Döden kan kännas tung och skrämmande – men i Mexiko möts den med färg, musik och humor. Día de Muertos är en påminnelse om att våra nära aldrig riktigt lämnar oss, så länge vi minns dem.
Här kan du läsa om firandet av De Dödas Dag som trots temat är allt annat än dystert.
En blandning av det gamla och det nya
Traditionen att hedra sina döda har sina rötter i de förcolumbianska kulturerna, så långt som 3.000 år tillbaka i tiden. När kristendomen kom till Mexiko så vävdes den katolska tron samman med de gamla ceremonierna. Firandet flyttades för att sammanfalla med de kristna högtiderna Allhelgona (1 november) och Alla själars dag (2 november).
Maskoten La Catrna
La Catrina, skelettet klädd som en överklassdam, skapades som en satirisk figur av den mexikanska konstnären José Guadalupe Posada i början av 1900-talet. Posada använde henne för att kritisera människor som försökte efterlikna den europeiska överklassen och skämdes för sina egna rötter.
Konstnären Diego Rivera målade senare La Catrina i sin väggmålning Sueño de una tarde dominical en la Alameda Central (1947). Där står La Catrina i full figur, klädd i en fjäderprydd hatt och lång klänning, tillsammans med Posada och Rivera själv som barn. Du kan se målningen HÄR.
Efter detta fick hon sin ikoniska status som Día de Muertos-maskot.
Idag är La Catrina en symbol för både liv och död, humor och allvar. Hon påminner om att döden är universell, men också något man kan möta med stolthet, färg och lite ironi.
Under Día de Muertos klär sig många som La Catrina med ansiktsmålning i skelettstil, ofta kombinerat med färgglada blommor, kläder och smycken.
Hon har blivit en bro mellan det gamla och det nya, mellan satir, konst och folklig tradition.
Ett färgstarkt firande natten lång
Döden ses inte som slutet utan en naturlig del av livet. Genom att fira tillsammans med sina döda håller man både deras minnen vid liv och stärker banden mellan generationerna.
Smyckade gravar
Likt vår tradition att tända ljus vid gravar till Alla Helgons Dag, samlas familjerna på kyrkogården för att städa och dekorera gravplatsen med blommor och ljus.
Ofrendas
Hemma eller på kyrkogården ställer familjen iordning ett altare för att välkomna sin döde släkting tillbaka till en natt av firande tillsammans med de levande. Altaret dekoreras med ljus, blommor, fotografier och personliga föremål.
Gula tagetes
Det sägs att den klara färgen och doften hjälper själarna att hitta tillbaka till sin familj.
Förutom att dekorera sina ofrendas med blommorna, kan man också strö dem längs vägen från graven till hemmet. Som en gyllene stig för själen att följa.
Mat och dryck
Förutom att ställa fram den avlidnes favoriträtt och dryck, tillagar man också traditionella rätter som den söta Pan de muerto (”de dödas bröd”) och de ikoniska sötsakerna calaveras de azúcar (“sugar skulls”, dödskallar av sockerpasta).
Musik, dans och fest
Ute på gatorna pågår färgsprakande parader med musik, sång och dans.
Hemma äter och dricker man gott, sjunger, skrattar, berättar historier och delar minnen av den avlidne.
Calaveras literarias
Med korta dikter eller verser med döden som tema driver man med den avlidne på ett kärleksfullt sätt. I calaveras literarias riktade till en levande person “låtsas” man att personen redan är död eller just blir hämtad av Döden, men håller tonen lättsam. Kända personer eller politiker går heller inte säkra från att få sig en vass men rolig känga.
Traditionen började i Mexiko på 1800-talet när tidningar skrev liknande satiriska texter omkring Día de Muertos.
Texterna är ett sätt att avdramatisera döden med humor och samtidigt minnas och hylla personen. De är också ett uttryck för mexikansk folklig satir, där skrattet används som motvikt för rädslan för döden.
Día de Muertos i Sverige
I Sverige uppmärksammas och firas Día de Muertos med olika evenemang, främst i storstäderna. Olika museum och föreningar erbjuder utställningar, föreställningar och workshops om den färgsprakande mexikanska dödskulturen.
Precis som med det lekfulla Halloweenfirandet kan det bli en kulturkrock med de mer stillsamma traditionerna som Alla Helgons Dag här i Sverige.
Spendera dagen – eller natten – på det sätt som känns rätt för just dig.
Färgstarkt eller mer dämpat, sång och dans eller i stillhet – det finns en plats för alla.
Visa hänsyn till oliktänkande men låt ingen ta ifrån dig dina traditioner, oavsett om de är ett arv från generationer tillbaka eller något du har startat själv.
Skulle du vilja delta i Dia de Muertos-firandet?
Novell med Quinley & Herrow
Vilka är Quinley och Herrow?
I Coffinfolk Café’s fristående noveller får du följa två minst sagt oväntade vänner:
Quinley – Coffinfolk’s cafévärd. En ung kvinna som älskar livet lika mycket som hon älskar att utforska dödens kulturarv och att dela råd, information och insikter som kan hjälpa människor – vare sig de står inför sitt eget möte med Döden eller befinner sig i sorg.
Herrow – Döden i egen hög person. Han kanske ser skrämmande ut i sin kåpa, men bakom benranglet finns en vänlig själ som gärna samtalar över en kopp kaffe och delar med sig av erfarenheter från tidens alla hörn.
Du hittar en längre introduktion + en novell om deras första möte HÄR
“Minnen som aldrig dör”
Berättad av Quinley
Jag tycker att jag är bra på många saker. Ansiktsmålning är helt klart inte med på den listan.
För femte gången dök jag ner i handfatet och tvättade bort mitt försök till en sugar skull-sminkning. Även om andra inte kunde se mig så ville jag inte vanära en annan kultur med något som mer liknade någon form av krigsmålning i ansiktet.
“Jag ger upp…” muttrade jag medan jag torkade ansiktet med en handduk.
Herrow’s tröstande stämma svarade mig utifrån cafélokalen vart vi för flera timmar sedan vinkade av de sista gästerna för kvällen.
“Ta med dig pensel och färg så ska vi ordna det där.“
Kan Liemannen måla? Nåväl, det skulle knappast kunna bli mycket värre än mina egna försök.
När jag rundade hörnet ut till lokalen var jag nära att tappa paletten med färger.
Det var tydligen inte bara jag som ville piffa till mig inför vår resa ikväll.
I soffan satt Herrow iklädd en elegant klänning som såg ut att vara från tidigt 1900-tal med en hatt i matchande färg som var så vackert dekorerad med pärlor, blommor och fjädrar att det bara kan ha varit en fin dam som hade råd att bära ett sånt konstverk.
“He-Herrow…?” stammade jag fram och försökte få grepp om vad jag såg.
Jag studsade till när jag hörde hans röst intill min sida, som vanligt klädd i sin svarta kåpa.
“Det är någon jag vill att du ska träffa, Quinley.” han lirkade loss penseln och paletten från min hand. “Får jag lov att presentera La Catrina.” Herrow gav mig en uppmuntrande knuff i ryggen för att bryta min trans. “La Catrina, det här är min vän Quinley, som jag berättat om.”
På stela ben närmade jag mig kvinnan i soffan. Hon lutade sig fram, sträckte fram händerna och tog mina i sina.
“Så trevligt att få träffa dig Quinley! Se så, kom här. Sitt.” Hon klappade på platsen intill sig i soffan “Låt oss göra dig redo för kvällen.” Liemannen räckte över pensel och färgpaletten. Även om hon, precis som Herrow, bara var ett skelett så kunde jag höra leendet i hennes röst. Hon strök undan ett par hårstrån från mitt ansikte med ett benigt finger. “Är det första gången du är med och firar Día de Muertos?”
Jag svarade med en kort nick samtidigt som hon med stadig hand började sminka mig.
“Jag hoppas du har bekväma skor så du kan dansa i timmar.” fnittrade La Catrina.
“Jag, eh, jag kan inte dansa. Även om ingen ser på.”
La Catrina stannade upp och la huvudet på sned.
“Struntprat! I dödens sällskap kan alla dansa, mija.” Jag kände hur penseln fortsatte sin egen dans över mitt ansikte. “Om du låter musiken styra din kropp, då gör du rätt. Det viktiga är hur det känns, inte hur det ser ut.”
“Får jag fråga… varför är du här? Varför får just jag träffa dig? Jag har inget band till Mexiko mer än… nyfikenhet.”
La Catrina la ifrån sig penseln på bordet, korsade benen och knäppte händerna runt ena knät.
“Räcker inte det då? Jag är som Herr Lieman där” La Catrina nickade mot Herrow “du ser din egen personifiering av mig. Jag är inte den enda La Catrina, men jag är din La Catrina, mija.” Hon klappade mig på knät. “Herrow är en god vän till mig, och hans vänner är mina vänner. Låt mig få visa dig en väldigt speciell högtid i mitt folks liv… och död.”
Jag svarade med en ny nick, den här gången med ett stort leende.
Liemannen tog min ena hand i sin och den ikoniska maskoten för De Dödas Dag tog min andra. Jag knep ihop ögonen när den bekanta vindpusten slog mot mitt ansiktet.
Redan innan jag öppnade ögonen igen så kände jag att vi inte var kvar på caféet längre.
Kvällssolen värmde mot mitt ansikte och doften av färska blommor kittlade mig i näsan.
“Välkommen till México, mija!” La Catrina la armen om min midja. “Vad vill du göra först? Se paraden? Dansa? Smak-, nej just det, du kan inte äta eller dricka något under de här resorna, inte sant?” Precis när hon sa det passerade en grupp maskeradklädda tjejer igenom oss som om vi bara var luft – vilket vi var för alla andra här.
Jag stapplade till av ren reflex. Herrow var snabbt framme för att stötta medan jag hittade balansen igen.
“Mija, du har all rätt att vara här. Du är min gäst. Sträck på dig och våga ta plats, även om ingen annan kan se dig.” Jag gjorde som hon sa.
När jag såg mig omkring fick jag en skymt av mig själv i ett skyltfönster bakom oss.
“Vi ser ut som en-”
“Familia?” fyllde La Catrina i med ett skratt och vilade sin haka mot min axel. “Det är vad den här dagen handlar om, mija. Att hedra och minnas men också att stärka banden mellan människor. Både levande och döda.”
Jag sneglade upp på Herrow som stod vid min andra sida.
“Quinley är inte så road av för stojiga fester. Vi kanske kan besöka en kyrkogård och se era ofrendas?” Herrow’s fråga fick La Catrina att klappa i händerna.
“Givetvis, följ med här!” Den fina damen tog täten medan jag och Herrow följde efter.
“Tack, pappa.” viskade jag till Herrow med ett snett leende. Han svarade med att klappa mig på huvudet.
Jag kände mig nästan som en själ som var på besök från andra sidan när vi följde spåret av utspridda gula tagetes längs vägen. Kyrkogården var full av liv och rörelse. Ett par familjer dekorerade gravar med blommor och ljus, en annan ställde i ordning en ofrenda, altaret tillägnat personen som vilade i graven.
Vi stannade till vid varje ofrenda. Jag kände såklart inte någon av dem, men deras altare gav en tydlig bild av vem de hade varit.
När mörkret började falla hittade vi en bänk att slå oss ned på. Jag lyssnade på sånger som sjöngs och som La Catrina nynnade med i. Hon tolkade åt mig när vi hörde en familj skoja om sin bortgångne farfar. De skrattade så tårarna rann. Det är något så frigörande att kunna skratta tillsammans i sorgen.
La Catrina lutade sig närmare mig.
“Mija, vem minns du ikväll?”
Jag funderade en stund. Det var inte bara en person som dök upp i tankarna men ikväll var det ett namn som behövde lite extra omtanke för att komma till ro i hjärtat.
“Pappa.”
“Papá? Vad skulle du lägga fram på hans ofrenda?”
“Vinylskivor. Han älskade musik. Hans lägenhet var fylld med musik från golv till tak.” Jag vände mig till Herrow. “Det skulle inte förvåna mig om han försökte muta Döden själv med att lyssna på musik tillsammans för att förlänga livet med ett par minuter.”
Herrow skrockade sitt hesa skratt och torkade bort en tår från min kind. La Catrina kramade min hand.
“Gråt inte, mija. Tårar vattnar blommorna på våra ofrendas, men hans minne lever i ditt skratt.” Hon makade sig lite närmare. “Vad mer då? Vad skulle du bjuda honom på för gott att äta och dricka när han kommer på besök i natt?”
“Han skulle helt klart vilja ha cigaretter och en whiskey. En stor en, utan is.” svarade jag med en grimas. Det fick oss alla tre att börja skratta.
Vi gick längsmed en av gatorna. Från öppna fönster hörde vi musik, prat och skratt.
La Catrina började röra sig med musiken och knuffade till mig med en benig höft.
Jag antar att jag inte kunde komma undan längre. Jag tog tag i Herrow som moraliskt stöd innan jag också började dansa.
“Just så, mija, tänk inte – bara dansa! Se så, sträck på dig, ta plats! Natten är vår!”
Hon hade rätt i det hon sa tidigare. I Dödens sällskap kan alla dansa.
Jag vet inte vad klockan var när jag kom hem och rasade i säng.
Det sista jag mindes var en benig hand som strök mig över kinden.
När jag vaknade morgonen efter trodde jag först att allt hade varit en dröm, men när jag såg mig i badrumsspegeln så var det samma vackra sminkning som jag såg där i skyltfönstret i Mexiko som tittade tillbaka på mig.
“Tack La Catrina. Min La Catrina…”
Jag tvättade bort spåren från mitt första De Dödas Dag-firande. Nu var det dags att skapa nya minnen med de levande igen, i Dödens sällskap. Han, eller hon, är alltid närvarande – i vardag och fest, i tårar och i skratt.