Hur många foton har du av dina nära och kära? Bara på din telefon eller i molnet kanske det finns hundratals? Ännu fler i fotoalbum och lådor med gamla semesterbilder från den analoga kamerans tid?
Tänk dig då att bara ha ett enda foto av din familjemedlem – och det var av deras lik.
I det här inlägget kan du läsa om hur man under den viktorianska eran mindes sina kära med ett foto av deras döda kropp.
Bilder: Utlånade av Ann Longmore-Etheridge Collection
Ovan: Iola Haley Newell i sin kista 1901
Nedan vänster: En mor med sin avlidne son 1863
Nedan höger: Mrs. Della Powell 1894
Kamerans genombrott
Under den viktorianska eran bar man sin sorg lika mycket på utsidan som insidan; man klädde sig i speciella sorgkläder med tillhörande minnessmycken, satte ihop minnesböcker och hade en mängd sociala regler att följa under sin sorgeperiod.
Överklassen beställde målade minnesporträtt av den avlidne, något som var alltför kostsamt för medel- och underklassen.
På 1840-talet i samband med att fotografering blev mer kommersiellt tillgängligt växte en ny tradition fram: post mortem-fotografering.
Nu hade fler än bara de rika en möjlighet att föreviga ett minne av den avlidne. Att bli fotograferad var fortfarande en kostsam och formell händelse så det var inte ovanligt att ett post mortem-fotografi var det enda foto man hade av personen om man levde fattigt.
Rofylld illusion och makaber realism
Den nya tekniken var fortfarande långsam och krävde mycket ljus så de tidiga post mortem-fotografierna är ofta av personen liggandes i sin säng (vagga för barn), intill ett fönster översköljda med naturligt solljus. Fotot fick ett väldigt rofyllt intryck, som att personen sover.
Mot senare delen av 1800-talet blev kameran mer sofistikerad och bilderna kunde bli mer artistiska. Nu var det vanligare att avbilda en mor som höll sitt avlidna barn i sin famn. Den döde liggande eller sittande på en stol omgiven av sin familj. En änka intill sin avlidne make. Ett sista – ibland enda – foto tillsammans.
Det var inte ovanligt att ge den döde lite extra färg på kinderna eller måla dit pupiller om denne hade öppna ögon på det färdiga fotot för att ge en illusion av liv.
Det finns också post mortem-fotografier där den avlidne visar tydliga tecken på sjukdom, trauma (skador) eller tidiga tecken på förruttnelseprocessen.
De olika “stilarna” av fotografier kan bero på familjens egna önskemål och syn på döden, tillgång till kläder och dekorationer eller att det helt enkelt tog familjen dagar eller veckor att skrapa ihop pengar för att betala fotografen.
Efterfrågan på post mortem-fotograferingar började avta efter sekelskiftet då det blev vanligare att ha flera foton av personen i livet. Omkring 1920-1930-talet var traditionen i stort sett försvunnen.
Myten om de poserade liken
En av de mest spridda myterna kring post mortem-fotografi är att fotografen med hjälp av ställningar, vajrar eller trådar poserade den avlidne att stå upp på ett familjefoto eller hålla en pose. Detta stämmer alltså inte.
Det är som att få en trasdocka att samarbeta. Håller du upp personens bröstkorg så rullar axlarna fram. Stöttar du upp axlarna så kommer hakan att tippa framåt. Slutresultatet skulle inte vara värt besväret.
Om du ser ett foto som påstås vara post mortem där “den avlidne” sitter med huvudet lutat mot en ställning så är det för att hjälpa personen att sitta helt stilla under den långa exponeringstiden. Prova själv att sitta blixtstilla i 30-50 sekunder, det är inte så enkelt som det låter!
Att personer som påstås vara döda ser likstela ut beror på att de troligen gör sitt yttersta för att inte röra en muskel medan bilden tas. Fotografering var tidskrävande och det är enklare att hålla en stel hållning med en allvarsam min än ett mer “livfullt” uttryck.
Ögonen kan ibland se alldeles mjölkvita ut på bilderna, detta beror på att blå färg blir väldigt ljus eller helt vit när fotot framkallas. Så den blanka blicken är egentligen blå ögonfärg.
Oavsett om bilderna visar fridfull ro eller kroppens bräcklighet, så var syftet detsamma: att bevara ett minne av den som gått bort. För många familjer var det enda fotografiet man tog tillsammans – därför vart det något ovärderligt.
Nästa gång du tar en selfie eller ett foto av dina nära och kära; kommer du se den som ännu ett i mängden, eller som ett ovärderligt minne?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Porträtt av döden – ett minne för livet”
Berättad av Quinley
Som jag sett fram emot den här dagen!
Jag stannade upp med handen som förgäves försökte få en hårslinga att ligga rätt och bet mig i underläppen. Den här bubblande glädjen får jag försöka trycka undan sen – jag ska spela en sörjande änka trots allt.
När jag gick ut från badrummet var jag nära att snubbla på klänningens långa kjoltyg.
“Jisses! Vore just snyggt om Harley får sörja mig istället – utan att fejka känslorna.”
Efter lite manövrerande av kjoltyg, min klänning var inspirerad av en viktoriansk sorgklädsel, satte jag på mig skorna och tog ett par prövande steg. Oh, jag saknar redan mina sneakers. Även om klacken var låg så var det lite vingligt.
Jag sneglade på klockan och svor högt. “Helvete, nu kanske det blir jag som får rollen som den avlidne i alla fall – utan en “make” som sörjer mig…!”
Ytterdörren for igen med en smäll bakom mig medan jag fumlade med nyckelknippan.
“Herrow – jag skulle verkligen behöva skjuts till caféet!” väste jag fram mellan tänderna samtidigt som jag koncentrerade mig på att ta ett trappsteg i taget.
Jag hörde ett mjukt frasande av tyg intill mig och bet tillbaka en flämtning när Liemannen skopade upp mig i famnen.
“Inte in på caféet – utanför!” hann jag viska innan vi försvann i tomma intet. Jag gömde ansiktet i Herrows kåpa när den bekanta vindpusten fick ett par lösa hårslingor att dansa över mina axlar.
“Som fröken önskade, utanför caféet.” Herrow’s beniga men övernaturligt starka armar satte försiktigt ner mig på fast mark igen.
“Tack, du är en ängel!” jag borstade bort det osynliga resdammet från det svarta, böljande tyget i min klänning.
“En del säger det…” skrockade Herrow och gick mot caféets ytterdörr. Jag skyndade efter och låste upp.
Även om jag visste vad jag skulle se där inne så var det svårt att inte hoppa till. Inte varje dag som man ser sin chef ligga utsträckt i en öppen kista. Okej, det har jag faktiskt sett förut, men idag var han dessutom uppklädd i en svart kostym som inte varit på modet sen sent 1800-tal och hade sällskap av en fotograf som inte bara hade med sig en replika av en antik kamera, utan som också riggat upp ett enkelt mörkrum inne på Harley’s kontor. Det doftade av något sött och kemiskt i luften. Alkohol och eter?
Fotografen, Julia, vände sig om och vinkade till mig med ett brett leende.
“Välkommen till Coffinfolk’s improviserade fotostudio, Quinley!” Julia vände sig mot kistan vart Harley låg och blundade. “Du ligger still – 20 sekunder kvar!”
När kameran fångat bilden plockade Julia ut fotoplåten och skyndade in på kontoret och försvann in under den svart duken i det lilla tältet som stod på skrivbordet för att framkalla bilden på plåten.
Harley satte sig upp och blinkade likt en nyvaken uggla.
”Förlåt, jag glömde bort tiden…” pep jag fram samtidigt som jag gick bort till kistan.
“Ingen fara, du har inte missat mycket, min kära ”hustru”. Såna här fotograferingar är inget man stressar igenom.” Harley sträckte sig efter en vattenflaska och tog en klunk innan han la sig ner igen. “Jag kände knappt igen dig så här uppklädd.”
“Detsamma.” fnittrade jag.
Julia kom ut och klappade i händerna ett par gånger.
“Okej, låt se. Quinley om du sätter dig här” Julia sköt fram en pall intill kistan. “Luta dig ner så här, vila handen här och vinklar huvudet lite så, lite till – perfekt!” Hon vände sig till Harley igen. “Du gör samma sak igen; spela död. Om något kliar eller kittlas – bit ihop. Redo?”
Vi gav en varsin liten nick och Julia försvann på nytt för att göra nästa plåt redo.
I ögonvrån såg jag hur caféets lille väktare och maskot kyrkogrimmen Grimmy kom smygande från en mörk vrå. Hans stora bärnstensögon fästa på kamerans stativ.
“Åh nej, försök inte din lilla lymmel!” skrattade Herrow och lyfte upp den kolsvarta varelsen i famnen.
Julia kom tillbaka strax därefter och satte in plåten i kameran.
“40 sekunder från och med – nu!” Hon lyfte bort linslocket och startade en timer. “Det är en väldigt speciell stämning här inne. Man kan nästan känna dödens närvaro, men på ett tryggt sätt.”
Jag bet mig i kinden för att inte reagera på hennes ord när hon hade Liemannen själv – som nu stod och fnissade med en kyrkogrim i famnen – vid sin sida. Om hon bara kunde låta sig själv se en av dem, eller båda, skulle hon förstå varför Coffinfolk är så speciellt.
Det kändes som varje sekund varade i en minut där jag satt lutad över kistan vart min “make” vilade. Trots att jag visste att Harley snart skulle sätta sig upp, och att allt det här bara var teater, kom känslan smygande hur det skulle kännas om det hela var på riktigt.
Julias uppmuntrande ord när hon räknade ner tiden var bara ett sorl i bakgrunden nu.
Tänk om det här hade varit det enda foto jag hade med mig och Harley. Om det här var en av de sista stunderna vi hade tillsammans innan hans begravning…
Nu önskade jag att tiden kunde stå stilla.
Min ena hand vilade på Harley’s. Jag kunde inte låta bli att krama den. När jag kände Harley krama tillbaka kunde jag börja andas igen. Teater, det är bara teater.
Resten av vår fotosession var en väldigt spännande och känslostark upplevelse.
Det var intressant att återuppleva en tradition på det här sättet och det gav mig en annan uppskattning för de foton jag redan har – och de jag kommer ta – av mina nära och kära.