Om Coffinfolk

Coffinfolk Café – en trygg plats för att lära, läsa och läka

Coffinfolk Café är en fiktiv mötesplats här i den digitala världen där du kan komma in, slå dig ner med en kopp och läsa om allt som berör döden, vilket är förvånansvärt mycket!
Döden är en stor del av vårt liv, samhälle och kulturhistoria, ändå är det något vi sällan pratar om.

Du kanske har funderingar eller frågor som du inte vågar googla efter svar på?
Här är det fritt fram att vara nyfiken!
Vi hoppas att den här bloggen kan ge dig nya insikter, kunskaper och kanske till och med en tryggare, mer positiv relation till din egen dödlighet och döden själv.

Här blandas fakta, berättelser och reflektioner – alltid med hjärta, aldrig med pekpinnar.

Vi är religiöst och partipolitiskt obundna.

Headerillustrationen är ritad exklusivt för Coffinfolk av den fantastiska Dany Darkly.

Så här fungerar bloggen – vad du kan vänta dig hos oss

Faktatext– tydligt och enkelt. Rakt på sak utan fluff.
Perfekt för dig som har för många tankar i huvudet och lite för lite tid.

Novell – följ med de fiktiva cafékollegorna Quinley och Herrow när de utforskar inläggets tema tillsammans i en fristående novell.
Quinley, Coffinfolk’s cafévärd, är en tjej som sprudlar av livslust och vetgirighet. Hon älskar att berätta om sina tankar och upplevelser tillsammans med Herrow, Döden själv, som sin reskamrat och guide.

Här på Coffinfolk Café kan du läsa om

▪️Hur vi pratar om döden – med barn, med varandra, och med oss själva.
▪️Att leva med sorgen – från personliga berättelser till verktyg och ritualer som kan ge tröst.
▪️Kultur och historia – viktoriansk sorgeklädsel, dödsmasker, kyrkogårdar, myter och folklore.
▪️Begravningar förr, nu och i framtiden – gröna alternativ, nya trender och gamla traditioner.
▪️Döden i populärkultur – filmer, böcker, konst, spel och musik där Döden själv kliver ut på scenen.
▪️Symboler, varsel och omen – sorgens olika färger, vad korpar, duvor, kyrkogrimmar och andra tecken betyder.
▪️Människor som arbetar med döden – intervjuer med de som möter den varje dag.
▪️Oväntade perspektiv – svart humor, märkliga rättegångar, döden inom sporten eller som turistmål.
▪️Din egen relation till Döden – reflektioner, arbetsblad och möjligheten att dela dina tankar.

…och mycket mer som kan väcka eftertanke, nyfikenhet och kanske ett skratt mitt i allvaret.

Vi som jobbar med Coffinfolk Café

Harley – dödspositiv bloggare och Coffinfolk’s grundare
Jag startade Coffinfolk Café för att förhoppningsvis göra döden mindre skrämmande för andra människor och för att ha en plats där jag kan skriva om mitt stora intresse tillsammans med mina fiktiva vänner.

Jag har varit fascinerad av historia och folklore ända sedan jag var liten. Trots att jag var rädd för – tja, det mesta – kunde jag inte låta bli att läsa, lyssna och titta på allt jag kom över inom de ämnena och något som ofta dök upp där var döden.

Med åren gick min skräckblandade förtjusning över till nyfikenhet och kunskapstörst. Ju mer jag lärde mig om döden både genom vår svenska kulturhistoria och genom mina egna sorger efter personliga förluster, desto mindre skrämmande blev den. Idag älskar jag livet och ser Döden nästintill som en vän.

Det är min egen relation till döden som sådde fröet till mina fiktiva karaktärer Quinley och Herrow.
Livet och döden, känslostormar och sinnesfrid, sökandet och svaren.

Quinley & Herrow

Quinley – dödsnyfiken cafévärd
Mitt namn är Quinley, så roligt att få träffa dig!
Det är från mitt perspektiv novellerna är skrivna.
Jag har alltid dragits till det vi sällan vågar prata om. Här på caféet får både du och jag göra det – fritt och utan filter.
Jag ser fram emot att få dela med mig av tankar, funderingar och framförallt resor och upplevelser tillsammans med Herrow.
Herrow är min vän, kollega och mentor. I den ordningen – oftast.

Herrow – Liemannen och caféstammis
Jag har fått många olika namn genom historien men du kan kalla mig Herrow, Döden eller vilket namn du själv föredrar. Min uppgift är att eskortera dem som lämnat jordelivet till vad som kommer därefter.
Det är mig ett sant nöje att ha fått lära känna Quinley och guida henne under våra resor genom både tid och rum. Det är en sak att få något återberättat för sig, men en helt annan att faktiskt närvara, utan att störa eller inkräkta förstås.
Jag hoppas att du vill stanna en stund till, det värmer mina gamla ben att du läst så här långt.
Önskar dig allt gott!

Novell: Dödspolarnas första möte
Berättad av Quinley

Kyrkogårdar har alltid varit en så fridfull plats för mig. Vissa tycker det är kusligt även dagar som denna då solen står högt på en klarblå himmel och fåglarna kvittrar i träden. Jag tycker det är mysigt att få sitta här i stillhet och bara vara. Jag är ju heller aldrig ensam, även om jag inte kan se alla andra människor som finns här runt omkring mig, vilandes under jorden.

Jag plockade fram schackspelet från min väska. Ett litet sånt magnetiskt spel som man kan spela i bilen. De små pjäserna klirrade i mina händer medan jag noggrant ställde ut dem på sina platser.
-”Åh, farmor…vad jag saknar att spela med dig. Även om jag förlorade varje gång…” Med ett kort skratt ställde jag ned schackbrädet intill mig på bänken med de vita pjäserna åt mitt håll, som det alltid var med farmor, lutade mig tillbaka och blundade upp mot solen.
Knastret från grusgången hintade om att någon kom gående åt mitt håll. Jag kände hur bänken sviktade när någon satte sig intill.
-”Vill du spela ett parti?” frågade främlingen med en djup, lätt raspig röst.
-”Gärna. Förvänta dig inget vidare motstånd bara.” svarade jag med ett fniss, sträckte ner handen och gjorde mitt första drag, utan att behöva titta ner.
Hans pjäs klickade mot brädet när han i sin tur flyttade sin första spelpjäs.
Jag blinkade ett par gånger medan jag vred på mig för att göra mitt nästa drag. I ögonvrån fick jag en skymt av svart tyg. Är det prästen själv som gjort mig sällskap? Innan jag hann höja blicken sträckte han sig efter sin nästa pjäs. Hans bleka hand var så tunn att jag kunde se vartenda ben i hans långa fingrar.
Jag blinkade ett par gånger till. Jag kan inte ha sett rätt… Sakta lät jag blicken följa upp längs hans hand som försvann in under det böljande svarta tyget, upp längs hans arm och axel. Där jag borde ha mötts av ett vänligt ansikte var bara ett hålögt skelett. Jag kände hur hela världen kantrade för en sekund. Är det verkligen…han?! Här? Nu?
En svag bris drog med sig doften av gamla böcker, enbär och syrén från honom. Jag hade väntat mig en mer unken doft, men den här var mer än bara behaglig, den kändes trygg och hjälpte mig att hitta fotfästet igen. 

Mina läppar rörde sig men det kom inga ord. Ingen flämtning eller skrik heller. Istället kände jag hur mina mungipor drogs upp i ett leende.
-”D-det är du…? Du är…Döden?”
Hans halskotor klickade lätt när han nickade och sträckte fram en knotig hand.
-”Du kan kalla mig Herrow.” Min blick flackade mellan hans ögonhålor och hans utsträckta hand. Jag kände hur hjärtat hoppade över ett slag eller två. Att prata är en sak, att röra vid någon är en helt annan… “Lugn, du kommer inte att falla död ner bara för att jag snuddar vid dig, jag lovar.” Hans skrockande var så otroligt avväpnande, som om han kunde känna mitt styng av tvekan. Jag tog hans hand i min. Den var oväntat mjuk och nästan varm. “Du har läst om mitt arbete och pratat med mig så länge att jag tyckte det var dags att svara dig.” Jag kände hur mina kinder hettade. Jag har länge haft den märkliga vanan att prata med Döden, jag kunde aldrig tro att han faktiskt hörde mig.
-”Jag har så många frågor…” viskade jag med ett fniss.

Herrow lutade sig tillbaka på bänken och knäppte händerna i knät. Hans huva rasslade lätt när han vände sin oseende blick mot mig och lutade sig lite närmare.Jag speglade hans rörelse och viskade:
-”Kan alla se dig?” Herrow lutade på huvudet och jag kunde svära på att han gav mig ett snett leende. Imponerande för någon som bara har ett kranium att jobba med.
-”Nejdå, det är bara du som kan se mig här just nu. De flesta människor gör allt de kan för att ignorera mig eller låtsas som att de inbillade sig om de får en skymt av mig.”
“Mhm…” Jag snörpte på munnen. “Att jag ser dig så här” jag svepte med handen över hans långa svarta kåpa, ”är det för att det är så jag föreställer mig dig?” Herrow nickade.
-”Jag finns i alla möjliga, och omöjliga, skepnader. Det beror helt på personen som tänker på mig. Du ser mig så här, andra ser mig som en vindpust, en boll av ljus, en ängel eller ett ohyggligt monster.” Jag lutade mitt huvud mot min hand med armbågen mot bänkens ryggstöd. Herrows ansikte såg ut att lysa upp.
-“Nå, berätta nu, hur går det med ansökan?”
-”Ansökan?” Jag gav honom en frågande blick. “Åh, jobbet på cafét? Coffinfolk?” Herrow nickade. Jag kliade mig i nacken och stirrade ner på vårt bortglömda schackspel. “Jag vet inte… Jag har ju ingen utbildning för det där…” Herrow lutade på huvudet och skrattade.
-”Quinley… Du mötte nyligen Liemannen på en kyrkogård och din reaktion var inte rädsla, inte ilska, inte förnekelse… Du svarade med ett leende innan du ens visste varför jag kommit hit.”
-”Döde- ehm, du skrämmer mig inte.” svarade jag och ryckte på axlarna.
-”Precis. Du möter det som många ryggar bort ifrån med nyfikenhet och entusiasm, fast du själv har gått igenom sorger av alla de slag.” Jag plockade upp en av de vita springarna från schackbrädet. Farmors favoritpjäs. “Du är den vännerna kommer till när de mist något eller sörjer någon. Du låter inte dina egna förluster tynga ner dig, du använder dina erfarenheter för att lyfta andra.” Hans hand kramade min axel. “Du är som klippt och skuren för det här arbetet.” Jag såg upp på Herrow.
-”För att vara Lieman är du en väldigt bra livscoach.“ fnissade jag och blinkade bort ett par tårar. Herrow skrockade så bänken vibrerade samtidigt som ett bi landade på hans finger. Han höll upp sin hand och följde biet med blicken när det kröp runt över de små benen i hans hand.
-”Harley som driver caféet är en god vän till mig. Jag är övertygad om att ni skulle komma bra överens. Han är där nu, ska vi hälsa på?” Herrow sänkte handen och lät biet krypa över till ett blad som svajade lätt i vinden. Det var något oväntat rörande i att se hur varsam han var med den lilla insekten. Jag drog in ett djupt andetag och nickade.

Herrow sträckte ut sina händer mot mig.
“Här, låt oss spara på dina krafter. Jag kan en genväg till caféet.”
Kan ett kranium blinka? Jag trodde precis jag såg ett kranium ge mig en lekfull blinkning!
Med ett leende tog jag hans händer i mina. “Håll i hårt, jag ramlar inte i bitar.” Jag gjorde som han sa och tog ett riktigt dödsgrepp om honom.
En lätt vindpust slog mot mitt ansikte och fick mig att knipa ihop ögonen. När jag öppnade dem igen stod jag i en gränd i den gamla delen av stan. I andra änden av gränden hördes sorlet från folk och trafik. Det vart en stark kontrast från kyrkogårdens lugn.
-”Tack för…” jag såg mig omkring. Ingen Herrow i sikte. “…skjutsen.”

En dörr fångade min uppmärksamhet. Den såg egentligen helt oansenlig ut. Mörkt väderbitet trä mot en ljus husfasad som nästan var helt övervuxen med murgröna. På dörren satt en skylt med texten: “Coffinfolk Café”. Nedanför skylten en handskriven lapp med texten: “Ursäkta röran, vi har precis flyttat in!” Jag lutade mig lite närmare. Innanför hörde jag dämpade röster och skratt. 

Nyfikenheten tog över nervositeten, jag tryckte ned handtaget och gläntade på dörren. En liten bjällra skvallrade om min entré. Doften av nybryggt kaffe och något nybakat svepte över mig som en varm filt och fick mina axlar att sjunka ner ett par hack. Lokalen var större än väntat men ändå mysig med lagom lågt i tak och ett slitet trägolv som knarrade under mina fötter. Väggarna var målade och tapetserade i olika mjuka, jordiga färger och mönster. Inget matchade men ändå passade det ihop på något sätt. Längs väggarna stod stora, stadiga bokhyllor och ute i rummet ett par luggslitna soffor och fåtöljer. Inte trångt, mer som ett inbjudande smörgåsbord av sittplatser; tillsammans eller mer avskilt. Det som först såg ut som kaffebord såg jag nu var enkla träkistor, betsade i en mörkbrun färg. På en av dem stod ett glas med en skvätt svartvinbärssaft intill en uppslagen bok. I ögonvrån hann jag skymta ett par nyfikna ögon i ett lurvigt ansikte som kikade upp bakom en av de andra kistorna, men när jag tittade dit, fanns inget där.
Bakom kassadisken stod en dörr på glänt. På dörren satt en skylt med texten “Admin”, nedanför en papperslapp med stora blockbokstäver: STÖR EJ – om det inte gäller liv eller död. 😉
Jag hade hoppats att caféet skulle vara trevligt att besöka som gäst men… det här kändes som att komma hem.

Ett nytt skratt drog min blick bort till en soffgrupp intill den ena väggen, nära kassadisken.
Där satt Herrow i den ena soffan med sin lie lutad mot väggen. I soffan mitt emot satt en blond kille som måste vara Harley, caféets ägare…och förhoppningsvis min nya chef.
Jag svalde hårt och samlade håret över ena axeln. Herrow vinkade till mig att göra dem sällskap. När jag närmade mig reste sig Harley upp för att hälsa. Han hade en oväntat mjuk röst, trots sitt ruffga yttre med slitna jeans och tatueringar som skymtades under de upprullade skjortärmarna.
-”Välkommen Quinley. Herrow har pratat gott om dig.” Han gav Herrow ett leende och liemannen svarade med en nick innan han tog en klunk från sin kaffekopp.
-”Tack, det känns nästan som att jag varit här förut, det känns så bekant, hemtrevligt.” Jag satte mig intill Herrow. Harley frågade vad jag ville ha att dricka och medan han gick iväg för att ordna en kopp till mig lutade jag mig närmare mot Herrow. “Hur har ni hunnit sitta och fika när vi kom hit samtidigt?” Herrow viskade tillbaka:
-”Jag är överallt, hela tiden. Tid och rum har lite andra regler när man är en del av evigheten…” Jag nickade långsamt, som om det var det mest naturliga svaret i världen. För, på något märkligt sätt, var det ju det.
Harley kom tillbaka och ställde ner min kopp på det okonventionella bordet innan han satte sig med korslagda ben i soffan mittemot.

Samtalet flöt på som om vi varit vänner i åratal. Harley berättade om sina planer för Coffinfolk, vi pratade om vår syn på döden och intressanta anekdoter vi snappat upp från olika kulturer runt om i världen. Herrow flikade in en kommentar här och där medan han satt och följde vårt samtal likt en forskare ute på fält som fått chansen att studera något fascinerande.
-”När man lyssnar på er två skulle man kunna tro att ni är en och samma person.” skrattade Herrow och korsade ett ben över det andra.
Det var något så otroligt befriande i att få prata om de här ämnena utan att bli dömd, tystad eller bara ignorerad. För första gången på länge kände jag inte att jag behövde förklara mig. Här behövde jag inte be om ursäkt för mina frågor, här fanns det plats för dem. Kanske var det precis därför jag visste att jag ville stanna.

Ett mjukt knorrande ljud hördes och en bedårande liten varelse skuttade upp i soffan och satte sig intill Harley. Den var större än en huskatt men rörde sig för smidigt och elegant för att vara en hund. De stora bärnstensfärgade ögonen såg på mig med en sån värme att jag kunde känna hur mitt hjärta smälte som vax i solen. Harley strök varelsen över huvudet så de stora öronen floppade fram och tillbaka.
-”Det här är vår kyrkogrim Grimmy. Han flyttade in här samma dag som oss. Herrow har en teori om att Grimmy vakade över det bortglömda gravfältet ett par mil härifrån men ledsnade och kom hit för att vaka över stämningen istället.” Grimmy gav ifrån sig ett nytt knorr när Harley’s fingrar hittade precis rätt ställe att klia på bakom ena örat. “Grimmy är väldigt bra på att känna av när någon behöver sällskap men inte vågar be om det.”
-“Han är också en rackare på att stjäla muffins om man vänder bort blicken.” flikade Herrow in med ett skratt. Okej, om det inte redan var givet att jag ville stanna här så var Grimmy bokstavligen den sista spiken i kistan. Jag lämnar inte den här lokalen frivilligt!

Som om han kunde läsa mina tankar såg Harley mot mig och frågade:
-”Hur känner du Quinley? Vill du bli vår cafévärd?”
Jag satte nästan kaffet i halsen när jag storögt såg upp på Harley, bort till Herrow och tillbaka till Harley igen.
-”JA! Jag menar, hemskt gärna.”
Harley lyfte sin kopp i en skål, jag och Herrow följde hans exempel.
-”För Coffinfolk!”
–”För Coffinfolk!”