilm. Om du blir för rastlös här är du alltid välkommen att titta förbi. Happy Halloween!”
Vi stod kvar och följde mig med blicken tills jag försvann bort i mörkret.
“Det här brukade vara en av de få dagar på året då jag inte kände mig konstig som pratade med de döda. En kort tid på året då det kändes tillåtet att prata om döden.” Jag kramade Herrow’s hand. “Jag är så tacksam för att jag fått träffa dig, Harley och alla gästerna på Coffinfolk. Pyntet kommer och går, men Halloween-andan består. På tal om, ska vi fara tillbaka till caféet?”
“Om det är vad du vill?” Herrow lutade sig mot sin lie.
Från ett hjärtslag till ett annat var vi tillbaka inne på caféet. Jag blinkade i eftermiddagssolen som strilade in genom gardinerna. Doften av färsk äppelpaj fick min mage att kurra till.
Harley, min chef och Coffinfolk’s ägare, stod vart vi lämnat honom. Vad som kändes som timmar av frånvaro för mig var bara en sekund för Harley.
“Nå? Hur var det?” Harley gav mig ett snett leende medan han la en filt tillrätta på en av sofforna. Jag stapplade fram till en annan soffa och satte mig med en duns.
“Det var… Omtumlande. Fascinerande. Magiskt!”
Som om han kunde läsa mina tankar kom Harley över med en smörgås på ett fat och en kopp varm choklad.
“Det är ingen keltisk skördefest men det mättar åtminstone.”
Jag mumlade fram ett “Tack!” mellan tuggorna och såg mig omkring i den numera höstklädda lokalen.
Att Harley älskar Halloween är ingen hemlighet så jag var riktigt nyfiken på hur Coffinfolk skulle dekoreras inför höstens högtider och jag vart inte besviken!
I soffor och fåtöljer låg filtar i höstens färger. Borden hade dukar i samma varma färger, levande ljus och små pumpor som vi fick av en lokal pumpaodlare. Hon sa att de inte var snygga nog att sälja men vi älskade dem alla trots deras små skönhetsfel. Fönsterbrädorna hade nu fyllts upp av gästernas egna skapelser; virkade figurer, målade ljus, karvade rovor och pumpor i olika färger och former.
På ett av borden mitt i lokalen stod en skylt med texten: “Reserverat – för dem som lever vidare i våra minnen.”
En av våra gäster hade bakat begravningskonfekt – som var gjord för att ätas – som ett sött, lite kusligt skämt men de tog slut på en dag och folk frågade efter fler.
Det här var verkligen ett ställe vart alla kunde känna sig välkomna, hur man än firar – eller inte firar alls. Samma sak för de som är på tillfälligt besök från andra sidan graven. Vår dörr är öppen för alla.